Arkiv

Posts Tagged ‘Nord Stream’

En stark och kall vind från norr….en Mistral

25 januari 2012 1 kommentar

Det första av två franskbyggda amfibieattackfartyg av Mistralklass som Ryssland beställt, kommer att kölsträckas i februari i år vid örlogsvarvet i St. Nazair för leverans 2014. Det andra  franskbygget ska levereras 2015 medan det är mera osäkert vad gäller tidsplanen för de två planerade ryskbyggda Mistralfartygen.
Att Ryssland i och med dessa fartyg skaffar sig en amfibisk expeditionär förmåga man aldrig tidigare haft, inte ens i skepnaden av SSSR, har oroat många, kanske framför allt Georgien och de baltiska staterna. Dessa har kännt hur Ryssland långsiktigt bygger upp fömågan att sätta verklig kraft bakom Putin- och Medvedev-doktrinerna där dessa fartyg, om de skulle operera i Svarta Havet respektive Östersjön verkligen skulle förstärka hotbilden mot dessa länder.

Nu avser Ryssland tydligen att utnyttja de första två av klassens fartyg i Norra respektive Stilla Havs-marinen. Detta stämmer väl med fartygens prestanda. De är ”blue water-fartyg” för maktprojektion på världshaven och inte några landstigningsfartyg för innanhav.

Att ett baseras i Norra marinen är särskilt intressant och ligger helt i linje med den ökade ryska satsningen på det subartiska området med det alltmer isfria Polarhavet och de naturresurser som blir mer och mer, både tillgängliga och efterfrågade.
Med en offensiv amfibisk förmåga, utöver den redan befintliga kustnära, kan Ryssland i den nära framtiden lägga militär kraft bakom förhandlingsorden i den redan pågående resurskampen med bl a Norge, Kanada och Danmark.

Det är bara att konstatera att det arktiska och subarktiska området blir mer och mer intressant efterhand som både avsmältning och global enerigibrist ökar. Det är inte bara Ryssland som stärker sin militära förmåga, både kvalitativt och kvantitativt, i området. Även Norge, Danmark och i viss mån Kanada satsar i området med bl a nya fartygstyper samtidigt som NATO förstärkt sin förmåga till radar- och annan övervakning av regionen.

För svensk del kan detta på en inte alltför lång sikt innebära att vi kläms mellan två av Rysslands uttalade intresseområden där man särskilt stärker sin militära förmåga, nämligen Östersjön och Barentsregionen/Polarområdet. Östersjöområdet med latenta konfliktrisker i form av bl a  robotsköldar, etniska konflikter i nya NATO-länder och Nord Stream; Barents-/Polarregionen med dess oklara gränsdragningar och kampen om naturresurserna.

Där andra satsar, har vi mitt i Östersjön ett avmilitäriserat Gotland medan vår förmåga till uppträdande i subarktisk miljö upprätthålls lokalt men där vår totala numerär med förmåga att uppträda och strida i denna miljö med tanke på ytor och möjliga  hot är fullständigt otillräcklig.

RIA
Mistral

Den starkes rätt

04 februari 2010 1 kommentar

Att Ryssland dumpat mindre lämpliga produkter i Östersjön och dessutom i svensk ekonomisk zon är egentligen inte ägnat att förvåna. Den starke tar sig den rätt han behöver. Visserligen ska dumpningen ha skett precis i skarven mellan SSSR och det nya Ryssland men ändock innan det stora ryska statsförfallet kommit igång på allvar med åtföljande nedgång för bl.a. Östersjöflottan. Nu var det uppenbarligen fråga om att raskt och på enklaste och billigaste sätt utrymma och tömma baserna i Baltikum från sådant man inte ville, kunde eller behövde ta med sig.

