Arkiv

Posts Tagged ‘Partnerskap’

Finland har en linje; har Sverige?

Att Ryssland använder sin energiexport som ett politiskt medel och som ett vapen i kampen om inflytande är ingen nyhet. Det har jag påpekat vid ett flertal tillfällen och i många inlägg. Att Ryssland dessutom använder energin i sina försök att splittra EU och att skapa bilaterala lösningar och överenskommelser har också framförts ett antal gånger.
Premiärminister Putins löften i Helsingfors om säkra energileveranser till Finland och antydningar om slopade virkestullar för de nordiska länderna är typexempel på denna söndra-teknik.

Likaså har Rysslands skepsis till EU-partnerskapsprojekt och de bakomliggande motiven varit uppe här ett antal gånger och där EU:s försök att tillämpa tankarna om ”ett ömsesidigt beroende” i Kreml snarare uppfattas som ett försök till ekonomisk och politisk expansion in i ”Det nära utlandet”, ett utland där Ryssland med större och större emfas hävdar sina egna maktpolitiska intressen.
Ett färskt exempel på detta är dagens ryska varningar om framtida energileveransstörningar om inte Ukraina svarar upp mot de ryska kraven.

Finland har en förankrad och kommunicerad politisk inriktning av sina förbindelser med och förhållanden till Ryssland, ett arbete som leds från högsta politiska nivå.
I dagens SvD efterlyser Claes Arvidsson något motsvarande svenskt.
Behovet är naturligtvis självklart. Ryssland har så stora möjligheter att påverka Sverige och vårt närområde ekonomiskt, politiskt, miljömässigt och militärt att det är förvånande, särskilt i ljuset av de senaste årens ryska politik och agerande, att något motsvarande ännu inte kommit ut ur Rosenbad.

Georgien och Kaukasus, fortfarande ett konfliktområde

Signaturen Spanaren har i en kommentar till ett av mina inlägg visat att situationen i dagens Kaukasus och i Georgien inte enbart är en fråga om georgisk inrikespolitik och huruvida president Mikhail Saakashvili kan sitta kvar eller inte.
Av Spanarens kommentar framgår att området fortfarande är en geopolitisk hot spot och att USA, NATO och Ryssland inte på något sätt minskat sina intressen för regionen efter fjolårets krig.

Man kan fråga sig varför NATO tydligen avser fullfölja sina planer på den kommande PfP-övningen. Att övningen ingår i en lång serie årliga PfP-övningar i regionen och att den planerats sedan länge, förtar inte det faktum att den måste upplevas som synnerligen provocerande för Ryssland, den georgiska oppositionen och de georgiska utbrytarprovinserna.
Övningen och de rapporterade ryska förstärkningarna till området rimmar illa med både amerikanska och ryska uttalanden om förbättrade relationer mellan Ryssland och USA och Ryssland och NATO och visar på områdets stora betydelse och som den plats bägge sidor tydligen valt för att markera var gränserna går.

Nedan redovisas Spanarens kommentar. Jag har redigerat den vad avser länkar samt kortat den något.

Idag (tisdag 14/4) rapporteras att NATO skall hålla en månadslång militärmanöver i Georgien inom ramen för Partnerskap för Fred –
The Cooperative Longbow/Lancer – 2009, (början maj – början juni).

Samtidigt skrivs i en notis i Georgia Times att Ryssland förstärker sina trupper i Abchasien/Sydossetien med trupper ur 76:e GDSS – ryska krigsmaktenws modernaste och kanske idag mest slagkraftiga division….
Är det bara georgisk propaganda eller ligger det något bakom?

Ryska Novosti har idag (tisd 14/4) en artikel som speglar den ryska reaktionen och som underförstått hotar med motåtgärder (”reaction”).
Ryska segerdagen med allt vad det innebär för det ryska folket och dess överhet, inträffar som bekant den 9:e maj samtidigt som NATO
övar i Georgien…..

