Arkiv

Posts Tagged ‘Ryssland’

Return of the King

25 september 2011 1 kommentar

Vladimir Putin har tillkännagivit sin avsikt att ställa upp i vinterns ryska presidentval, något som hälsats med glädje av stora delar av det ryska etablissemanget men även av mannen och kvinnan på den ryska gatan.

För oss utomstående är det något av en paradox att den som beskurit yttrandefriheten, mer eller mindre omöjliggjort reellt partipolitiskt arbete, klavbundit stora delar av medierna och som, om inte uppmuntrar så i alla fall, tolererar korruption, har kunnat nå en sådan position och dessutom fått folkmajoritetens uppskattning.
Att han, formellt helt korrekt men ändå, genom konstitutionellt trixande med största sannolikhet kommer att låta sig väljas till president på nytt verkar inte på något sätt ha minskat hans folkliga popularitet. Ryssarna uppskattar uppenbarligen den starke ledaren!

Tittar man tillbaka på den ryska/sovjetiska historien är det kanske inte så konstigt. Ryssland har nästan alltid styrts av starka män med stöd av den hemliga polisen, byråkratin och ibland den ortodoxa kyrkan.
Om den starke mannen varit tsar, högsta höns i kommunistpartiet eller pseudodemokratiskt vald president/premiärminister, om den hemliga polisen hetat ochrana, tjekan, NKVD, KGB eller FSB, om byråkratin varit adelsbaserad, byggts på nomenklaturan eller på handplockade eller ditkorrumperade KGB-bröder, verkar inte ha haft någon betydelse. Utanverken må vara olika men principen den samma. Det verkar på något sätt ödesbestämt att Ryssland ska styras på detta sätt.

Hur Ryssland styrs är kanske till största delen en fråga för det ryska folket, till syvende og sist är det de som lever i landet och som måste ha det slutliga ordet om hur det ska vara. Vi må sitta vid sidan av, ha synpunkter och oja oss över vad vi anser vara avsteg från självklara och fundamentala regler och principer, universella samhällskontrakt för förhållandet mellan styrda och de styrande, mellan staten och folket och hur makt ska vinnas och kunna förloras. Det är vår absoluta rätt och en rätt vi ska utnyttja.
Samtidigt kanske vi ska visa en viss ödmjukhet och acceptera att det som är självklart och oomtvistat i vårt system kanske inte är det i ett annat; att det som uppfattas som väl fungerande och omistligt här kanske inte alls är det där. Det som är rätt i Uppsala kan mycket väl vara fel i Lund….

Den ryska inrikespolitiken och styrelseskicket har djupa historiska rötter men vad som kanske borde intressera oss mer är att även utrikespolitiken, de geopolitiska intressena och prioriteringarna, hävdandet av intressesfärer, varit i princip oförändrade genom århundradena. Oavsett om det varit Peter, Alexander, Stalin eller Putin som hållit i rodret, verkar målen vara i huvudsak desamma. Medlen kan skifta efter världsläge och tidsanda och tidshorisonten ligger ofta avsevärt längre bort än vad vi i väst verkar inse eller kan hantera; men de övergripande målen är i dessa avseenden förmodligen desamma för Vladimir Putin som de var för Peter I.
Det är här vi borde lägga fokus, det är här vi borde ha de stora synpunkterna, det är detta som borde få påverka vår egen politik och vårt eget agerande.

SvD 1
SvD 2
DN
RIA
SVT
SR

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Vadan och varthän?

Hur Europa ska kunna hantera en säkerhetspolitisk situation där USA allt mer skiftar fokus från Europa till Asien och Stilla Havsregionen och Uncle Sam säger att ”you’r on your own now” skapar huvudbry i fler än en huvudstad.
I en tid då, trots den ambitiösa retoriken, försvarsekonomierna blir allt trängre, neddragningarna större och arsenalerna allt tommare ska ökad europeisk samordning, främst vad gäller materielutveckling och- anskaffning, men även vad gäller förmågan till insats vara lösningen, åtminstone om man får tro säkerhetspolitiske forskaren Bastian Giegerich vid International Institute for Strategic Studies och dagens ledare i SvD.