Att svensk underrättelsetjänst hade vetskap om vad som skedde, att regering och andra myndigheter informerades men av olika skäl valde att inte agera får bli en fråga för historiker, ledarsidor och skadeglada motståndarpolitiker och lämnas härmed över till dem. Likadant med de eventuella framtida miljökonsekvenserna. Vad jag istället ägnar en tanke är vad det kan innebära för framtiden vad gäller ryskt agerande i andra frågor som rör Östersjön och svensk ekonomisk zon.

Om ett Ryssland på fallrepet under tidigt 1990-tal kunde ta sig dessa friheter med allt vad det kan tänkas innebära, vad kan då ett Ryssland på väg upp, militärt och politiskt, tycka sig ha rätt till? Den starke tar sig den rätt han behöver skrev jag i inledningen och relativt Sveriges förmågor att hävda sina intressen till havs är även en ännu inte fullt återuppbyggd rysk Östersjöflotta synnerligen stark.

Det som skedde på 90-talet visar med önskvärd tydlighet vad som kan tänkas ske då den starke ska hävda vad han anser vara sin rätt i anslutning till Nord Stream i något av alla de mer eller mindre sannolika scenarier som varit uppe till debatt kring rörledningen.
Vad gäller giftdumpningen valde de svenska myndigheterna att ligga lågt, kanske för att man inte ville störa den komplicerade processen kring Baltikums frigörelse och Rysslands omdaning eller för att man insåg att, då som nu, vi saknade resurser att reellt göra något.

Nord Stream är dock ingen smygdumpning i nattens mörker; ledningen kommer att ligga där och förr eller senare kommer det att uppstå diskussioner och problem kring jurisdiktion, ansvarsområden och rättigheter att agera inom svensk zon. Frågan är om även då den starke kommer att ta den rätt han behöver och vem som kommer att vara stark inom svenskt ansvarsområde.

SvD
SR

Det ekar i röret

Morgonekot rapporterade idag om att den ryska gasledningen Nord Stream även kan komma att utnyttjas som underrättelsesensor med möjlighet att bl a registrera alla ubåtspassager.
Sanningen är väl den att inte bara ubåtar utan all sjötrafik i närheten av ledningen kan registreras och följas.
Andra ”kompletterande” användningsområden för ledningen är avlyssning av de telekablar som korsar Nord Stream och det har till och med spekulerats i om gasledningen i extrema fall skulle kunna nyttjas som vapenbärare för ”rörtorpeder”.
Ekots inslag är ingen nyhet i sig, dessa möjligheter har framförts tidigare i samband med bl a den svenska tillståndsprövningen men då Sverige valde att helt följa miljöspåret avfördes dessa aspekter från de flesta debattörers agenda.
Sent ska syndaren och media vakna men det är befriande att även en representant för Försvarsmakten, Michael Moore, håller det för självklart att Ryssland kommer att bevaka och skydda ledningen med sina sjöstridskrafter och att man måste tro på vad höga ryska representanter uttalar i frågan. Att man i Ryssland bygger en ny serie fregatter med den uttalade uppgiften att just skydda Nord Stream stärker ytterligare detta antagande.

Vad kan då detta innebära? Att våra och andras ubåtar kan detekteras och följas är naturligtvis något som kommer att innebära problem, särskilt som våra ubåtar utgör en viktig underrättelsekälla och används för framskjuten inhämtning. Då ledningen väl är byggd kommer våra sjöstridskrafter, vare sig de går över eller under ytan, inte att kunna passera Östersjöns mittlinje utan att bli upptäckta, en nog så besvärande och begränsande faktor.
Att ledningen kommer att bevakas av ryska sjöstridskrafter kan innebära problem om man i Ryssland anser att Sveriges resurser för skydd och bevakning inom svenskt ansvarsområde är otillräckliga. Ryssland kan anse sig behöva ”komplettera” de svenska resurserna och i händelse av incidenter eller hot kan stora problem uppstå vad gäller olika syn på jurisdiktion och regler för ingripande och användande av tvångsmedel (ROE).

