Arkiv

Posts Tagged ‘Östersjön’

Don’t worry, be happy…

27 september 2009 5 kommentarer

Hufvudstadsbladet i Helsingfors har hävdat att ”det Kalla kriget aldrig tog slut, det tog bara en paus under Rysslands ekonomiska kollaps efter Sovjetsunionens fall”. Andra har talat om det Kalla kriget 2, ett nytt kallt krig, med kanske andra förtecken, som startade då ett nyvaknat och rustande Ryssland började utmana USA:s hegemoni och EU:s sammanhållning.

I en krönika i RIA Novosti hävdar Polens förre premiärminister Leszek Miller att världen inte är på väg in i ett nytt kallt krig eller att det gamla startat om. De förutsättningar och förhållanden som gradvis byggdes upp under perioden 1946-1989 föreligger helt enkelt inte längre.
Det Kalla kriget karaktäriserades av ideologiska motsättningar som inte längre är aktuella, umgänget mellan väst och öst var krigiskt i allt utom att vapnen inte talade, rustningskapplöpningen pågick hela tiden och människor levde i skräck för kärnvapenkriget. De två blocken var varandras uttalade fiender, inställda på att besegra varandra, ideologiskt, ekonomiskt eller, ytterst, militärt och bägge var övertygade om att just de skulle vinna.

Dessa förutsättningar är, enligt Miller, inte giltiga längre. Även om motsättningar finns är ingendera parten inställd på att besegra den andre; man kan ha skilda åsikter i olika frågor, men man är inte fiender.
Även om samhällssystemen är olika finns inte samma ideologiska konflikt som under det Kalla kriget och några andra konflikter med verklig potential att återstarta ett kallt krig finns inte heller.
Georgienkriget är hittills det enda tillfälle då det hettat till efter 1989, men viktigt är att USA stödde president Saakasvhili, inte av ideologiska skäl som den sista utposten mot den ryska faran, utan av strikt geopolitiska orsaker, allt enligt Miller.

Att Ryssland skulle kunna eller vilja utnyttja energivapnet för att nå avgörande fördelar tror inte Miller på. Det vore kontraproduktivt och skulle förmodligen skada Ryssland mer än Västeuropa. Ryssland är helt enkelt beroende av gas- och oljeinkomsterna för sin fortsatta modernisering och uppbyggnad. Så långt Polens förre premiärminister Leszek Miller.

Om nu det inte är fråga om ett nygammalt kallt krig och det inte finns några riskfyllda grundläggande motsättningar mellan USA, EU och NATO på den ena sidan och Ryssland på den andra, måste, åtminstone jag, ställa mig frågande till en mängd andra faktorer som skapar osäkerhet och frågetecken kring sakens verkliga läge, till Rysslands avsikter och till landets långsiktiga mål i åtminstone vårt närområde.

För småstater i ytterkanten av västs tyngdpunktsområde är Medvedev- och Putindoktrinerna en realitet. Den ryska militära upprustningen lika så, där för Östersjöstaterna de återskapade landstignings- och luftlandsättningsförmågorna är särskilt oroande.
Stora övningar i gränsområdena och till havs med styrkesammansättningar och genomföranden som rimmar illa med de officiella syftena att bekämpa terrorister utan mera liknar de förutsättningar som gällde under just det Kalla kriget, hårda ord till och direkt inblandning i grannstater, envist hävdande av rätten till det ”Nära utlandet”, stingsligt skyddande av den egna tolkningen av historien är bara delar av verkligheten omkring oss, listan kan göras lång.

Det är mycket möjligt, kanske rentav troligt, att de förutsättningar som skapade ”det gamla” Kalla kriget inte finns längre, det är mycket möjligt, till och med troligt, att USA och Ryssland inte är varandras uttalade fiender längre. Detta är dock inte till stor hjälp för Sverige eller andra småstater i Rysslands närhet som ser hur Rysslands militära förmåga bara ökar och hur den politiska självmedvetenheten tar sig uttryck i diverse doktrinära uttalanden av hotfull karaktär; detta utan att kunna säkert avgöra vilka de långsiktiga avsikterna är. Det faktum att världen inte längre är lika polariserad med två maktblock stående mot varandra gör också att Sveriges mellanställning blivit än mer tydlig. Det tidigare underförstådda och självklara stödet från USA/NATO är inte lika självklart längre. Vi kan inte längre räkna med att ”min fiendes fiende är min vän” eftersom de forna fienderna inte är det längre.

Sveriges reaktion, åtminstone vad gäller försvarspolitiken, har hittills varit att stoppa huvudet i sanden, att titta åt andra hållet och att desperat söka förklaringsmodeller som tonar ner alla risker och bromsar kraven på påtagliga nationella åtgärder. Detta är en riskfylld chanstagning som det bara är att hoppas aldrig blir synad.

RIA Novosti

Redigering
Jag kan så här i efterhand inte låta bli att länka till en artikel som illustrerar vartåt det ryska samhället är på väg, eller i vart fall visar hur svårt det är att greppa för oss som inte lever i det.

