Arkiv

Posts Tagged ‘Sverige’

Styling hjälper inte långt

Sunsilk tänder stjärnor i ditt hår ironiserar Bo Pellnäs på SvD Brännpunkt med tanke på försvarsminister Tolgfors senaste försök att sälja in ”Det nya försvaret”.
Man kan också konstatera, att trots att Brylcreme ger stil åt alla killar och att Den gula hinnan, det är känt, borstas bort med med Pepsodent, ingen reklamfilmsstyling i världen lyckas övertyga om trovärdigheten i ministerns säljargumentation.

Vad man i alliansregeringen uppenbarligen inte förstått eller förmått att ta till sig, är att svensken i gemen skiter fullständigt i vår förmåga att sända förband till Långtbortistan. Oavsett vad man tror om en eventuell hotbild vill man se de nedlagda försvarsmiljarderna resultera i något påtagligt på hemmaplan; något man från och till möter i vardagen, något som, om inte annat finns till hands då skogen brinner eller älven svämmar över och då över hela landet. Eventuella Långtbortistan-äventyr kan man eventuellt acceptera som grädde på moset då allt annat kommit på plats.
Om man ovanpå detta lägger den hotbild vi kan skymta runt hörnet här, i vår del av världen, skulle nog svenska folket verkligen dra öronen åt sig om de verkligen visste hur illa det är ställt med vår nationella förmåga och hur lång tid det kommer att ta innan ens Tolgfors stylade resurser kommit på plats.

Jag har vid flera tillfällen hävdad att man i Sverige inte vinner några val på försvars- och säkerhetsfrågor. Frågan är om de kanske kan bidra till en valförlust.

Hoten mot Ryssland

Det är en hel katalog av hot som ligger till grund för omorganisationen, moderniseringen och reformeringen av de ryska stridskrafterna. Allt enligt den ryske generalstabschefen, general Makarov som i en artikel i den ryska nättidningen RIA motiverar den allt mer accelererande satsningen på de ryska stridskrafterna.

USA med klientstater och NATO utgör uppenbarligen fortfarande det för Ryssland styrande hotet som Makarov exemplifierar med ”västs” överlägsenhet vad gäller konventionella styrkor i alla strategiska riktningar, Georgiens återrustning till en nivå vida överskridande läget under Kaukasuskriget 2008, Polens och baltstaternas krav på att Ryssland ska straffas för sin roll i detta krig och landets problematiska förhållande till bl a Ukraina.
Andra styrande hot och krav på ökad och förbättrad förmåga är de uppseglande gränstvisterna i den resursrika centralasiatiska Ferganadalen och Rysslands behov av att bättre kunna hävda och skydda sina intressen i det (sub)arktiska området.

Att Ryssland satsar på att modernisera sina stridskrafter och dessutom övar dem i allt större utsträckning och i allt större förband är ingen nyhet. Intressantare är kanske hur öppen man är med inställningen att nationella intressen kanske bäst hävdas med militär styrka och att militära maktmedel är en naturlig metod att lösa mellanstatliga konflikter.
De ryska reaktionerna på flygövningen Loyal Arrow har visat på hur känslig Ryssland är för alla eventuella förskjutningar och förändringar i de militära förhållandena i landets närhet och då speciellt i områden som av olika orsaker är eller kan bli omtvistade. Barents- och Arktis-området är en sådan region, Östersjön en annan. Bägge ligger definitivt inom Sveriges intresseområde där dock statsmakterna, i alla fall hittills, gjort helt andra bedömningar om möjliga hotutvecklingar och risker än man tydligen gör i Kreml.

Möjliga bakomliggande stämningar till general Makarovs hotbeskrivningar, bl a den allmänna, även folkliga, misstänksamheten mot väst, kopplingarna till ärorika historiska perioder och händelser och en uppvaknande imperietanke, kommenteras på ett tankeväckande sätt av Claes Arvidsson i en ledare i dagens SvD.

Varför så brått och varför så tyst?

Nu debatterar Riksdagen inriktningspropositionen om det framtida försvaret och beslut ska tas i närtid. Claes Arvidsson tar på ledarplats i dagens SvD upp (nästan) alla de argument som talat emot både brådskan i processen och innehållet som sådant.
Jag tänker inte traggla igenom dem här och nu en gång till; det har gjorts av mig och många andra i enstaka tidningsartiklar men kanske främst i bloggosfären.

