Arkiv

Posts Tagged ‘Saakasjvili’

Don’t worry, be happy…

27 september 2009 5 kommentarer

Hufvudstadsbladet i Helsingfors har hävdat att ”det Kalla kriget aldrig tog slut, det tog bara en paus under Rysslands ekonomiska kollaps efter Sovjetsunionens fall”. Andra har talat om det Kalla kriget 2, ett nytt kallt krig, med kanske andra förtecken, som startade då ett nyvaknat och rustande Ryssland började utmana USA:s hegemoni och EU:s sammanhållning.

I en krönika i RIA Novosti hävdar Polens förre premiärminister Leszek Miller att världen inte är på väg in i ett nytt kallt krig eller att det gamla startat om. De förutsättningar och förhållanden som gradvis byggdes upp under perioden 1946-1989 föreligger helt enkelt inte längre.
Det Kalla kriget karaktäriserades av ideologiska motsättningar som inte längre är aktuella, umgänget mellan väst och öst var krigiskt i allt utom att vapnen inte talade, rustningskapplöpningen pågick hela tiden och människor levde i skräck för kärnvapenkriget. De två blocken var varandras uttalade fiender, inställda på att besegra varandra, ideologiskt, ekonomiskt eller, ytterst, militärt och bägge var övertygade om att just de skulle vinna.

Dessa förutsättningar är, enligt Miller, inte giltiga längre. Även om motsättningar finns är ingendera parten inställd på att besegra den andre; man kan ha skilda åsikter i olika frågor, men man är inte fiender.
Även om samhällssystemen är olika finns inte samma ideologiska konflikt som under det Kalla kriget och några andra konflikter med verklig potential att återstarta ett kallt krig finns inte heller.
Georgienkriget är hittills det enda tillfälle då det hettat till efter 1989, men viktigt är att USA stödde president Saakasvhili, inte av ideologiska skäl som den sista utposten mot den ryska faran, utan av strikt geopolitiska orsaker, allt enligt Miller.

Att Ryssland skulle kunna eller vilja utnyttja energivapnet för att nå avgörande fördelar tror inte Miller på. Det vore kontraproduktivt och skulle förmodligen skada Ryssland mer än Västeuropa. Ryssland är helt enkelt beroende av gas- och oljeinkomsterna för sin fortsatta modernisering och uppbyggnad. Så långt Polens förre premiärminister Leszek Miller.

Om nu det inte är fråga om ett nygammalt kallt krig och det inte finns några riskfyllda grundläggande motsättningar mellan USA, EU och NATO på den ena sidan och Ryssland på den andra, måste, åtminstone jag, ställa mig frågande till en mängd andra faktorer som skapar osäkerhet och frågetecken kring sakens verkliga läge, till Rysslands avsikter och till landets långsiktiga mål i åtminstone vårt närområde.

För småstater i ytterkanten av västs tyngdpunktsområde är Medvedev- och Putindoktrinerna en realitet. Den ryska militära upprustningen lika så, där för Östersjöstaterna de återskapade landstignings- och luftlandsättningsförmågorna är särskilt oroande.
Stora övningar i gränsområdena och till havs med styrkesammansättningar och genomföranden som rimmar illa med de officiella syftena att bekämpa terrorister utan mera liknar de förutsättningar som gällde under just det Kalla kriget, hårda ord till och direkt inblandning i grannstater, envist hävdande av rätten till det ”Nära utlandet”, stingsligt skyddande av den egna tolkningen av historien är bara delar av verkligheten omkring oss, listan kan göras lång.

Det är mycket möjligt, kanske rentav troligt, att de förutsättningar som skapade ”det gamla” Kalla kriget inte finns längre, det är mycket möjligt, till och med troligt, att USA och Ryssland inte är varandras uttalade fiender längre. Detta är dock inte till stor hjälp för Sverige eller andra småstater i Rysslands närhet som ser hur Rysslands militära förmåga bara ökar och hur den politiska självmedvetenheten tar sig uttryck i diverse doktrinära uttalanden av hotfull karaktär; detta utan att kunna säkert avgöra vilka de långsiktiga avsikterna är. Det faktum att världen inte längre är lika polariserad med två maktblock stående mot varandra gör också att Sveriges mellanställning blivit än mer tydlig. Det tidigare underförstådda och självklara stödet från USA/NATO är inte lika självklart längre. Vi kan inte längre räkna med att ”min fiendes fiende är min vän” eftersom de forna fienderna inte är det längre.