Den officiella svenska inställningen har hittills varit att detta inte är något problem utan en fråga om normal samverkan mellan likvärdiga parter. Det ska därför bli mycket intressant att få höra exempelvis försvarsministerns kommentar till Michael Moores uttalande.

Vad gäller våra ubåtar blir väl lösningen att avskaffa ubåtsvapnet. Det skulle i så fall ligga helt i linje med lösningen på återtagandeproblematiken. Då de tidigare uppsatta kriterierna för en översyn av den svenska försvarspolitiken och ett återtagande av svensk förmåga visade sig bli uppfyllda, dvs bl a rysk återskapad förmåga till amfibieoperationer i Östersjön och förmågan till storskaliga luftlandsättningar, löste man enkelt problemet genom att avskaffa kriterierna.
Vill man raljera kan man säga att detta var en lösning helt i gamla AR II anda: ”Endast det enkla är möjligt…” och denna lösning var onekligen att göra det enkelt för sig.

Morgonekot
Fredrik Westerlund FOI

Putin i Paris och Mistral i St Petersburg

26 november 2009 8 kommentarer

Rysslands premiärminister Putin är på besök i Frankrike för överläggningar och diverse artighetsvisiter. Av intresse är kanske främst de överläggningar som i samband med besöket ska genomföras mellan det ryska GazProm och det franska energibolaget EdF samt det ryska eventuella köpet av det franska amphibious assault ship Mistral, fn på örlogsbesök i St Petersburg.

Energiöverläggningarna, som syftar till att leda fram till ett gemensamt memorandum, visar dels på Frankrikes allt mer ökande beroende av ryska energileveranser, dels på den fortsatta ryska strävan att runda EU-gemenskapen och gå direkt på enskilda stater och därigenom splittra EU till sin egen fördel. Gasledningen Nord Stream är ett exempel på motsvarande teknik gentemot Tyskland.

Det eventuella köpet av Mistral är intressant så till vida att fartyget är av en typ som aldrig tidigare funnits i den ryska/sovjetiska flottan och att det tillsammans med de efterföljare som planeras, skulle ge Ryssland en global förmåga till maktprojektion.
Köpet av Mistral är dock inte på något sätt oomtvistat där tunga ryska debattörer öppet går ut och ifrågasätter vad Ryssland ska med ett sådant fartyg till.

Då Putin ändå är i Paris kanske han ska skaffa sig lite nya kläder nu då han av det ryska folket utsetts till ”en riktig karl”

Miljöpolitik mot fregatter

Gasledningen Nord Stream, den som Ryssland bygger en ny fregattklass och övar pansarbrigader, luftlandsättningsdivisioner och storskaliga amfibieoperationer för att skydda mot terrorism, har nu klarat steg 1 på vägen mot förverkligande.
Som det första av fem har nu Danmarks miljömyndighet godkänt projektet ”helt utan påtryckningar från Ryssland och från rent juridiska utgångspunkter…”.

I Sverige förhalar man sitt ställningstagande och söker mer och mer desperat efter det miljöhalmstrå som ska kunna stoppa det projekt som makthavarna alltför sent insett kan komma att innebära stora säkerhetspolitiska och kanske polisiära utmaningar och ställa krav på resurser som man i något slags naiv eufori efter SSSR upplösning avhänt sig såsom onödiga i och kring ”Fredens hav”.

Halmstråt kommer man nog inte att hitta och Nord Stream kommer att läggas på havets botten och skapa just de säkerhetspolitiska problem man är rädd för. För hur ska man svara då Ryssland, med fog, påstår att Sverige saknar reell kapacitet att skydda ledningen inom sitt ansvarsområde?
Att undvika problemet genom att skaffa denna kapacitet, verkar inte finnas i sinnevärlden, lika lite som insikten om Gotlands betydelse i sammanhanget.
Med tanke på hamnen i Slite verkar Ryssland däremot ha insett detta enkla faktum…

