Arkiv

Posts Tagged ‘Östersjöområdet’

Gamla sanningar är just sanningar

17 februari 2012 3 kommentarer

Enligt arméinspektören har den återupptagna krigsplanläggningen med tillhörande fältövningar visat på ett antal brister. (…inom ramen för återupptäckta gamla sanningar….)
En brist som bör åtgärdas snarast är avsaknaden av militär ledning på plats på Gotland varför man föreslår återförandet av en fast stabs- och ledningsorganisation till ön.
Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter som grupperas på Gotland enligt ainsp Grundevik.

Att i ett krisläge tilltransportera förband skulle kunna uppfattas som spänningshöjande, provocerande och utlösa en kapplöpning; dessutom vore det, om krisen verkligen är allvarlig, ett synnerligen riskfyllt företag.
Därför är det inte trovärdigt att bygga försvaret av Gotland på bara en stab och planer på att i ett krisläge tilltransportera förband till den i övrigt avmilitäriserade ön. (Förlåt Gotlands hemvärn!)
Med de förmågor som finns i närområdet och med de hotbildsscenarier som är möjliga, kommer vi att vara tvåa om vi inte är där från början och är vi tvåa kommer vi aldrig dit!
Ett trovärdigt försvar av Gotland kräver förband på plats, som avskräckning och för att säkerställa möjligheten att vid behov föra över förstärkningar.
Ingen har ännu vunnit eller avskräckt med enbart en stab…..

Afghanistan, ett nytt Vietnam?

USA och NATO håller uppenbarligen på att förlora kontrollen över situationen i Afghanistan och kommer förmodligen att tvingas lämna landet i en nära framtid. Om detta händer verkar det mest troliga scenariot vara Talibanrörelsens återkomst till makten. Den radikala islamismens återkomst till Afghanistan kommer oundvikligen att utlösa motsättningar i de redan konfliktdrabbade f.d. sovjetrepublikerna i regionen. De svaga auktoritära regimerna i Tadjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, för att inte tala om Kirgizistan som nästan kommit att bli ett ”förlorat land”, kan komma att falla offer för talibanerna. Ryssland står följaktligen inför risken av en omfattande asiatisk oroshärd och kan komma att tvingas förhindra en sådan utveckling.
Misslyckas Ryssland med detta kommer landet att tvingas att slå ned denna för att bevara den egna inre stabiliteten. Förhoppningsvis har denna reform
/reformeringen av stridskrafterna/ givit resultat innan denna situation blivit verklighet.
Detta är ett utdrag ur en artikel i RIA som egentligen handlar om övningen Vostok och genomförandet av den ryska försvarsreformen men som samtidigt speglar ett antal företeelser som även är av intresse för Sverige. Artikeln är skriven av Konstantin Makiyenko från Center for Analysis of Strategies and Technologies (CAST), och som vanligt då det gäller denna typ av analyser i RIA får man förutsätta att de varit i säck innan de kommit i påse.

Troligaste ”krigsfall” enligt artikelförfattaren är alltså regionala konflikter i Rysslands gränsområden i S och SO; konflikter präglade av kampen mot radikal och fundamental islamism som kan komma att hota stabiliteten, både bland ”Stan-staterna” i regionen men också i Rysslands S och SO delar.
Ryssland vill uppenbarligen till varje pris undvika ett nytt Tjetjenien och det är kanske därför man indirekt stöder USA:s och NATO:s insatser i Afghanistan.
Detta ”troliga krigsfall” rimmar dock illa med vad som, om man utgår från den senaste tidens övningsverksamhet och genomförd och planerad materielanskaffning, verkar vara ”styrande krigsfall”. Här är det fortfarande det storskaliga kriget mot en mekaniserad motståndare som gäller. På materielsidan ges stort utrymme åt exempelvis nya stridsfordon, högmoderna luftvärnssystem och fartyg för insatser på andra sidan haven medan övningarna genomförts i stora sammanhållna enheter och där den amfibiska förmågan givits stor tyngd. Knappast förmågor som efterfrågas i samband med COIN-insatser i det kontinentala Centralasien. Språkbruket skorrade lika illa i samband med de senaste storövningarna i vårt närområde, LADOGA och ZAPAD, där man hävdade att man med stora luftlandsättningsoperationer, landstigningsövningar och manöverstrid med mekaniserade förband avsåg att öva terroristbekämpning….