Oavsett vad man tycker om Försvaret i allmänhet och propositionen i synnerhet, är det en viktig iakttagelse som bör uppröra envar svensk skattebetalare, nämligen avsaknaden av en seriös, öppen och omfattande debatt. En fråga som i sin yttersta konsekvens kan vara avgörande för vår nationella överlevnad, som berör Sveriges trovärdighet som självständig stat, som, vad gäller värnpliktsfrågan, kan innebära ett avgörande och oåterkalleligt systemskifte, passerar om inte obemärkt så nästan igenom beslutsmaskineriet.

Är svenska folket, tidningsredaktörer, debattörer och samhällsengagerade så totalt ointresserade av försvars- och säkerhetsfrågor som den ljumma, för att inte säga obefintliga allmäna debatten antyder? Har försvars- och säkerhetsfrågor reducerats till något för redan frälsta nördar bland bloggarna, trots att det är något som, kanske inte intresserar men i alla fall, berör alla?
Har svenska folket gått på löftet och förhoppningen om evig fred i vår del av världen?

NATO-medlemskap först, varför sen….???

Riksdagsledamoten Mats G Nilsson (M) pläderar under Brännpunkt i dagens SvD för att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO.
Hans inledande motiv är de vanliga: en förändrad värld, möjligheten att påverka de beslut som ändå styr oss, NATO något nytt där öst och väst förenats, den enda organisationen med förmåga och resurser, osv, osv.

Nilsson har alldeles rätt då han, precis som jag och många andra, hävdar att NATO är en ickefråga i svensk försvarsdebatt, men då han sen ska fördjupa sitt resonemang trampar han snett.
Visst, den svenska ickedebatten har fastnat i en världsbild som försvann för tjugo år sedan, den bipolära världen med uppenbara risker för militära konflikter i Europa som direkt kunde påverka oss. Att vi nu, enligt många bedömare är på väg tillbaka till denna riskbild men kanske med andra politiska och ekonomiska förtecken, är något som verkar ha gått Nilsson helt förbi. Visst, NATO är den organisation som utan tvekan har bäst resurser för att agera i fredsbevarande operationer i större skala men vi får inte glömma att organisationen i botten har som främsta syfte att vara en försvarsallians, ett grundsyfte som kan aktualiseras fortare än vi anar.

Det som fick mig att höja ögonbrynen allra mest var Nilssons slutord.
Enligt honom ska vi först söka medlemskap i NATO, sen ska vi fundera på vad vi ska använda medlemskapet till. Vi ska alltså gå med i en försvarsallians med åtföljande förpliktelser utan att veta varför eller till vad, som om själva medlemskapet vore ett ändamål i sig. Det vettiga och normala är väl den omvända ordningen. Först analysera och debattera behov, konsekvenser och alternativ och sen, utifrån vad som kommit fram av detta, eventuell besluta om en ansökan.

Enligt Nilsson, och försvarsminister Tolgfors, har Sverige långtgående förpliktelser gentemot andra länder där Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om de skulle drabbas av ett angrepp. Det är väl det enda konkreta argument för ett NATO-medlemskap Nilsson framför, även om han inte säger det rent ut. Sverige behöver definitivt stöd av NATO för att kunna ge utlovat stöd; några egna resurser har vi ju inte.

Ryssland hotas då 30-talet går igen

Både flygövningen Loyal Arrow och den nästan samtidiga marina Pfp-övningen i Östersjön resulterar i sura ryska kommentarer. Pravdas nätupplaga citerar Konstantin Sivkov, militär expert och vice prefekt vid ”Akademin för geopolitisk vetenskap” som hävdar att väst uppenbarligen strävar mot att etablera en ny världsordning och att Finlands och Sveriges deltagande indikerar en utvidgning av västblocket.
Så långt är hans analys kanske förståelig, om man använder ryska glasögon, medan hans fortsättning blir avsevärt mera svårsmält:
Väst avser omfördela avgörande resurser mot bakgrund av den pågående ekonomiska krisen. Det är möjligt att komma över billiga råvaror med militära medel.
Det faktum att höger- och extremhögerpartier når framgång i det nyliga valet till europaparlamentet är avslöjande; samma sak skedde under 1930-talet som också sammanföll med en global ekonomisk kris. Då visade sig ett krig vara en väg ut ur krisen och det ser ut som om historien upprepar sig idag.

