Arkiv

Posts Tagged ‘Nordkalotten’

Ett frostigt möte

I dagarna pågår ett möte i Kanada mellan just Kanada, USA, Danmark, Norge och Ryssland; alla strandägare kring Nordkalotten.
Att mötet är viktigt markeras av att USA och Ryssland låter sig representeras av sina respektive utrikesministrar Clinton och Lavrov.

Intresset för Nordkalott-området och Barentsregionen har stadigt ökat och inte bara fisket utan i än högre grad möjligheterna till olje- och gasutvinning har skapat osämja och kontroverser mellan samtliga mötesdeltagare; men även om alla verkar ha meningsskiljaktligheter med alla andra, finns ändå en övergripande konflikt mellan Ryssland och de övriga där tonläget ibland varit ovanligt uppskruvat.
Ryssland hävdar rättigheter i regionen, bl a rätten till naturtillgångarna under i i stort sett hela den arktiska iskalotten, som övriga intressenter inte kan acceptera.

Intressekonflikten om naturtillgångarna och de eventuella omläggningarna av delar av världshandeln till Nordostpassagen har lett till en ökad militarisering av området där samtliga nu uppräknade stater exempelvis anskaffar nya, särskilt anpassade, örlogsfartyg och där Ryssland skapar en speciell allsidig styrka för uppträdande i denna mycket krävande miljö. Även NATO stärker sina positioner, bl a installerar man nya, kraftfulla, övervakningssensorer i Nordnorge.

Detta nygamla spänningsområde i vår närhet är något som borde få genomslag även i den svenska försvarsplaneringen. Vid de eventuella reduceringar av Försvarsmaktens lokaliserings- och utbildningsorter som förutskickats är det ett måste att man då tar hänsyn till en bibehållen vinterförmåga och att F 21 blir kvar på Kallaxheden.
Att överge förmågan till strid och uppträdande i subarktisk miljö och/eller att lämna den svenska delen av Barentsregionen utan ett flygförband vore den slutliga knäcken på trovärdigheten av att hela Sverige ska försvaras.
En fortsatt militär närvaro i norra Sverige är dessutom en synnerligen viktig säkerhetspolitisk markör, både utåt och inåt där det är minst lika viktigt att övertyga den egna befolkningen om vår vilja och förmåga som det är att verka trovärdig utåt. En sådan signal kan inga solidaritetsförklaringar i världen förmedla; den måste vi stå för själva.

Att välja bort verkligheten är att göra det alltför enkelt!

06 november 2009 26 kommentarer

Så har då det väntade beslutet kommit, Sverige säger ja till Nord Stream. Vad jag tycker om projektet och dess säkerhetspolitiska implikationer framgår tydligt av flera tidigare inlägg; i dag är frågan mera om jag ska skratta eller gråta efter att ha läst och hört miljöminister Carlgrens argumentation och bevekelsegrunder för beslutet.
Här har vi fått möjlighet att beskåda en uppvisning i den högre politiska skolan i konsten att sila mygg och svälja kameler samtidigt som man stoppar huvudet maximalt djupt i den politiska sanden.
Genom att göra beslutet till en ren miljöfråga kommer regeringen inte bara undan risken av en oönskad konfrontation med både Ryssland och tunga EU-stater, man slipper också att dra nationella försvarspolitiska konsekvenser som skulle förorsaka kostnader alternativt omprioriteringar bort från Långtbortistan.

Om ministern är rätt citerad är det skrämmande på det sätt regeringen väljer att blunda för realiteterna i vårt närområde.
Man har, enligt Carlgren, inte fört några säkerhetspolitiska resonemang; nej man ser inga problem med en ökad rysk militär närvaro i Östersjön; ja, Sverige har tillräckliga ekonomiska resurser för övervakningen och nej, några ytterligare anslag för detta ändamål är inte aktuella.

Jag tror inte att denna blindhet främst är motiverad av rädsla för utrikespolitiska konsekvenser i Östersjöområdet. Nej, den är snarare motiverad av inrikespolitisk röstmaximeringssträvan och av Långtbortistandoktrinen. Hade man tagit en tillräcklig säkerhetspolitisk hänsyn hade man tvingats till kostsamma åtgärder på försvarssidan som reducerat möjligheterna till populära röstköpsåtgärder. Man hade även kanske tvingats minska Sveriges internationella åtaganden och därigenom riskerat att hamna utanför samvaron med de stora.

Att man överhuvud taget inte tänkt en tanke på folken i Ukraina och Vitryssland eller andra delar av Rysslands ”nära utland” är uppenbart. Då ledningen väl kommit på plats och gasen strömmar, är det fritt fram för Ryssland att hota med gaskranen mot både Minsk och Kiev utan att det kommer att påverka vare sig Berlin- eller Parisborna.