Problemet är väl att Europa aldrig lyckats samordna sig då det verkligen gäller. Skapandet av EU med alla dess olika institutioner, parlament, domstolar, kommissioner och allt vad det är, har förmedlat en bild av en samordning och värdegemenskap som inte existerar!
Då det krisat till sig har medlemsstaterna med få undantag sett till den egna nationella egennyttan än till helhetens bästa.
Frankrike och Spanien stoppar av inrikespolitiska skäl en realistisk jordbrukspolitik, i energifrågan går bl a Tyskland sin egen väg, Sverige och GB ställer sig utanför eurozonen.
Då det under Balkankrigen ställdes krav på ett ensat agerande kom en hoper historiska bindningar och nationella strävanden att omöjliggöra snabba insatser som, då de väl kom tillstånd, bromsades av diverse nationella restriktioner för de deltagande förbanden.

Att Grekland lurat skjortan av resten av Europa är bara ett exempel på att kontinenten forfarande, då det verkligen bränner till, bara är en geografisk beteckning på ett landområde.

Geografi, kultur, religion, natur, ekonomi, olika historiska erfarenheter och allt vad det nu kan vara innebär att det kommer att dröja länge innan vi kallar oss européer i stället för tyskar, svenskar eller polacker, det kommer att dröja länge innan Europa uppträder som en enhet och det kommer att dröja ännu längre innan Europa har förmågan att lägga en trovärdig och samordnad kraft bakom den politiska viljan.

Med ett USA som minskar sitt europeiska engagemang och med ett Ryssland som vill återta sin historiska position som en euroasiatisk stormakt står Europa och Europas länder inför ett antal viktiga vägval. Nationell egennytta stödd på olika bilaterala överenskommelser och allianser eller ett fortsatt arbete med att ro EU-projektet i hamn?
Jag tror att det senare är den svåraste men ändå den långsiktigt nödvändiga lösningen men för Sveriges del kan vi ju börja fundera över trovärdigheten i en solidaritetsdoktrin som bygger på en europeisk gemenskap som allt mer kommer att sakna resurser och som de facto ännu inte finns.

Evig vänskap, åtminstone tills vidare….

Så har då Reinfeldt, Tolgfors och ÖB intervjuats i intervjuhörnan i Lissabon. Omgivna av alla tänkbara NATO-insignier fick de chansen att visa att ”vi är minsann med; även om vi inte är det….”

Nu var det dock inte detta utan det symboliska handslaget mellan presidenterna Medvedev och Obama saken gällde. Inte bara Ryssland och USA utan Ryssland och NATO har nu gjort en nystart. Ingendera parten utgör något hot mot den andra och Ryssland ska minsann vara med i robotskölden mot slemma skurkar som Iran och Nordkorea; ja kanske ska man rentav i en odefinierad framtid bli medlem i NATO. ”Ingenting är omöjligt….”
Allt detta stämmer ganska väl med olika ryska uttalanden de senaste åren om att den pågående ryska militärreformen syftar till att skapa förband lämpade för småskaliga strider i gränsområdena och för att möta terrorism och separatism i unionens sydostasiatiska delar; uttalanden parade med proklamationer om att det storskaliga manöverkriget tillhör historien.

Om man nu i Kreml menar allvar med sina uttalanden och handskakningar västerut och om det ligger någon som helst långsiktighet i detta borde politikerna i Peking istället dra öronen åt sig desto mer.
För om nu NATO och USA inte längre är några potentiella fiender måste man ju fråga sig varför Ryssland gör de enorma satsningar på sin krigsmakt som man gjort, gör och aviserat att man tänker göra.
I Peking måste man ju allvarligt fundera på varför Ryssland målmedvetet bygger upp sin offensiva kapacitet med återtagen och förbättrad förmåga till storskaliga luftlandsättningar, nya fartyg för transoceana amfibieoperationer, nya stridsfordon, nya eller uppgraderade flygplan, inklusive strategiskt bombflyg, och varför man övar, inte bara antiterroroperationer utan även, storskalig manöverkrigföring på hög operativ nivå. Om nu NATO och USA inte längre är den självklara motståndaren, de som så sent som för något år sedan enligt flerstämmiga ryska uttalanden var ”styrande krigsfall”, vilka är det då som skulle motivera den pågående ryska återrustningen.
Kvar i ekvationen finns endast Kina….