– – – –
– – – –

”Du får inte leka på våran gård…!”

Ryssland gör allt för att hävda sin till delar återuppståndna status som euroasiatisk stormakt och visar med allt större tydlighet att man inte accepterar allt för närgångna försök av utomstående att etablera sig i eller knyta alltför nära kontakter med ”Det nära utlandet”.

Så har exempelvis premiärminister Putin hotat med att helt omvärdera den ryska inställningen till och samarbetet med EU om inte unionen i sina kontakter med forna sovjetrepubliker i större utsträckning tar hänsyn till och anpassar sig till de ryska ståndpunkterna.
Detta samtidigt som president Medvedev i ett förslag till ny rysk säkerhetsdoktrin, i stället för terrorism, tar fram NATO:s expansion österut mot Rysslands gränser och kampen om energitillgångar som nya dimensionerande hot.
Detta tillsammans med tidigare uttalanden och konkreta åtgärder, visar på Rysslands entydiga strävan att återskapa och upprätthålla sin självproklamerade intressesfär.

Det verkar som om många i väst inte insett att man i Kreml fortfarande tänker och agerar utifrån rent maktpolitiska ställningstaganden med prioriteringar som kan verka svårförståeliga för utomstående och att man betraktar världspolitiken som ett rent nollsummespel där en förlust på gungorna ska tas igen just där och inte på kasusellerna.
Det kommer därför att krävas ett stort mått av fingertoppskänsla och förmåga till balansgång hos politiker i väst om inte de ryska reaktionerna ska bli än mer kraftfulla.
Det Kreml redan gjort visar att man menar allvar med det ”Nära utlandet” och de pågående ryska försöken att med bl. a. ekonomi, energi och militärt samarbete åter knyta vissa nyckelstater till sig är tydliga.
OM NATO och EU trots detta försöker att tvinga sig närmare på ett för Kreml oacceptabelt sätt går vi en intressant och utmanande framtid till mötes.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Partnerbyte?

Det ”Östliga partnerskapet” är ett stort nummer, åtminstone inom EU och på Carl Bildts blogg. I svenska medier och i den svenska debatten är det förvånandsvärt tyst.
Projektet handlar i grunden, officiellt, om att genom handel, finansiellt och politiskt stöd och med assistans vad gäller institutions- och förvaltningsbyggnad stärka och utveckla främst Armenien, Azerbajdzan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina. Vitryssland finns med på ett hörn men är f.n. satt i den politiska skamvrån. Jag har skrivit om det tidigare, men det kan vara dags att ta upp tråden igen.
Från Ryssland och från OSS har hörts protester där man ställer sig tveksam till det altruistiska syftet och mera ser detta som ett sätt för EU att klampa in i det ”Nära utlandet”, att försöka splittra OSS och att motarbeta ett ökat ryskt ekonomiskt och politiskt inflytande. Vissa hävdar t.o.m. att huvudsyftet med partnerskapet är att försöka stoppa ett ryskt återskapande av SSSR; åtminstone vad gäller politiskt och ekonomiskt inflytande.

Det finns en uppenbar risk att EU här kommer i direkt konfrontation med Rysslands strävanden, där Kreml med sin fortfarande relativt starka ekonomi nu är i full färd med att, genom lån och energigarantier bl. a. knyta Ukraina till sig.
Ryssland har klart deklarerat vad man anser vara sin egen bakgård och vilka rättigheter man anser sig ha där. EU:s försök till partnerskapsbyggande inom rysk intressfär, oavsett de bakomliggande motiven, ses inte med några blida ögon i Kreml eller bland flera OSS-stater.
Jag har sagt det förr och säger det igen. Partnerskap blir det säkert, frågan är bara med vem. Detta är ett riskprojekt i många avseenden som mycket väl kan resultera i precis tvärt om vad EU säger sig vilja uppnå.