Arkiv

Posts Tagged ‘personalförsörjning’

Ovan molnen lyser alltid solen. Fan tro’t!

12 september 2012 2 kommentarer

Den pågående debatten, eller snarare upproret, rörande gradväxling, nedväxling, befattningsbyten, nedgradering och allt vad det nu är, väcker vissa personliga minnen. Minnen som visar att det som vanligt inte är mycket nytt under solen….
Nu måste jag för säkerhets skull påpeka att mina minnen och vad jag råkade ut för på intet sätt når upp till vad som händer alltför många idag. Ta det för vad det är, en anekdot ur historiens arkiv.

Jag började min bana som reservare och sneddade efter FN-tjänst  och diverse KFÖ:er, senast som stf kompch, in på YO-banan.
Detta skulle göras genom att gå ÄK på KS Karlberg. Glad i hågen, med lt gradbeteckningar på axeln och med en sprillans ny krigsplaceringsorder som kompch på fickan anmälde jag mig på Thess Vita där jag snabbt beordrades att plocka bort en stjärna, eftersom ”lt blev man först efter Karlberg!” För att formalisera det hela damp någon vecka senare ett brev ned med posten där CA, genlt Carl Erik Almgren, behagade bevilja min ansökan om entledigande från min tjänst som reservofficer; en ansökan jag garanterat aldrig sänt in, än mindre undertecknat.

Nåväl, detta gick väl att leva med och efter ÄK fick jag tillbaka min stjärna, nu som YO. Då kom nästa byråkratiska och stelbenta smäll. Jag fick en ny krigsplaceringsorder med ny befattning, nu som stf på det komp jag tidigaret varit chef för!
För att reda ut missförståndet blev det rask promenad till personalavdelning (något som då naturligtvis fanns lokalt, hette Pers och där ingen hört talas om HR….).
Där möttes jag av fiskblick och totalt oförstående. Vad jag hade haft för mig och eventuella kompetenser jag skaffat mig i ett tidigare liv var fullständigt ointressanta! Här gällde sedvanlig tågordning och typkrigsbefattningen för nykläckt R/lt var stf kompch eller batadj, punkt slut.

Först degraderad och sen placerad som ställföreträdare där man nyss varit chef. Det som för mig var något övergående och följden av stelbent byråkrati och bristande flexibilitet, något man faktiskt kunde skratta åt; verkar nu för många vara en allt annat än övergående verklighet. Inget är nytt under solen men nu verkar den ha gått i moln för gott!

Wiseman 1
Wiseman 2
Wiseman 3
Cynismer

”The Amphibious Six”, en actionthriller från Försvarsmakten

16 september 2010 6 kommentarer

Enligt envisa rykten i den centrala militärmaktens korridorer, ska endast sex förhoppningsfulla soldatämnen dykt upp vid Amfibiekårens första inryckning efter värnpliktens avskaffande.
Nu vet jag inte hur många man behöver eller hur många man förväntade sig, men sex låter inte som särskilt mycket.
On vi nu antar, som ryktet gör gällande, att detta var skrämmande få, kan man ju fråga sig hur rekryteringen kommer att gå vid mindre glamorösa och mytomspunna förband.
Kommer köerna att ringla sig utanför våra fåtaliga kvarvarande ”bonnregementen” eller kommer kadrarna i den ”Nya Försvarsmakten” att ha stora luckor redan från början?
En lösning kan kanske bli att omfördela det överskott på YO som påstås befolka HKV med flera centrala instanser. En mängd stabsöverstelöjtnanter kanske kan skickas ut för att fylla leden och att ta en mera aktiv del i Rikets försvar? Vad de skulle tillföra i konkret försvarsförmåga kan väl diskuteras men det skulle förmodligen göra gott åt deras personliga stridsvärde….

Om vi bortser från rykten är det förvånansvärt tyst om hur rekryteringen går, om kvalité och intresse, om reell vilja att bli soldat eller sjöman. Det kanske är för tidigt att dra några som helst slutsatser, men kommer FM att lyckas rekrytera dem man vill ha i tillräckligt antal eller kommer Sverige att försvaras av dem som blev över, av dem som mer eller mindre tvingats in under fanorna pga utförsäkring, förbrukade A-kassedagar eller vad det nu kan vara?
Att våra försvarspolitiker spelade ett riskfyllt spel då de forcerade fram en avveckling av ett fungerande personalförsörjningssystem innan det nya satt sig och visat sin eventuella attraktionskraft, har varit uppenbart för de flesta . Frågan är vad som går att göra åt det om det visar sig att ryktets sex amfibiesoldater är korrekt och ett tecken på en generell trend?
Att radikalt höja lönerna kan vara en lösning, en lösning som förmodligen skulle behöva finansieras med neddragen övningsverksamhet och materielanskaffning som i sin tur skulle ytterligare minska yrkets attraktionskraft; varefter den onda cirkeln skulle vara fullbordad.