Om nu en eventuell rysk hothelomvändning österut blir alltför svårsmält och om man ska ta tövädret västerut på allvar finns egentligen bara en lösning på gåtan.
Bortsett från stormaktsambitioner och nationell prestige är det kanske så att man i Kreml insett att militär förmåga är en fråga om långsiktighet och med en investeringshorisont på minst 10-20 år.
Att det rör sig om sådant som redan måste finnas på plats om och när behovet uppstår och att en trovärdig och efter respektive stats läge och ambitioner anpassad lägstanivå ständigt måste upprätthållas; oavsett för tillfället rådande politiska konjunkturer. Dessa kan skifta betydligt snabbare och oftare än vad någon kan förutse eller militärt förbereda sig för.
Det kanske inte är Kina utan just detta som man insett i Moskva på samma sätt som man gjort det i exempelvis Oslo och Helsingfors.
Om man får tro exempelvis FOI kommer den svenska lägstanivån och vår ambition kanske mera att styras av den möjliga/troliga gökungen yrkesförsvar än av geopolitiskt läge och reella behov.

SvD 1
SvD 2

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Tankar om det otänkbara

16 november 2010 1 kommentar

I SF-filmer förekommer det ofta parallella världar. I en till synes gemensam omgivning med allting lika, finns ändå flera verkligheter parallellt, tillsammans och samtidigt. De olika världarna kan mötas, interagera och vara helt lika i vissa avseenden för att i andra dra åt helt olika håll där den gemensamma verkligheten ändå tillhör olika världar med helt olika betydelser.
Den nordeuropeiska säkerhetspolitiken är som tagen ur en SF-film. Vi lever och bor i samma område med samma konkreta verklighet omkring oss och ändå verkar politiken bedrivas i parallella världar, man tolkar den gemensamma verkligheten helt olika och slutsatserna tänjer verkligheten åt helt olika håll.

Ryssland ökar sina försvarsanslag med för oss fullkomligt obegripliga summor och använder pengarna till att återskapa offensiva förmågor som varit mer eller mindre försvunna sedan SSSR fall. Till vad och varför är oklart och även om både västliga analyser och ryska uttalanden pekar åt många olika håll är själva förmågeuppbyggnaden ovedersäglig.
Finland och Norge drar slutsatsen att den ryska återrustningen och osäkerheterna kring denna, kopplat till Arktis- och Barentsregionernas, men även Östersjöområdets, ökande betydelse i många viktiga avseenden, är skäl nog att öka försvarsanslagen, att fokusera på nationell förmåga och då med trovärdiga numerär. NATO/USA ökar sin närvaro i Östersjöregionen, genomför övningar med flyg- och markstridskrafter i Baltikum samtidigt som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen talar om att NATO nu åter måste inrikta sig på sitt ursprungliga syfte; nämligen att vara en försvarsallians med fokus på Europa och Nordatlanten.

Samtidigt i en parallellvärld nära dig, dvs. i Sverige, gör våra politiker ingenting, lite eller tvärt om.
Gömda bakom en egenproklamerad solidaritetsdoktrin ingen verkar ta på allvar, nöjer man sig med att avvakta med kraft, att prata om flygets och marinens inriktning mot nationella behov utan att de har eller får de resurser som krävs för detta. Armén, som ska kunna försvara hela landet är istället reducerad till en utbildnings- och bemanningsorganisation för Långtbortistaninsatser och Hemvärnet, som är den sista kvarvarande kopplingen till det folk som ska försvaras, reduceras.
De tjänstemän som ska genomföra politikernas beslut, dvs MIL med sitt HKV, verkar i flera avseenden ha sin egen agenda, ibland till synes stick i stäv med politiken; en agenda mera styrd av kraven på fredsrationalitet och dunkla kopplingar till det svenska MIK än av det bortglömda ”krigets krav”.
Frågan blir då naturligtvis varför? Varför är slutsatserna i Stockholm i många avseenden så väsensskilda dem i Helsingfors eller Oslo? Vad vet man i Sverige som man inte vet i Riga eller Köpenhamn.

Svaret är väl att slutsatserna förmodligen är desamma och grundade på i huvudsak likartat underlag. Skillnaden kommer då man ska dra konsekvenserna av slutsatserna, att låta dem resultera i konkreta beslut och åtgärder. Denna skillnad beror på historiska erfarenheter. Våra grannar har alla drabbats av krig och ockupation i modern tid. Det finns fortfarande veteraner i livet och det finns en aktiv politikergeneration med personliga erfarenheter från en barndom präglad av krigets fasor.
För dem är krig en realitet som visserligen är osannolik idag men som man ändå inte kan bortse ifrån och som med sina oacceptabla konsekvenser därför kräver trovärdiga åtgärder.
I Sverige saknas den erfarenheten. Kriget är här något abstrakt, något långt borta och som drabbar andra. Det som nu sker omkring oss är därför bara en av många delar i ett politiskt maktspel. Att detta spel skulle kunna leda till ett krig är något så osannolikt och verklighetsfrämmande för civiliserade européer att det räcker med symboliska satsningar på något som ändå aldrig kommer att behöva användas.