Vad gäller Ryssland, befinner sig landet mellan eld och vatten. NATO övar nära landets norra och södra gränser, något som inte är en tillfällighet. Alliansen uppvaktar Georgien för att få en språngbräda för erövringen av det energirika området kring Kaspiska havet och Norden är en attraktiv utgångspunkt för möjligheten att anfalla ryska vitala centra.

Nu kan man förhoppningvis inte sätta likhetstecken mellan Sivkovs teorier och officiell rysk politik; han har gjort sig känd som en av de mera militanta ryska alarmisterna. Man kan ändå inte bortse från att att de utgör ytterligare en signal om att Ryssland verkligen känner sig trängt av NATO, EU och ”väst” i allmänhet och att inrigningsteorin är en högst påtaglig realitet inom stora delar av det ryska etablissemanget.
Den pågående ryska upprustningen och den alltmer omfattande övningsverksamheten styrs kanske inte enbart av strävan att återskapa stormaktsstatus, nationell självkänsla och förmåga till intervention i ”Det nära utlandet”. Några (många?) upplever uppenbarligen ett högst påtagligt externt hot.

Ord, och vad vi lägger in i dem, är viktiga.

Bl a Wiseman håller med Peter Rådberg om att norra Sverige, liksom hela Nordkalottområdet, ligger inom Rysslands intressesfär och h*n ställer sig lite frågande till ex:vis reaktionen i mitt förra inlägg.
Med den traditionella tolkningen av intressesfär har naturligtvis Wiseman rätt; tolkningen som definierar begreppet som ett område av politiskt, ekonomiskt och militärt intresse som respektive stat följer upp, bevakar i ordets vidaste bemärkelse och som förmodligen är föremål för planläggning i varierande grad.
Så till vida har Sverige och Ryssland, i vår del av världen, till stora delar sammanfallande intressesfärer.

Min reaktion grundade sig på den allmänna tonen i Rådbergs artikel som gav mig direkta associationer till det sätt man i Kreml, fast ibland med en annan terminologi, börjat använda begreppet. En tolkning som innebär en prioriterad ställning och särskilda rättigheter. Rådbergs formuleringar gav mig intrycket att han placerade Sverige inom vad man i Ryssland kallar ”Det nära utlandet” med allt vad det kan innebära.

Oavsett vilken tolkning man har, där jag definitivt föredrar den traditionella, kan man väl, som jag gjort tidigare, konstatera att Nordkalotten, Barentsområdet och Norra Ishavet är ett av de områden som på en inte alltför lång sikt kan utvecklas till en geopolitisk, ekonomisk och militär hotspot. Även om Sverige ligger i utkanten av regionen, torde vi inte komma undan eventuella förvecklingar, hur de än tar sig uttryck. Tills för kanske tio år sedan tog vi mycket stor hänsyn till detta i vår militära planläggning och i vår övningsverksamhet. Nu har vi väl inte resurser att ens sätta upp B-styrkan till övning Nordanvind 1991.

Sverige inom rysk intressesfär enligt (MP)

Miljöpartisten och medlemmen av försvarsutskottet Peter Rådberg kommenterar idag på SvD Brännpunkt övningen Loyal Arrow.

Rådbergs inlägg är fyllt av medvetna vinklingar, sakfel, tvivelaktiga analyser av det regionala säkerhetspolitiska läget och försök att göra sensation av självklara geopolitiska och strategiska grundvärden.
Dessa hans tankar liksom övningens lämplighet i allmänhet, har, och kommer säkert även fortsättningsvis, att kommenteras av många, varför jag avstår.

Jag har i stället hängt upp mig på en liten formulering i mitten av Rådströms inlägg: Ryssland kommer inte att sitta stillatigande när en sådan övning äger rum i sin intressesfär. Mig veterligen hålls övningen helt över svenskt territorium och utanförliggande havsområden. Enligt Rådberg ligger alltså norra Sverige inom Rysslands intressesfär och utgör alltså, åtminstone enligt rysk retorik och Medvedevdoktrinen, ett område där Ryssland har både självklara intressen och speciella rättigheter.
Låt oss hoppas att Rådberg halkat på tangentbordet eller att han åtminstone är omedveten om vad Kreml i både uttalanden och handlingar lagt in i begreppet ”rysk intressesfär”. Om inte, är det något av en sensation att en medlem av Riksdagens försvarsutskott på detta sätt självsvåldigt ritar om den maktpolitiska kartan i Norden.