Arkiv

Posts Tagged ‘PfP’

Oss grannar emellan

24 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterDiplomatiskt, kulturellt och ekonomiskt samarbete är viktiga förtroendeskapande metoder som borde komma till ett större utnyttjande i vårt umgänge med Ryssland. Detta framför Mikael Nilsson på dagens Brännpunkt i SvD. Jag kan inte annat än hålla med. Visst ska Sverige, och alla andra stater för den delen, har ett normalt mellanstatligt umgänge med Ryssland; landet ska inte särbehandlas på något sätt åt vare sig det ena eller andra hållet.
Jag kan även hålla med om att vi ska ta Rysslands säkerhetspolitiska oro på allvar och arbeta för att ta bort grunderna för denna. Verkligheten är ju det självklara att man i Kreml agerar efter hur man där upplever omvärlden, inte efter hur omvärlden tycker att man ska tolka den. Många tenderar att glömma att Ryssland har precis samma legitima rättigheter som alla andra stater att tolka sin omvärld, att reagera och försöka påverka, att utöva inflytande och verka för sina egna nationella intressen och långsiktiga mål.
Vari ligger då problemen, varför denna misstänksamhet mot Ryssland och oro för vad landet ska ta för sig?

En del ligger väl i att Ryssland nu åter börjat agera på den internationella scenen och i flera avseenden försöker axla Sovjetunionens supermaktsmantel. De som efter SSSR fall haft fritt fram i sitt agerande och mött litet eller inget motstånd annat än ord utan täckning från Kreml, måste nu börja anpassa sig till ett nygammalt läge. Detta är naturligtvis en konfliktorsak i sig men som kanske inte i första hand ska skyllas på Ryssland.
Vad man däremot kan skylla på Ryssland och som förorsakar oro, främst bland landets omedelbara grannar, är det sätt på vilket landet hävdat, eller säger sig komma att hävda, sina intressen.
En självproklamerad intressesfär där man säger sig ha särskilda rättigheter och skyldigheter, en uttalad avsikt att på sätt och av anledningar som man själv väljer skydda ryska medborgare oavsett var de befinner sig, kombinerat med ett mycket generöst utdelande av sådana medborgarskap. En forcerad återuppbyggnad av landets stridskrafter parad med en accelererande övningsverksamhet som, oavsett officiella scenarier, har klara paralleller med det kalla krigets krigsfall. Ett oförblommerat användande av energivapnet för att påverka grannstater och direkt inblandningar i och officiellt uttalade preferenser i grannländers demokratiska processer. Om man till allt detta lägger den avstannade egna demokratiutvecklingen, är det inte att undra på att Ryssland ses med en alltmer ökad misstänksamhet och med en stor oro för vad framtiden kan komma att innebära.
För Sveriges del är det väl bara att konstatera att Ryssland ligger där det ligger och alltid har legat och att landet, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi väljer att blunda eller öppna ögonen, spelat, spelar och kommer att spela en avgörande roll i vårt närområde, i alla avseenden, positivt så väl som negativt.

Åter till Mikael Nilsson som tycker att Sveriges ensidiga militära samarbete med väst och NATO inte gynnar vårt behov av goda relationer med Ryssland. Han tycker att vi ska öva även med ryssarna. Sanningen är väl den att det gör vi, eller har i varje fall gjort. Även Ryssland är med i PfP även om man i nuläget dragit sig ur det direkta samarbetet. Ryssland har deltagit i flera PfP-övningar, framför allt på sjösidan och i ett antal av dessa deltog även Sverige. Utanför PfP och inom ramen för Barentssamarbetet har ryska förband dessutom vid flera tillfällen övat i Bodenomådet tillsammans med övriga länder med intressen i Barentsregionen.
Att sen det militära samarbetet har en kraftig slagsida västerut är väl ganska självklart. Förutom de politiskt-ideoligiska orsaker Nilsson framför, är det med olika västliga stater vi samarbetar och verkar tillsammans med i olika utlandsmissioner, det är västlig standard i teknik och terminologi vi använder på gott och ont och det är från väst som vi förväntar oss att hjälpen ska komma då våra egna resurser visar sig otillräckliga.

Vi gör alltså som ryssen, vi ser världen med våra ögon och anpassar oss därefter.

Ryssland hotas då 30-talet går igen

Både flygövningen Loyal Arrow och den nästan samtidiga marina Pfp-övningen i Östersjön resulterar i sura ryska kommentarer. Pravdas nätupplaga citerar Konstantin Sivkov, militär expert och vice prefekt vid ”Akademin för geopolitisk vetenskap” som hävdar att väst uppenbarligen strävar mot att etablera en ny världsordning och att Finlands och Sveriges deltagande indikerar en utvidgning av västblocket.
Så långt är hans analys kanske förståelig, om man använder ryska glasögon, medan hans fortsättning blir avsevärt mera svårsmält:
Väst avser omfördela avgörande resurser mot bakgrund av den pågående ekonomiska krisen. Det är möjligt att komma över billiga råvaror med militära medel.
Det faktum att höger- och extremhögerpartier når framgång i det nyliga valet till europaparlamentet är avslöjande; samma sak skedde under 1930-talet som också sammanföll med en global ekonomisk kris. Då visade sig ett krig vara en väg ut ur krisen och det ser ut som om historien upprepar sig idag.