Att lyfta blicken och inse att gasledningen inte enbart är en fråga om rysk ekonomi och energiförsörjning till väst- och centraleuropa verkar inte ha varit aktuellt.
Att inse att ledningen dessutom är en del av ett storpolitiskt maktspel om regioner, inflytande och traditionella makt- och intressesfärer hade varit för svårt och stört den inrikespolitiska ankdammen.

Den enda som förmodligen är glad är Mona Sahlin. Nu försvann denna heta potatis från en eventuell rödgrön regering och deras protester nu är nog mera en formsak.

SvD
SvD
DN
DN

Hoten mot Ryssland

Det är en hel katalog av hot som ligger till grund för omorganisationen, moderniseringen och reformeringen av de ryska stridskrafterna. Allt enligt den ryske generalstabschefen, general Makarov som i en artikel i den ryska nättidningen RIA motiverar den allt mer accelererande satsningen på de ryska stridskrafterna.

USA med klientstater och NATO utgör uppenbarligen fortfarande det för Ryssland styrande hotet som Makarov exemplifierar med ”västs” överlägsenhet vad gäller konventionella styrkor i alla strategiska riktningar, Georgiens återrustning till en nivå vida överskridande läget under Kaukasuskriget 2008, Polens och baltstaternas krav på att Ryssland ska straffas för sin roll i detta krig och landets problematiska förhållande till bl a Ukraina.
Andra styrande hot och krav på ökad och förbättrad förmåga är de uppseglande gränstvisterna i den resursrika centralasiatiska Ferganadalen och Rysslands behov av att bättre kunna hävda och skydda sina intressen i det (sub)arktiska området.

Att Ryssland satsar på att modernisera sina stridskrafter och dessutom övar dem i allt större utsträckning och i allt större förband är ingen nyhet. Intressantare är kanske hur öppen man är med inställningen att nationella intressen kanske bäst hävdas med militär styrka och att militära maktmedel är en naturlig metod att lösa mellanstatliga konflikter.
De ryska reaktionerna på flygövningen Loyal Arrow har visat på hur känslig Ryssland är för alla eventuella förskjutningar och förändringar i de militära förhållandena i landets närhet och då speciellt i områden som av olika orsaker är eller kan bli omtvistade. Barents- och Arktis-området är en sådan region, Östersjön en annan. Bägge ligger definitivt inom Sveriges intresseområde där dock statsmakterna, i alla fall hittills, gjort helt andra bedömningar om möjliga hotutvecklingar och risker än man tydligen gör i Kreml.

Möjliga bakomliggande stämningar till general Makarovs hotbeskrivningar, bl a den allmänna, även folkliga, misstänksamheten mot väst, kopplingarna till ärorika historiska perioder och händelser och en uppvaknande imperietanke, kommenteras på ett tankeväckande sätt av Claes Arvidsson i en ledare i dagens SvD.

Ord, och vad vi lägger in i dem, är viktiga.

Bl a Wiseman håller med Peter Rådberg om att norra Sverige, liksom hela Nordkalottområdet, ligger inom Rysslands intressesfär och h*n ställer sig lite frågande till ex:vis reaktionen i mitt förra inlägg.
Med den traditionella tolkningen av intressesfär har naturligtvis Wiseman rätt; tolkningen som definierar begreppet som ett område av politiskt, ekonomiskt och militärt intresse som respektive stat följer upp, bevakar i ordets vidaste bemärkelse och som förmodligen är föremål för planläggning i varierande grad.
Så till vida har Sverige och Ryssland, i vår del av världen, till stora delar sammanfallande intressesfärer.

Min reaktion grundade sig på den allmänna tonen i Rådbergs artikel som gav mig direkta associationer till det sätt man i Kreml, fast ibland med en annan terminologi, börjat använda begreppet. En tolkning som innebär en prioriterad ställning och särskilda rättigheter. Rådbergs formuleringar gav mig intrycket att han placerade Sverige inom vad man i Ryssland kallar ”Det nära utlandet” med allt vad det kan innebära.

Oavsett vilken tolkning man har, där jag definitivt föredrar den traditionella, kan man väl, som jag gjort tidigare, konstatera att Nordkalotten, Barentsområdet och Norra Ishavet är ett av de områden som på en inte alltför lång sikt kan utvecklas till en geopolitisk, ekonomisk och militär hotspot. Även om Sverige ligger i utkanten av regionen, torde vi inte komma undan eventuella förvecklingar, hur de än tar sig uttryck. Tills för kanske tio år sedan tog vi mycket stor hänsyn till detta i vår militära planläggning och i vår övningsverksamhet. Nu har vi väl inte resurser att ens sätta upp B-styrkan till övning Nordanvind 1991.

Sverige inom rysk intressesfär enligt (MP)

Miljöpartisten och medlemmen av försvarsutskottet Peter Rådberg kommenterar idag på SvD Brännpunkt övningen Loyal Arrow.

Rådbergs inlägg är fyllt av medvetna vinklingar, sakfel, tvivelaktiga analyser av det regionala säkerhetspolitiska läget och försök att göra sensation av självklara geopolitiska och strategiska grundvärden.
Dessa hans tankar liksom övningens lämplighet i allmänhet, har, och kommer säkert även fortsättningsvis, att kommenteras av många, varför jag avstår.