Av kanske ännu större intresse är den ryska bedömningen att Afghanistaninsatsen är förlorad och kommer att uppges i en nära framtid. Åsikten är väl i sig inte särskilt sensationell, historien flera hundra år bakåt i tiden talar sitt tydliga språk. Intressant är kanske att den kommer från Ryssland som, bortsett från de nu engagerade staterna, är det land som har de färskaste erfarenheterna därifrån.
Visserligen hade den sovjetiska invasionen av Afghanistan andra syften och genomfördes med delvis andra metoder än dagens ISAF- och EF-insatser, men reaktionerna och motståndet har mer och mer resulterat i det som SSSR till slut inte kunde klara, nämligen ökade förluster, krav på större resurser, osäkerheter om mål medel och metoder och en alltmer sviktande hemmaopinion.

De långsiktiga följderna av en eventuellt aborterad Afghanistaninsats kan bli stora, svåröverskådliga och kan komma att påverka Sverige och svensk säkerhetspolitik.
Om, och jag betonar om, USA skulle tvingas att dra sig ur utan att man, ens i den politiska retoriken, på ett trovärdigt sätt kan hävda framgång, kommer risken för internationell terrorism att öka. Allvarligare är kanske dock att vi kan hamna i ett nytt Vietnamsyndrom där USA backar undan och i det längsta drar sig för att engagera sig militärt, hur motiverat det än kan vara.
Efter Vietnamkriget dröjde det mer än 25 år innan USA agerade utanför det omedelbara närområdet annat än för begränsade insatser med direkt koppling till amerikanska medborgare eller avgörande amerikanska intressen.

Oavsett olika åsikter om USA och amerikansk politik är det ett faktum att det är USA som utgör både motor och drivmedel i NATO och den amerikanska militära kapaciteten och viljan att använda den är indirekt en förutsättning för att den svenska solidaritetsdoktrinen för Norden och Östersjöregionen ska kunna ges den minsta trovärdighet.
Risken för ett USA som drar sig tillbaka för att slicka såren, militärt, politiskt och (hemma)opinionsmässigt efter ett misslyckande i Afghanistan är något som definitivt måste beaktas i den fortsatta svenska säkerhetspolitiska debatten!

Kvantitet sväljer kvalité

I en kommentar till ett av mina tidigare inlägg säger signaturen G med hänvisning till de ryska förberedelserna inför Georgienkriget att till skillnad från västliga preferenser med 100% uppfyllnad av förbanden med den bästa materielen kunde de sätta in bataljoner 50-60% uppfyllnad med något omodern materiel, men för krigskådeplatsen väl fungerande.

Samma resonemang torde gälla även för andra eventuella konfliktområden, exempelvis Östersjön, Barentsregionen, Gotland eller hela Fennoskandia.
Medan svensk säkerhetspolitisk retorik mäter hotet i rysk tillgång på kvalificerade förband och toppmoderna vapensystem och med samma resonemang tonar ned det med uppgifter om de ryska svårigheterna att få ut den moderna materielen i tillräckligt antal och i tillräcklig takt på förbanden, kan vi konstatera att hotet snarare bör konstitueras av vad vi har att sätta emot.
En kvalité, som tidigare men inte nu var en viktig faktor, är kvantitet som ju är en kvalité i sig.

Det nya insatsförsvaret, även om/när det blivit fullt utbyggt, övat och utrustat kommer fortfarande, ställt i relation till de ytor, de centra, de knutpunkter som ska försvaras att vara skrämmande underdimensionerat.
Modernitet, teknisk överlägsenhet, samträning och god utbildning kommer att antingen nötas ned eller hindras att operera eftersom den kvalitativt underlägsne men kvantitativt överlägsne dels kan tåla förlusterna, dels kunnat ta och besätta stora oförsvarade områden och därigenom förneka oss vår operationsfrihet.

Kvantitet är alltså en kvalité i sig, även för försvararen och brister torde inte kunna kompenseras med oförberedda och synnerligen osäkra solidaritetsinsatser.
Vårt val står alltså mellan att säkerställa den egna kvantiteten med en avvägd kvalité, kanske inte den bästa men tillräckligt bra, eller att kompensera bristerna med förberedda hjälpinsatser, dvs ett NATO-medlemskap.

En debatt ur den aspekten kring alternativen NATO eller ökad egen förmåga, vore intressant och belysande och förmodligen ge mera än den politiskt/ideologiskt låsta retorik som vi nu bestås med.