Detta är en demokrati, och hör sen!!

De flesta säkerhetspolitiska bedömarna i Sverige, såväl som våra politiker, hävdar att utvecklingen i Ryssland, politiskt, militärt och ekonomiskt, kan bli avgörande för utformningen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Många hävdar dessutom att tendenserna i dagens Ryssland inger oro och att vi måste följa förändringar och trender noga. Några enstaka går så långts som att hävda att vi redan nu nått den punkt då det är dags att göra något påtagligt åt vårt nationella försvar.
Stort fokus har lagts, åtminstone i bloggosfären, på den militära utvecklingen och på rysk utrikespolitik. En faktor som varit, och är, viktig i vår bedömning och som kanske borde ägnas större uppmärksamhet i medierna, är den ryska demokratiutvecklingen och frågan om Ryssland verkligen är, eller i varje fall går mot, en verklig demokrati i vår mening.

Ryska politiker själva och förvisso en del andra, har ofta hävdat att ”visst går Ryssland mot en demokrati, men inte av västerländsk modell. Ryssland utvecklar sin alldeles egna form som passar Ryssland….”
I samband med den årliga konferensen World Political Forum i ryska Yaroslavl har president Medvedev utvecklat sin syn på vad demokrati är och inte är ur rysk synvinkel.
Enligt Medvedev är det fem viktiga kriterier som gäller för en demokrati:
Först gäller att humanistiska värden och ideal måste vara implementerade i samhället och det är nödvändigt att de förstärks genom den praktiska användningen av lagarna.
För det andra gäller att regeringen kan tillhandahålla och upprätthålla en hög nivå på den teknologiska utvecklingen.
Det tredje är en demokratisk regerings förmåga att skydda medborgarna från kriminella grupper och organisationer. Medvedev tryckte på att utrotandet av kriminella element är det demokratiska samhällets direkta ansvar och att en demokrati måste använda en mängd olika funktioner fullt ut och effektivt för att nå detta mål.
Det fjärde kriteriet för ett demokratiskt samhälle är, enligt president Medvedev, mycket höga nivåer på kultur, utbildning, kommunikationer och informationsutbyte.
Det femte och sista kriteriet är att medborgarna är övertygade om att de lever i en demokrati.

Inte ett ord om åsikts- och yttrandefrihet, ett levande och fritt partiliv, självständiga och opartiska myndigheter och fria medier. Förutom det fjärde kriteriets sista del, det om informationsutbyte, och med särskild emfas på det femte och sista, kan man tro sig förflyttad till det gamla SSSR.
Staten och partiet garanterar din säkerhet på gator och torg och håller bovar och banditer kort, ser till att du har mat i magen, varor i affärerna och tillgång till ett brett kulturutbud av hög kvalité. Då man dessutom övertygat dig om att du lever i en demokrati finns det vare sig anledning eller möjlighet att klaga.

I ett annat uttalande samma dag förklarar Medvedev dessutom att en parlamentarisk demokrati vore en katastrof för Ryssland och att det nuvarande politiska systemet måste moderniseras mycket försiktigt och med ett steg i taget.
De senaste åren verkar dessa steg tagits baklänges och om Ryssland ska införa en demokrati av en egen, specifikt rysk modell som, i vår mening inte är en demokrati annat än till namnet, verkar man vara på god väg att lyckas.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

GIUK-linjen revisited

”Det kalla kriget tog aldrig slut, det tog bara en paus…” skrev Helsingfors Dagblad i samband med Rysslands inledande kaos.
Trots att presidenterna Medvedev och Obama för några månader sedan förklarade det för officiellt avslutat verkar det som om Dagbladet hade rätt i alla fall.
Nyheten om krigsslutet har i alla fall inte nått delar av den ryska militärledningen . Där verkar man fortfarande leva i en värld av påtagliga risker för en öst-västlig konfrontation av kalla-kriget-modell och som kommer att avgöras på Nordatlanten.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om Rysslands nyanskaffning av flygplan till sitt enda hangarfartyg och om planerna på att bygga flera.
Chefen för den ryska marinen säger nu till RIA Novosti att konstruktionsarbetet är i full gång för en ny generation hangarfartyg och han avslutar med att den ryska marinen behöver hangarfartygsstridsgrupper, bl a därför att ”om vi exempelvis inte har något hangarfartyg i norr kommer stridsvärdet för Norra marinens robotubåtar att vara noll efter första krigsdagen eftersom det största hotet mot dem är flygstridskrafter.”