Jag har i stället hängt upp mig på en liten formulering i mitten av Rådströms inlägg: Ryssland kommer inte att sitta stillatigande när en sådan övning äger rum i sin intressesfär. Mig veterligen hålls övningen helt över svenskt territorium och utanförliggande havsområden. Enligt Rådberg ligger alltså norra Sverige inom Rysslands intressesfär och utgör alltså, åtminstone enligt rysk retorik och Medvedevdoktrinen, ett område där Ryssland har både självklara intressen och speciella rättigheter.
Låt oss hoppas att Rådberg halkat på tangentbordet eller att han åtminstone är omedveten om vad Kreml i både uttalanden och handlingar lagt in i begreppet ”rysk intressesfär”. Om inte, är det något av en sensation att en medlem av Riksdagens försvarsutskott på detta sätt självsvåldigt ritar om den maktpolitiska kartan i Norden.

Många signaler, men grunden ligger fast

Rysslands utrikespolitik och de olika utspel som följer av denna, är inte alltid helt lätt för oss att förstå. Den kan ofta verka motstridig, spretig, svårtolkad och sakna konsistens och en enhetlig grundstruktur.
Här tror jag vi lurar oss. Jag är övertygad om att den ryska politiken är väl genomtänkt, koordinerad och långsiktig, mycket långsiktig.
Vi förvillas av att vi lägger våra värderingar, våra kriterier och vår strävan efter snabba lösningar som grund för våra analyser och bedömningar då man i Kreml ofta utgår från helt andra parametrar.

Ett aktuellt exempel på det motsägelsefulla och lite spretiga är några utspel som kommit de senaste dagarna.
I det ena räcker president Medvedev fram den mjuka handen då han meddelar att Ryssland ska försöka förbättra sina relationer med NATO och att man vill återuppta samarbetet i ”The Russia-NATO Council” samtidigt som den ryske ambassadören till detta råd, Dmitry Rogozin, påstår att ”spänningsperioden mellan Ryssland och NATO nu till stora delar ligger bakom oss”.

Samtidigt visar Ryssland, om inte järnnäven så i alla fall en knuten sådan i Barents- och Arktisregionen. Här ska nu skapas en särskild organiserad, utrustad och utbildad styrka som ska hävda Rysslands intressen i denna resursrika del av Europa. Om man koppar detta till Rysslands ökade intresse för Svalbard visar detta på landets vilja att ta strid om de omtvistade områdena, områden som inte bara är av ekonomiskt utan även stort militärt intresse. Här är risken uppenbar för en omfattande intressekonflikt, inte bara med Norge m fl länder utan även med NATO.

Då nu Ryssland bjuder med ena handen och tar tillbaka med den andra kan det vara bra att komma ihåg utrikesminister Lavrovs uttalande strax före nyår där han entydigt varnar väst för att försöka etablera sig i de forna sovjetstaterna i strid med ryska intressen.
Är det något som är klart och tydligt i en i övrigt svårtolkad signalmiljö, är det denna grundinställning.

Barents och Nordkalotten allt viktigare

Med början om några dagar går NATO-övningen Cold Response av stapeln i Nordnorge. Eftersom övningen är öppen även för PfP-länder, deltar Sverige med både mark- och flygförband.
Övningen är regelbundet återkommande och även om scenarierna anpassats till vad som just nu är PK, är övningsseriens viktigaste uppgift att vidmakthålla NATO:s förmåga till strid i subarktisk miljö och att visa på vilken vikt Norge och alliansen lägger på denna del av Europa.

Nordkalottområdet har fått en ökad betydelse i många avseenden, inte bara vad gäller olje- och gastillgångarna till havs eller dispyterna mellan Norge och Ryssland vad gäller Svalbard eller fisket. Rysslands återvunna intresse för marint uppträdande på världshaven och landets förnyelse och modernisering av den strategiska ubåtsflottan har återfört Murmanskområdet och Norra marinens möjligheter till utpassage i Atlanten till den säkerhetspolitiska agendan. Klimatförändringarna innebär dessutom att nordostpassagen till Kina och Japan inom en inte alltför avlägsen framtid kan bli en viktig handelsväg med allt vad det kan innebära.
Sammantaget innebär detta att Nordkalotten och Barentsområdet återfått sitt strategiska intresse, något som Norge och Finland aldrig glömt och som avspeglas i NATO:s övningar.

För Sveriges del har diskussionen hittills gått i en helt annan riktning där man allvarligt övervägt, och fortfarande gör så, att frånsäga sig förmågan till uppträdande och strid i subarktisk miljö genom att lämna de utbildningsplattformar som fortfarande finns kvar i norra Sverige.
”Hela Sverige ska försvaras” är mantrat, men inte om det är kallt, snöigt, mörkt och vägfattigt om vissa får som de vill.