SvD

EU, allt annat än en union

20 september 2009 4 kommentarer

Estlands president Toomas Ilves konstarerar i bl a SvD att EU saknar en gemensam politik gentemot Ryssland. Detta är väl i sig inget sensationellt konstaterande, EU har svårt att ena sig om utrikes-och säkerhetspolitik rent generellt, men vad gäller Ryssland har det varit, är det och kommer det förmodligen även i framtiden att vara, extra svårt.
Detta är egentligen inget att förvånas över. Unionens alla länder har olika säkerhetspolitiska traditioner, olika historiska och politiska erfarenheter, olika handelspolitiska bindningar och olika beroenden till och av Ryssland.

Då det gäller den egna välfärden, den egna energiförsörjningen och risken att hamna i konflikt med leverantören, är var och en sig själv närmast och det gäller även de frågor man i respektive huvudstäder kopplar till den nationella säkerheten.

Vare sig Tyskland, Italien eller Frankrike torde vara villiga att riskera sina gasleveranser för något slags gemensam europeisk Rysslandspolitik som skulle kunna riskera dem; lika lite som de baltiska staterna, Sverige eller Polen skulle backa från vad de upplever som avgörande säkerhetspolitiska ställningstaganden för att värma Paris-, Rom- eller Berlinborna.
Precis som skedde med bilindustrin i finanskrisens kölvatten, går de nationella intressena före unionens då det verkligen gäller. Längre har inte den europeiska integrationen och solidariteten nått och frågan är om den, vad gäller säkerhetspolitik och nationell överlevnad i vidaste bemärkelse, någonsin kommer att göra det.

Har vår regering till slut insett detta och var det därför den ömsesidiga solidaritetsförklaringen var struken ur årets regeringsförklaring?
Om så är fallet kanske det vore dags att tänka tanken till slut och dra de rätta slutsatserna.

SvD

Östersjön, ett fredens hav

17 september 2009 2 kommentarer

Under det kalla kriget och då Sovjetunionen utgjorde det inte uttalade hotet mot Sverige, var landets, och WP, omfattande amfibiska förmåga en viktig beståndsdel av vår hotbild.
Även om denna förmåga primärt förmodligen var avsedd för de danska öarna eller för att omfatta centralfronten, var den något vi inte kunde bortse ifrån och som motiverade vår kustartilleri, attackflygets storlek och vårt då förhållandevis starka ubåtsvapen.
Efter SSSR fall och WP upplösning förföll denna förmåga så tillvida att de stora havsgående landstigningsfartygen dels tillhörde Polen och fd DDR, dels vad gäller de ryska, inte underhölls eller förnyades för att till slut, oandvändbara, ligga och rosta vid kaj.
Trots bristen på större landsigningsfartyg har förmågan till taktiska amfibiska operationer vidmakthållits vid bl a marininfanteriförbanden i Kaliningrad oblast och då med hjälp av ffa stora svävare och mindre landstigningsbåtar.
Det försvunna landstigningshotet var en av de faktorer som togs till intäkt för de omfattande neddragningarna av den svenska försvarsmakten, avvecklingen av invasionsförsvaret i allmänhet och kustförsvaret i synnerhet.
Vår nuvarande försvarsminister har följt upp detta i ett uttalande för några år sedan där han sade (citerad fritt ur minnet) att han sover lugnt om nätterna och att den sömnen eventuellt skulle störas först då han såg nya ryska landstigningsfartyg i Östersjön….

Nu är jag övertygad om att herr Tolgfors fortfarande sover gott om nätterna, trots ombaseringen av tre större landstigningsfartyg från Svarta havet till Östersjön och trots ryska trevare om att köpa ytterligare tonnage över disk i utlandet för att snabba upp anskaffningsprocessen. Om han eventuellt skulle vakna till, kan han fundera över varför Ryssland åter satsar på denna mycket specialiserade och dyra förmåga och vad den, tillsammans med andra ryska satsningar i vårt närområde, exempelvis på luftlandsättningsförbanden, innebär för Sverige och för den tidigare så omhuldade stabiliteten i Östersjöregionen.