Större, starkare och vackrare

18 september 2009 4 kommentarer

Ett nytt signalspaningsfartyg och ett nytt stridsstödfartyg; rejäla saker som ska tåla världshaven och kunna ligga ute länge enligt pressen.
Vad gäller signalspaningen har den från svensk sida traditionellt varit inriktad mot Sovjetunionen/Ryssland, där den givit viktiga och ibland avgörande underlag för vårt eget agerande samtidigt som den genererat många goda äpplen till den internationella frukthandeln.
Då nu HMS Orion faller för åldersstrecket ska hon alltså ersättas av ett fartyg som ska vara en stabil plattform med hög sjövärdighet som kan ligga ute länge…
Var Orion ett dåligt fartyg eller har seglationsförhållandena i Östersjön ändrat karaktär och förvärrats, eller är det så att Sverige ändrar inriktning på sin signalspaning? Kommer vi att lämna den entydiga inriktningen österut mot Ryssland och mot förhållandena i Östersjön? Kommer vi att sätta upp vårt nya signalspaningsfartyg bland registerförbanden eller behöver vi utöka vår fruktkorg med sorter även från andra odlingsområden? Att specialinriktade signalspaningsenheter deltar i vissa av våra utlandsmissioner är en sak men att projektera ett helt specialfartyg med förmågor utanför vårt direkta nationella intresseområde är en annan.
Likadant vad gäller ersättaren till HMS Trossö även om jag där kanske har större förståelse för oceankapacitet och hkphangar. Vi deltar ju faktiskt med sjöstridskrafter i internationella insatser även om det i dagsläget innebär en nästan total utarmning av den nationella förmågan.

Jag kanske övertolkar pressuppgifterna om nybyggnadsprogrammet men jag kan inte låta bli att se det som ännu ett tecken på en i mitt tycke felaktig prioritering av Långtbortistandoktrinen på bekostnad av vår nationella förmåga och våra egna, regionala, behov.

SvD
DN

Östersjön, ett fredens hav

17 september 2009 2 kommentarer

Under det kalla kriget och då Sovjetunionen utgjorde det inte uttalade hotet mot Sverige, var landets, och WP, omfattande amfibiska förmåga en viktig beståndsdel av vår hotbild.
Även om denna förmåga primärt förmodligen var avsedd för de danska öarna eller för att omfatta centralfronten, var den något vi inte kunde bortse ifrån och som motiverade vår kustartilleri, attackflygets storlek och vårt då förhållandevis starka ubåtsvapen.
Efter SSSR fall och WP upplösning förföll denna förmåga så tillvida att de stora havsgående landstigningsfartygen dels tillhörde Polen och fd DDR, dels vad gäller de ryska, inte underhölls eller förnyades för att till slut, oandvändbara, ligga och rosta vid kaj.
Trots bristen på större landsigningsfartyg har förmågan till taktiska amfibiska operationer vidmakthållits vid bl a marininfanteriförbanden i Kaliningrad oblast och då med hjälp av ffa stora svävare och mindre landstigningsbåtar.
Det försvunna landstigningshotet var en av de faktorer som togs till intäkt för de omfattande neddragningarna av den svenska försvarsmakten, avvecklingen av invasionsförsvaret i allmänhet och kustförsvaret i synnerhet.
Vår nuvarande försvarsminister har följt upp detta i ett uttalande för några år sedan där han sade (citerad fritt ur minnet) att han sover lugnt om nätterna och att den sömnen eventuellt skulle störas först då han såg nya ryska landstigningsfartyg i Östersjön….

Nu är jag övertygad om att herr Tolgfors fortfarande sover gott om nätterna, trots ombaseringen av tre större landstigningsfartyg från Svarta havet till Östersjön och trots ryska trevare om att köpa ytterligare tonnage över disk i utlandet för att snabba upp anskaffningsprocessen. Om han eventuellt skulle vakna till, kan han fundera över varför Ryssland åter satsar på denna mycket specialiserade och dyra förmåga och vad den, tillsammans med andra ryska satsningar i vårt närområde, exempelvis på luftlandsättningsförbanden, innebär för Sverige och för den tidigare så omhuldade stabiliteten i Östersjöregionen.

Ryssland talar om kampen mot terrorismen och skyddet av gasledningen Nord Stream, nog så behjärtansvärda syften. Frågan är bara om man bäst bekämpar terrorister eller skyddar en gasledning på havets botten med marininfanteri eller luftlandsättningsdivisioner. Det finns säkert ett djupare syfte än så; frågan är bara vilket det är.

Medan Tolgfors tänker på detta kan han fördriva tiden med att studera dessa vackra bilder från stränderna på andra sidan Östersjön.

Dröm eller verklighet, vad ska få styra?

Stöd Våra SoldaterSamtidigt som Afghanistan och debatten om det svenska ISAF-engagemanget fyller våra medier, pågår, mer eller mindre i det tysta, något som kan få betydligt mera långtgående konsekvenser för svensk säkerhet och säkerhetspolitik än någonsin Afghanistan, i vårt omedelbara närområde.
Samtidigt som en majoritet av tunga remissinstanser hissar varnings-och pestflagg för projekt Nord Stream inför den svenska regeringens slutliga ställningstagande, rapporteras om att rörledningarna till den planerade gasledningen redan börjat distribueras till olika mellandepåer, i Sverige Karlskrona och Slite, där för övrigt den ryskfinansierade hamnutbyggnaden är i sitt slutskede.