Sveriges reaktion, åtminstone vad gäller försvarspolitiken, har hittills varit att stoppa huvudet i sanden, att titta åt andra hållet och att desperat söka förklaringsmodeller som tonar ner alla risker och bromsar kraven på påtagliga nationella åtgärder. Detta är en riskfylld chanstagning som det bara är att hoppas aldrig blir synad.

RIA Novosti

Redigering
Jag kan så här i efterhand inte låta bli att länka till en artikel som illustrerar vartåt det ryska samhället är på väg, eller i vart fall visar hur svårt det är att greppa för oss som inte lever i det.

Ett förnyat lackmustest??

07 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterVi närmar oss årsdagen av minikriget i Kaukasus då Georgiens president Saakasjvili så totalt missbedömde både Rysslands förmåga och beredskap att hävda sin intressesfär och västs vilja (och för den delen även förmåga) att komma till undsättning.
I svenska medier har det sedan kriget och dess omedelbara efterdyningar varit förvånansvärt tyst fram tills nu, medan regionen och konflikten hela tiden hållits levande i ryska nätmedier. De engelskspråkiga ryska nättidningar har fortlöpande skrivit om utvecklingen i Georgien med angränsande områden och rapporteringen de senaste veckorna gäller bl.a. ukrainska vapenleveranser, motsägelsefulla men i grunden hotfulla uttalanden av Georgiens president Saakasjvili, provokationer mot Sydossetien, ryska resurser i området, rysk beslutsamhet att även med vapenmakt skydda sina intressen och spekulationer om att ett nytt krig är nära förestående.
Det fram tills nu synbara ointresset i Sverige är förvånande eftersom just Georgienkriget ju var det lackmustest som fick den svenska försvars- och säkerhetspolitik att gira några grader, åtminstone i retoriken och på pappret.

Jag kan inte undgå att fundera över om de accelererande ryska skriverierna rentav rör sig om en samordnad INFOOP, ett välorkestrerat försök att genom opinionsbildning och mediadrev tvinga bort hatobjektet Saakasjvili för att bereda plats för mera Moskvaorienterade politiker i Tbilisi och, om detta skulle misslyckas, kratta den psykologiska opinionsmanegen för en ryskt militär intervention.
Om så skulle ske är det verkligen dags för våra politiker att kliva ut ur testlaboratioriet och låta verkligheten få genomslag.

Sorry Saakasjvili, även Obama är en realist

03 augusti 2009 1 kommentar

svs litenSituationen i Kaukasus börjar på ett oroväckande sätt likna den som rådde vid motsvarande tidpunkt i fjol.
Ryssland har genomfört en omfattande manöver och håller förhållandevis stora styrkor i området; president Saakasjvili kräver att få sin besegrade krigsmakt återupprustad, USA uttalar sitt, åtminstone moraliska, stöd för Restgeorgien samtidigt som anklagelser om beskjutning av gränsposteringar och städer i Sydossetien avvisas av Tbilisi som grundlösa påståenden och provokationer.
Situationen blir inte bättre av att ryska befälhavare klarar ut att Ryssland är berett att ta till vapenmakt för att skydda sina medborgare i Sydossetien och Abchazien från varje form av georgisk aggression eller av att ryska toppolitiker hävdar att det inte finns någon hållbar lösning på konflikten så länge som den av dem idiotförklarade Michael Saakasjvili sitter kvar i presidentpalatset i Tbilisi.

Är detta preludierna till ännu ett minikrig i Kaukasus eller är det led i rysk skrämselpropaganda för att genom inhemska georgisk krafter få bort den Saakasjvili som i Kreml uppfattas som, om inte en komplett galning så i alla fall, en bromskloss som förhindrar varje form av fredlig och pragmatisk lösning på konflikten?

