Arkiv

Posts Tagged ‘SD’

Ett ställningstagande!

Jag har medvetet försökt hålla min blogg fri från, inte politik men väl partipolitik. Särskilt i valtider är det alldeles för lätt att lämna saklighet, givande diskussioner och debatter och i stället hamna i låsta floskelstrider och pajkastande.

Vad gäller säkerhetspolitik och den däri ingående försvarspolitiken är risken i bloggosfären särskilt stor. Eftersom detta bland de etablerade politikerna och åsiktsproffsen, förutom den svenska Afghanistaninsatsen, är en ickefråga, går vågorna istället desto högre bland cyberrymdens alla experter, verkliga och självutnämnda, bland systemkramare och allmänt oroliga försvarsvänner.

En genomgående tes är här att våra politiker inte begriper, att om de begriper de drar fel slutsatser, gör fel prioriteringar; att de är naiva och inte uppfattar signalerna och verklighetsförändringarna i vår omvärld, att man säger en sak och gör en annan och att man bedriver en kortsiktig röstfiskepolitik med vår nationella säkerhet som insats. Ju närmare valet vi kommit har dessutom dessa åsikter fått partipolitiska förtecken med återkommande avståndstaganden mot i stort sett hela det politiska etablissemanget och med mer och mer positiva tongångar gentemot uppstickaren SverigeDemokraterna (SD).

Efter denna (för?) långa inledning ska jag nu överge min princip vad gäller partipolitik på bloggen genom att ta avstånd från SD! Jag är visserligen en övertygad motståndare till demoniseringen av SD, till försöken och löftena om att isolera partiet och att behandla det som luft eller som något katten släpat in. Det är ovärdigt en demokrati och nedvärderar och marginaliserar de väljare som röstar (-t) på SD och deras oro för de olika samhällsproblem som fått dem att göra det.
Om detta skulle bli en etablerad metod för att hantera uppstickare bland de etablerade, för att tysta det som för tillfället inte är att anse som PK, är vi ute på femton famnar. SD har rätt att bli behandlat som vilket parti som helst; det är partiets åsikter och företrädare som ska nagelfaras i öppen debatt och inte partiets som sådant rätt att delta i det politiska spelet.

Jag har i ett inlägg hos Wiseman hävdad att det vid val av parti är helheten som ska fälla avgörandet, inte ett partis eller en koalitions ställningstagande i enskilda frågor. Något ologiskt hävdar jag motsatsen vad gäller att ta avstånd från ett parti. SD har städat upp i sin medlemskader och i huvudsak lyckats att snickra ihop ett sammanhängande partiprogram som ser till helheten och som för fram en av mina hjärtefrågor, nämligen försvaret.
Deras ställningstagande i en enda, annan, fråga får mig dock att hissa varningsflagg, oavsett deras politik i övrigt och det är deras politik i invandringsfrågan. Visserligen hävdar de att de vänder sig mot och kritiserar den hittills förda invandringspolitiken, men hela deras retorik och alltför många uttalanden från partiföreträdare andas mellan raderna ett avståndstagande mot invandrare som sådana, mot individerna, mot enskilda människor.

Att ta avstånd från enskilda människor man inte ens känner för att de tillhör en annan religion, en annan kultursfär, har en annan hudfärg eller talar ett annat språk ligger så långt från mina värderingar om demokrati, medmänsklighet och en positiv människosyn man kan komma.
Att paketera människor i grupper utgående från etnicitet och religion och pådyvla dem åsikter och egenskaper de själva som individer kanske tar avstånd ifrån, är inte värdigt ett parti som vill framstå som ”ett bland andra”.
Invandringsfrågan är en viktig fråga som även den har bäring på vår nationella säkerhet. Om inte annat så kommer folkopinionen förr eller senare att kräva att alla partier tar tag i den. Detta får dock inte innebära att man som SD, vad man än säger officiellt, går ned på individnivå och stigmatiserar enskilda människor utifrån ibland synnerligen obskyra kriterier.
Där går min demokratiska gräns, oavsett vad partiet tycker i försvarsfrågan.

Hoppas på det bästa, var beredd på något värre….

Ryssland verkar fn. vara ute på den verkliga charmoffensiven. SALT-avtal med USA och en gemensam presidentdeklaration om att det Kalla kriget nu är officiellt avslutat, konstruktiva samtal med EU om utvidgat och förbättrat samarbete, förhållandevis tystlåtna kommentarer om grupperingen av Patriotrobotar i Polen, örlogsbesök i USamerikanska hamnar och deltagande med marinstridskrafter i Pfp-övningar i Östersjön är bara några exempel.
Den ryska björnen verkar verkligen ha dragit in klorna i sitt internationella umgänge, åtminstone västerut, och strävan mot vänskapliga och för alla parter givande förhållanden är tydlig.

