Arkiv

Posts Tagged ‘nordisk samverkan’

Samverkan kring en kuliss?

30 augusti 2010 1 kommentar

Johan Wiktorin och Karlis Neretnieks beskriver i en lång och läsvärd artikel i Krigsvetenskapsakademiens debattforum olika åtgärder för att Sverige ska kunna upprätthålla ett nationellt försvar med bibehållen förmåga till internationella insatser samtidigt som vi skapar reella möjligheter att leva upp till vår ”solidaritetsförklaring”; och då åt bägge hållen, dvs. att både ge och ta emot solidariskt stöd.

Förslagen är i sig inte särskilt revolutionerande, gamla sanningar om eldkraft, rörlighet, utbildningsnivå och ledningsförmåga lyfts fram tillsammans med militärgeografins betydelse.
Vikten av samövningar, internationellt utbyte och regional samverkan och samarbete i utbildning och materielanskaffning understryks för att ge solidaritetsförklaringen en bas av trovärdighet och med långtgående förslag på hur officersutbildningen kan delas upp mellan länderna i närområdet.
Om man ska tala om brister i artikeln är det frånvaron av en diskussion om försvarsekonomin och den politiska viljan till att göra de satsningar som krävs för att skapa trovärdighet i den hittillsvarande solidaritetsretoriken. Likaså vore en diskussion kring ett NATO-medlemskap av intresse eftersom mycket av det samarbete och den samverkan som beskrivs ligger på den absoluta gränsen till vad som skulle kräva ett formellt medlemskap för att kunna genomföras. Artikeln är dock bara den första av två, varför dessa frågor förhoppningsvis kommer att bli belysta senare.

Av frågorna om ekonomi, NATO-medlemskap och politisk vilja är det naturligtvis den sistnämnda som är avgörande! Finns viljan finns också lösningar på de två första och det är här jag ser den största svårigheten.
Enda sedan VK 2 och under nästan hela det Kalla kriget fanns en i huvudsak politisk enighet i Sverige om huvudinriktningen av vår försvars- och säkerhetspolitik.
Nu har dessa frågor reducerats till rena utgiftsposter bland andra och diskussioner om konsekvenser, risker, uppoffringar och prioriteringar för att nå en rimlig nivå av nationell säkerhet saknas helt. För dagens politikergeneration verkar tanken på konflikter med militära förtecken, eller rent av ett öppet krig, i vårt närområde så avlägsen och så otänkbar att det är något som inte behöver tas med i kalkylerna.
Med denna politiska inställning har Försvaret reducerats till att producera förband för internationella insatser, oftast väl motiverade sådana men ibland med rent politiska förtecken, till att understödja exportsatsningar och därmed svensk industri och arbetsmarknad och i till synes sista hand, upprätthålla en Potemkinkuliss av den nationella militära beredskap och förmåga som krävs och förväntas av en självständig stat.

Här ligger den stora utmaningen för dem som önskar en realistisk reformering av våra stridskrafter och en nationell förmåga i vidaste bemärkelse som kan leva upp till Solidaritetsdoktrinens förhoppningar och utfästelser. Om inte den politiska viljan och den politiska insikten om behoven finns, är alla diskussioner om kostnadsdrivande eller allianskrävande satsningar fruktlösa. Här ligger den stora pedagogiska utmaningen!

SvD 1
SvD 2