Uttalandet andas kalla-kriget-planering och GIUK-linje lång väg samtidigt som det visar på Rysslands stora fokusering på norra Europa och Barentsregionen.
Är detta uttalande, och flera andra i samma anda av ledande ryska militärer, bara ett sätt att motivera en materielanskaffning som ska stärka aktuell försvarsgrens prestige och position i den interna maktkampen i en övergripande nationell strävan att skaffa supermaktens alla attribut eller är det verkligen en avgörande konfrontation med USA/NATO som styr rysk planering och materielanskaffning? Kommer man verkligen ha råd att skaffa och vidmakthålla förmågor för ett värstascenario ingen, åtminstone inte i väst, tror ska inträffa?

För oss i Sverige verkar det hela synnerligen motsägelsefullt och konstigt. Här har vi ju lärt oss att istället göra tvärt om. Att i stället för det värsta, eller ens allmänna otrevligheter, inrikta oss mot ett närområde styrt av alla upptänkliga bästascenarier.

RIA

Ubåtar mot insurgenter

Rysk försvarspolitik och rysk materielanskaffning upphör aldrig att förvåna och diskrepansen mellan vad man säger och vad man gör blir allt tydligare.

Enligt flera uttalanden är det begränsade konflikter främst orsakade av bl.a. militant islamism och extrema självständighetsrörelser i landets centralasiatiska delar, delvis kopplat till för Ryssland oönskade utvecklingar i den regionens forna sovjetstater, som skall vara styrande.
Samtidigt genomförs stora övningar och anskaffas materiel som mera pekar i riktningen mekaniserad manöverkrigföring mot en likvärdig eller överlägsen motståndare och då med understöd av amfibieoperationer och stora luftlandsättningar. Övningarna ZAPAD och LADOGA 2009 genomfördes med just dessa ingredienser även om de enligt ryska officiella uttalanden syftade till att öva terroristbekämpning och skydd av vital infrastruktur, exempelvis Nord Stream-ledningen.

RIA beskriver nu en 60%-ig ökning över tre år (2010-2013) av de ryska försvarsutgifterna och till denna kopplade materielanskaffningar som rimmar illa med talet om terroristbekämpning och småskaliga konflikter i centralasien.
Nya flygplan till det enda hangarfartyget (och kanske för de planerade ytterligare tre – fem?), nya ubåtar, nya fregatter, egenproducerade amfibieattackfartyg som komplement till det franska Mistral, inköp av teknisk kvalificerade delkomponenter från utlandet, mm mm.
Knappast materiel för att jaga terrorister, bekämpa uppror eller dämpa interna oroligheter.

RIA:s katalog kan naturligtvis uppfattas som en önskelista snarare än konkreta beställningar, även Ryssland har drabbats av den internationella finanskrisen och har inga outsinliga kassakistor att ösa ur, men listan visar ändå på den tydliga skillnaden mellan vad man säger och vad man uppenbarligen gör för att skaffa sig resurser och förmågor att göra.

Nu ska detta inte tals till intäkt för att Ryssland verkligen tänker utnyttja sin snabbt ökande kapacitet till några militärt offensiva eller aggressiva aktioner; men som stöd i ryggen i det politiska och ekonomiska spelet gentemot exempelvis Ukraina, Vitryssland och EU kan den komma väl till pass.
Ryssland har dessutom genom Georgienkrisen visat att man har en betydligt lägre tröskel för militära insatser som ett komplement till eller förlängning av politiken än huvuddelen av medaktörerna i Europa.

För Sveriges del gäller kanske att mera ta hänsyn till vad Ryssland i olika lägen kan göra än vad man säger sig vilja göra och framför allt, att inte låta vårt eget önsketänkande och våra egna fromma förhoppningar styra.

RIA

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,