Jag tillhör inte dem som skriker ”vargen kommer” så fort det blir tal om Ryssland i samband med försvars- och säkerhetspolitik. Jag har hävdat och hävdar fortfarande att något hot med militära förtecken från Ryssland inte finns i dagsläget. Jag har samtidigt hävdat att detta inte får vara allena styrande för utformning och dimensionering av det svenska försvaret och på den ensidiga satsningen på internationella insatser. Styrande måste vara vilka förmågor och resurser Ryssland har eller bygger upp, förmågor som finns direkt gripbara i en ny situation, i ett nytt läge.
Trots den mjuka attityden och den utsträckta handen måste vi vara medvetna om och förbereda oss för den knutna handen bakom ryggen; handen man tränar för fullt och där man håller på att fylla boxhandsken med nytt och modernt bly.

Som sagt, jag skriker inte ”vargen kommer”, jag tror inte på någon rysk aggression i morgon eller ens i övermorgon och jag tror inte jag lider av någon särskilt utpräglad rysskräck. Däremot har jag den största respekt för Ryssland, i alla avseenden, både positiv och negativ.
Hur gärna vi i Sverige än vill kan vi heller inte bortse från att både Ryssland och Sverige ligger där de ligger och att vår del av världen med Östersjön och Barentsområdet fått en allt större betydelse, både ekonomiskt, geopolitiskt och militärt.
Hur gärna vi än vill tro och hoppas på en fortsatt positiv utveckling i vårt närområde måste vi ändå kunna hantera de resurser som finns omkring oss om den politiska situationen skulle förändras, något som kan ske över en natt. Allt annat är att stoppa huvudet i sanden.
Att satsa då vi tror oss ha säkert underlag, något vi aldrig kommer att få, är att börja tio år försent.

Jan Björklund sade nyligen att ”den som vill vinna val i Sverige inte ska satsa på försvarspolitik”. Tyvärr har han förmodligen rätt men jag hoppas ändå att FP utspel inte bara blir one night stands, att man fortsätter att föra fram försvars- och säkerhetspolitiken som en del av valrörelsen och att man inte låter SD monopolisera frågan med den uppenbara risken att den då tigs ihjäl fullständigt av de övriga partierna.
”Vi har den försvarsdebatt vi förtjänar” har jag sagt vid ett flertal tillfällen men vi förtjänar bättre än att inte ha någon debatt alls.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Den demokratiske officeren

Kan jag vara officer och samtidigt en öppet debatterande och kanske agiterande SverigeDemokrat? Är SD åsikter och politik överhuvud taget kompatibel med Försvarsmaktens värdegrund och de demokratiska ideal och det samhällsskick FM är satt att försvara?
Här har vi några av de frågor som cirkulerar i bloggosfären där alltmer frustrerade yrkesmilitärer söker en politisk räddningsplanka för den försvarsförmåga de ser försvinna i allt snabbare takt samtidigt som behoven bara ökar.

Svaret är egentligen enkelt. En officer kan vara i stort sett vad som helst, bara vederbörande inte bryter mot lagen eller Försvarsmaktens interna bestämmelser. Att det sedan kan få för den enskilde negativa konsekvenser vad gäller befordran, tjänstetillsättning och löneutveckling är en annan sak som inte skiljer FM från andra arbetsplatser eller organisationer. Det finns ingen arbetsgivare som applåderar eller gör vågen om en anställd öppet propagerar för något som kanske inte är i linje med företagets för tillfället gällande policy; i det privata näringslivet kan det till och med vara grund för avsked…
Att försöka komma undan med att ”jag stödjer bara SD försvarspolitik, allt annat tar jag avstånd från…” torde inte räcka långt.

Att sedan det politiskt korrekta och vad som är acceptabelt och accepterat skiftar med tiden och med regeringsunderlag, är ett i sammanhanget intressant fenomen som historien är full av.
Det som nu behandlas som något katten släpat in kan mycket väl, med i en framtid kanske 10-15% i ryggen, av den politiska opportunismen snabbt förvandlas till något fullt gångbart, rent av PK och karriärbefrämjande.

Att detta inte hjälper dem som kanske drabbas innan detta eventuellt inträffar, är bara en illustration av hur samhället och politiken fungerar och alltid har fungerat, på gott och ont.