Det är lätt att i dessa sammanhang ta till billiga och rentav dåliga jämförelser om att ”ingen ansvarsfull kommun skrotar sina gamla brandbilar innan de nya är levererade därför att ingen storbrand inträffat på två år och för att pyromanen i grannkommunen sitter inne”.
Verkligheten är väl den att detta är just vad som skett med FM. I kommunen skulle förmodligen både invånare och lokalpress levt rövare men eftersom det inte rör den lokala brandkåren är det tyst i Konungariket Sverige.

Till vad och varför?

Frågan om Försvarsmaktens personalförsörjning debatteras med rätta men utan att debatten tar avstamp i det som borde vara grundläggande, nämligen om ska vi ha ett försvar och i så fall till och mot vad! Försvarsministerns och alliansregeringens inställning kan snabbt sammanfattas i att hela Sverige ska försvaras, att detta ska kunna ske i samverkan med andra, att vi ska kunna ta vårt internationella ansvar och att vi inte stillatigande ska låta våra grannar utsättas för hot eller aggression. Detta med samverkan och löftet till våra grannar har sammanfattats i den beramade solidaritetsdoktrinen som fått riksdagens stöd.
Detta är minsann inget litet åtagande och den avgörande frågan som bör styra dimensioneringen av Försvaret och därmed behovet av personal blir då ”mot vad”. Vilken hotbild ser man framför sig? Vilken bedöms vara angripare, vilka mål kan han ha och i vilken situation kan ett angrepp tänkas bli en realitet? I vilka situationer ska vi förväntas agera eller reagera solidairiskt till våra grannars skydd och försvar och vilka solidariska insatser till vår hjälp kan vi räkna in i vår kalkyl?

Hotet om den stora invasionen, att officiellt ensamt klara av storanfallet från öster, är lyckligtvis avskrivet, men vad är det då Försvarsmakten nationellt förväntas kunna klara? Ska den, ensam eller förhoppningsvis i samverkan med solidariska grannar, klara ett målmedvetet överraskande angrepp mot Gotland eller mot vårt nationella nav Mälardalen? Räcker det med förmåga till incidenthantering och att skydda vår territoriella integritet? Ska vi kunna visa flagg till havs och i luften för att exempelvis möta politiska och ekonomiska påtryckningar understödda av förtäckta eller öppna militära hot, eller? Svaret på dessa frågor är inte bara avgörande för dimensionering och beredskap utan även för avvägningar mellan olika försvarsgrenar, system och förmågor och inte minst för hur organisationen ska bemannas och personalförsörjas. Som det blivit nu har man börjat i fel ände, man skapar en organisation innan man har klart för sig vad den ska klara av; en organisation som dessutom inte kommer att vara fullt användbar, för vad den nu ska användas till, förrän långt in i en framtid vi inte kan överblicka!

Om vi nu bestämmer oss för att Försvarsmakten i första hand ska kunna hantera incidenter, hot med militära förtecken och geografiskt och till tiden begränsade angrepp med hög intensitet, då behöver vi ett försvar med hög beredskap som med professionalitet och under kort tid kan utveckla omedelbar och full effekt. De nationella behoven möts då bäst med en tyngdpunkt på flyg- och sjöstridskrafter medan armén mera kan dimensioneras för internationella insatser där den nationella förmågan blir en underordnad pluseffekt; en struktur som onekligen bäst gynnas av ett yrkes- och kontraktsförsvar.
Om däremot en analys kommer fram till att vi har behov av att kunna uppträda över hela vår yta och att upprätthålla beredskap och insatsförmåga med krav på uthållighet, ställs större krav på arméförband utan att kraven på flyg- och sjöstridskrafter minskar. Yttäckning kräver boots on the ground och om vi vill kunna få ut annat än en osäker initialeffekt av våra flyg- och sjöstridskrafter krävs förband för skydd och bevakning av dessas basområden. I en sådan struktur torde det nu beslutade systemet inte ge utrymme för tillräckligt med, framför allt, arméförband och detta oavsett våra hemvärnsförband.

Det beslutade personalförsörjningssystemet har alltså bundit upp oss för en inriktning och utformning av Försvaret och av dess ambitionsnivå utan, precis som försvarsministern medger, någon fullständig säkerhets- och försvarspolitisk analys och tydligen också utan någon djupare analys av Försvarets långsiktiga rekryteringsförmåga och attraktionskraft som arbetsgivare.

Det kanske rentav blir så att våra nya yrkes- och kontraktsförband kommer att få fyllda kadrar med rätt personal och att våra förband övas och materielförsörjs i tillräcklig omfattning. Frågan är bara om detta nya försvar är vad vi behöver, eller om det, för att citera gamla SoldF, blev ”fel sort och för lite” istället för ”rätt sort och lagom”.

Newsmill
Wiseman