Uppenbart är att Ryssland (OK, det är formellt ett ryskt-tyskt-schweiziskt-nederländskt projekt men GAZPROM, dvs den ryska staten har ledartröjan) kör på utan att fästa något större avseende vid vad Sverige tycker, har tyckt eller kommer att tycka.
Att Ryssland förutsätter att ledningen kommer att byggas framgår inte bara av de pågående rörleveranserna.
Man lägger även ned stora resurser på att öva sina stridskrafter i skydd och försvar av ledningen samtidigt som, med sedvanlig rysk långsiktighet, de första örlogsfartygen byggda bl.a. för denna uppgift levereras.

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att, i händelse av ett svenskt nej till Nord Stream, föreställa sig ett antal intrikata situationer.
Kommer Sverige att blockera de rörsegment som lagras i landet och hur kommer Ryssland då att reagera?
Kommer Nord Stream-konsortiet att få utnyttja den hamn i Slite som byggt och betalt för och om inte, vad händer då?
Kommer Sverige att aktivt till sjöss försöka hindra ett bygge genom svensk ekonomisk zon och hur reagerar i så fall Ryssland? (Nej förresten, glöm det senaste. Vi har inga reella resurser för ett aktivt agerande till sjöss…)

Nu är det fullt möjligt att regeringen kör över remissinstanserna och med några kosmetiska krav på ändringar ger ett ja till projektet.
Det skulle desarmera ett antal akuta problem men ändå inte den långsiktiga säkerhetspolitiska innebörden av Nord Stream. Förutom allt vad som kan kopplas till själva gasledningen har Ryssland använt projektet som motiv för att rent generellt bygga upp sin militära kapacitet och förmåga i Östersjöregionen.

Man kan ju fråga sig vad samordnad förmåga till landstigning, luftlandsättning och operationer med stora arméförband mm har med skydd mot terroristangrepp mot en gasledning på havets botten att göra; den uppgiften ska i alla fall utgjort grundscenariot för övningarna ZAPAD och LADOGA som pågår eller just avslutats. Just förmågan till och resurser för landstigningsopterationer har av försvarsministern angivits som en av de snubbeltrådar som skulle kunna kräva en omprövning av svensk försvarsdoktrin.
Men det är klart, regeringen har insett problematiken och avser förrådställa tolv stridsvagnar på Gotland, visserligen utan personal, men ändå….

Hela Nord Stream-problematiken, ur både ett nationellt och kommunlokalt perspektiv, sammanfattas för övrigt på ett utmärkt sätt i ett debattinlägg i Gotlands Allehanda.

Verkligheten är väl den att, Nord Stream eller ej, vi i vårt omedelbara närområde har en upprustande och alltmer offensivt övande stormakt som visat att den inte tvekar att använda militärt våld, eller hot om sådant, för att nå sina geopolitiska mål i den ensidigt proklamerade intressesfären.
Vad Ryssland vill uppnå i Östersjöområdet vet vi inte men man har med de senaste övningarna visat vad man kan.
Nu gäller det för Sverige att bestämma sig för vad vi vill och att se till att vi också kan det!

Jolly Roger i masttoppen även i Östersjön?

Stöd Våra SoldaterDen eventuella kapningen av det ryskta fartyget Arctic Seas inom svensk ekonomisk zon mellan Öland och Gotland föranleder ett antal tidningsartiklar, höjda ögonbryn, frågor om varför och ibland konspiratoriska svar.
En av konspiratörerna ställer den högst relevanta frågan om vilka följderna kan bli om någon annan Östersjöstat (läs Ryssland), kan hävda att Sverige inte har tillräckligt kontroll över närliggande havsområden och dessutom saknar resurser att ingripa mot pirater, terrorister eller andra illgärningsmän.
I ett Nord Stream-perspektiv skulle det finnas uppenbara risker att Ryssland skulle kunna ta vår förmenta, och till delar högst reella, oförmåga till intäkt för att själva svara för skydd och bevakning och då även inom svenskt ansvarsområde.
Nu tror jag inte att den påstådda kapningen skulle vara iscensatt av Ryssland även om jag är övertygad om att den skulle kunna utnyttjas för syften enligt ovan om Ryssland så skulle finna det lämpligt.
Däremot visar kapningen, om den nu verkligen har ägt rum som beskrivits, att en ny hotbild kan ha dykt upp i Östersjön; en hotbild som definitivt inte varit styrande för vare sig utbildning eller materielanskaffning i Sverige och som, om den skulle visa sig vara en återkommande realitet, kommer att ställa stora krav på oss och på andra Östersjöstater.
Om vi och andra inte kan möta dessa krav snabbt och effektivt finns klara risker att den som nu sitter på resurser, och dessutom ökar dem med nya fartyg från varven i St Petersburgsområdet, ensidigt kommer att ta på sig uppgiften utan att fråga alltför mycket om hur, var och hur länge.