Vad gäller Ryssland, befinner sig landet mellan eld och vatten. NATO övar nära landets norra och södra gränser, något som inte är en tillfällighet. Alliansen uppvaktar Georgien för att få en språngbräda för erövringen av det energirika området kring Kaspiska havet och Norden är en attraktiv utgångspunkt för möjligheten att anfalla ryska vitala centra.

Nu kan man förhoppningvis inte sätta likhetstecken mellan Sivkovs teorier och officiell rysk politik; han har gjort sig känd som en av de mera militanta ryska alarmisterna. Man kan ändå inte bortse från att att de utgör ytterligare en signal om att Ryssland verkligen känner sig trängt av NATO, EU och ”väst” i allmänhet och att inrigningsteorin är en högst påtaglig realitet inom stora delar av det ryska etablissemanget.
Den pågående ryska upprustningen och den alltmer omfattande övningsverksamheten styrs kanske inte enbart av strävan att återskapa stormaktsstatus, nationell självkänsla och förmåga till intervention i ”Det nära utlandet”. Några (många?) upplever uppenbarligen ett högst påtagligt externt hot.

”Georgia on my mind”

Georgien har åter kommit på förstasidorna. Är det verkligen en Rysslandsstödd kupp som avvärjts eller är det återigen ett spektakulärt och aningen absurt utspel av president Saakasjvili?
Har Ryssland, liksom för några år sedan i Ukraina, misslyckats med sin egen version av en regime change?

Enligt officiella georgiska källor ska kuppmakarna in spe ha förväntat sig stöd av 5000 man ur ryska specialenheter och det slutliga målet för maktövertagandet påstås ha varit Georgiens (åter)införlivande med Ryssland.
Vad gäller nyheter av detta slag från Georgien, lär oss erfarenheten att inte ta något för givet och det är lätt att avfärda detta som ett nytt saakasjviliskt propagandautspel. Att Ryssland aktivt skulle engagera sig i en kupp samtidigt som det pågår en NATO-ledd Pfp-övning i landet verkar mindre troligt även om Ryssland kraftigt motsatt sig övningen.
Samtidigt kan vi inte bortse från att Georgien har ett högt symbolvärde för Ryssland och att området både är en del av det ”nära utlandet” och ett geopolitisk skärningsområde mellan öst och väst där rysk kontroll över hela Kaukasusområdet ytterligare skulle stärka Rysslands möjligheter till ett nära monopol vad gäller energidistribution och -transitering.

Även om det finns starka incitament för Ryssland att agera är dock min bedömning att det återigen rör sig om ett utspel av president Saakasjvili, främst avsett att påverka den inhemska opinionen.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , , ,

Georgien och Kaukasus, fortfarande ett konfliktområde

Signaturen Spanaren har i en kommentar till ett av mina inlägg visat att situationen i dagens Kaukasus och i Georgien inte enbart är en fråga om georgisk inrikespolitik och huruvida president Mikhail Saakashvili kan sitta kvar eller inte.
Av Spanarens kommentar framgår att området fortfarande är en geopolitisk hot spot och att USA, NATO och Ryssland inte på något sätt minskat sina intressen för regionen efter fjolårets krig.

Man kan fråga sig varför NATO tydligen avser fullfölja sina planer på den kommande PfP-övningen. Att övningen ingår i en lång serie årliga PfP-övningar i regionen och att den planerats sedan länge, förtar inte det faktum att den måste upplevas som synnerligen provocerande för Ryssland, den georgiska oppositionen och de georgiska utbrytarprovinserna.
Övningen och de rapporterade ryska förstärkningarna till området rimmar illa med både amerikanska och ryska uttalanden om förbättrade relationer mellan Ryssland och USA och Ryssland och NATO och visar på områdets stora betydelse och som den plats bägge sidor tydligen valt för att markera var gränserna går.

Nedan redovisas Spanarens kommentar. Jag har redigerat den vad avser länkar samt kortat den något.

Idag (tisdag 14/4) rapporteras att NATO skall hålla en månadslång militärmanöver i Georgien inom ramen för Partnerskap för Fred –
The Cooperative Longbow/Lancer – 2009, (början maj – början juni).

Samtidigt skrivs i en notis i Georgia Times att Ryssland förstärker sina trupper i Abchasien/Sydossetien med trupper ur 76:e GDSS – ryska krigsmaktenws modernaste och kanske idag mest slagkraftiga division….
Är det bara georgisk propaganda eller ligger det något bakom?

Ryska Novosti har idag (tisd 14/4) en artikel som speglar den ryska reaktionen och som underförstått hotar med motåtgärder (”reaction”).
Ryska segerdagen med allt vad det innebär för det ryska folket och dess överhet, inträffar som bekant den 9:e maj samtidigt som NATO
övar i Georgien…..

– – – –
– – – –