Om ett nytt krig bryter ut, hur kommer då den nya administrationen i USA att ställa sig? Den utåt hårdföra Bushadministrationen insåg det orealistiska i ett aktivt amerikanskt ingripande och nöjde sig med verbalt stöd.
Verkligheten torde inte vara annorlunda för president Obama. USA militära kapacitet är ansträngd och bunden av andra uppgifter; USA saknar helt enkelt resurser till en ”flexibel response” i en ny riktning och det var detta strategiska fönster som Ryssland utnyttjade vid det förra kriget.
Det är just denna amerikanska oförmåga till en avvägd reaktion som gör det mindre troligt att ett eventuellt nytt Georgienkrig skulle eskalera till något större. USA har för närvarande bara två reella alternativ. Antingen samma reaktion som förra gången, nämligen vackra ord och ett realistiskt accepterande av situationen, eller ett totalt stormaktskrig med Ryssland.
Jag tror att valet är enkelt. Långsiktigt är, om inte goda så i alla fall, användbara och ömsesidigt fruktbara relationer med Ryssland viktigare för Washington än ett lilleputland, med en synnerligen oberäknelig president, inom den ryska intressesfären.

Vilket ben kommer USA att stå på?

Det är inte lätt att gå balansgång på slak lina; det vet alla som försökt. Risken är stor att just som man tror sig ha fattat hur man ska göra och stolt vandrar vidare, linan börjar svaja fram och tillbaka och duns så ligger man där på marken.
Balansgång på slag lina är vad USA nu ägnar sig åt. President Obama var i Moskva för att ge tyngd bakom nystarten i de amerikansk-ryska förbindelserna och balanserade där skickligt mellan att säga rätt saker till ryssarna men ändå klara ut vad USA ansåg om ländernas i det ”nära utlandet” rätt att välja sin egen väg.

Just det senare borde ha sänt lugnande signaler till främst Kiev och Tbilisi, men uppenbart räckte det inte. Där har farhågor framförts att det bakom Obamas vackra ord i Moskva fanns en tyst, hemlig, överenskommelse mellan USA och Ryssland, där Ryssland köpt sig handlingsfrihet inom sin intressesfär mot stöd till USA:s krig i Afghanistan och i politiken gentemot Iran. Pragmatiska överenskommelser i det tysta, där stormakter gör upp över huvudet på andra stater, är i och för sig inget nytt i världspolitiken men just i detta fall förefaller det osannolikt. Oaktat detta har oron i Ukraina och Georgien varit stor och tvingat vicepresident Biden att än tydligare upprepa president Obamas uttalanden vid sitt besök i Ukraina.
Då han nu även besöker Tbilis säger han säkert samma saker men ställs inför en kanske svårare uppgift än han hade att lugna de oroliga i Kiev.
President Saakasjvili kommer, enligt vad han själv framfört i en intervju, att ställa krav på en återupprustning av den georgiska krigsmakten för att förhindra en förnyad rysk aggression mot vad som är kvar av Georgien, något som om det sker, knappast skulle uppfattas som något positivt i Kreml.

Balansakten mellan att få igång fungerande och fruktbärande relationer med Moskva efter Bush-administrationens på gränsen till nedfrysning och en bibehållen trovärdighet som förkämpe för forna sovjetstaters rättigheter att fritt välja sin väg, kompliceras dessutom av att USA:s fortsatt positiva inställning till dessa staters eventuella NATO-medlemskap inte uppskattas av flera tunga europeiska NATO-länder.

Om frågan skulle ställas på sin spets, i valet mellan goda relationer mellan Washington och Moskva eller ett uttalat stöd till länder i Rysslands ”nära utland”, kommer balansförmågan att verkligen prövas. Den nationella egennyttan kommer då förmodligen att styra och om Washington anser att goda förhållanden till Ryssland långsiktigt bäst gynnar amerikansk politik, kommer man att nöja sig med vackra ord men lite konkret handling vid eventuella ryska framstötar, av vad slag de vara må, i ”det nära utlandet”.