Ryssland talar om kampen mot terrorismen och skyddet av gasledningen Nord Stream, nog så behjärtansvärda syften. Frågan är bara om man bäst bekämpar terrorister eller skyddar en gasledning på havets botten med marininfanteri eller luftlandsättningsdivisioner. Det finns säkert ett djupare syfte än så; frågan är bara vilket det är.

Medan Tolgfors tänker på detta kan han fördriva tiden med att studera dessa vackra bilder från stränderna på andra sidan Östersjön.

Dröm eller verklighet, vad ska få styra?

Stöd Våra SoldaterSamtidigt som Afghanistan och debatten om det svenska ISAF-engagemanget fyller våra medier, pågår, mer eller mindre i det tysta, något som kan få betydligt mera långtgående konsekvenser för svensk säkerhet och säkerhetspolitik än någonsin Afghanistan, i vårt omedelbara närområde.
Samtidigt som en majoritet av tunga remissinstanser hissar varnings-och pestflagg för projekt Nord Stream inför den svenska regeringens slutliga ställningstagande, rapporteras om att rörledningarna till den planerade gasledningen redan börjat distribueras till olika mellandepåer, i Sverige Karlskrona och Slite, där för övrigt den ryskfinansierade hamnutbyggnaden är i sitt slutskede.

Uppenbart är att Ryssland (OK, det är formellt ett ryskt-tyskt-schweiziskt-nederländskt projekt men GAZPROM, dvs den ryska staten har ledartröjan) kör på utan att fästa något större avseende vid vad Sverige tycker, har tyckt eller kommer att tycka.
Att Ryssland förutsätter att ledningen kommer att byggas framgår inte bara av de pågående rörleveranserna.
Man lägger även ned stora resurser på att öva sina stridskrafter i skydd och försvar av ledningen samtidigt som, med sedvanlig rysk långsiktighet, de första örlogsfartygen byggda bl.a. för denna uppgift levereras.

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att, i händelse av ett svenskt nej till Nord Stream, föreställa sig ett antal intrikata situationer.
Kommer Sverige att blockera de rörsegment som lagras i landet och hur kommer Ryssland då att reagera?
Kommer Nord Stream-konsortiet att få utnyttja den hamn i Slite som byggt och betalt för och om inte, vad händer då?
Kommer Sverige att aktivt till sjöss försöka hindra ett bygge genom svensk ekonomisk zon och hur reagerar i så fall Ryssland? (Nej förresten, glöm det senaste. Vi har inga reella resurser för ett aktivt agerande till sjöss…)

Nu är det fullt möjligt att regeringen kör över remissinstanserna och med några kosmetiska krav på ändringar ger ett ja till projektet.
Det skulle desarmera ett antal akuta problem men ändå inte den långsiktiga säkerhetspolitiska innebörden av Nord Stream. Förutom allt vad som kan kopplas till själva gasledningen har Ryssland använt projektet som motiv för att rent generellt bygga upp sin militära kapacitet och förmåga i Östersjöregionen.

Man kan ju fråga sig vad samordnad förmåga till landstigning, luftlandsättning och operationer med stora arméförband mm har med skydd mot terroristangrepp mot en gasledning på havets botten att göra; den uppgiften ska i alla fall utgjort grundscenariot för övningarna ZAPAD och LADOGA som pågår eller just avslutats. Just förmågan till och resurser för landstigningsopterationer har av försvarsministern angivits som en av de snubbeltrådar som skulle kunna kräva en omprövning av svensk försvarsdoktrin.
Men det är klart, regeringen har insett problematiken och avser förrådställa tolv stridsvagnar på Gotland, visserligen utan personal, men ändå….

Hela Nord Stream-problematiken, ur både ett nationellt och kommunlokalt perspektiv, sammanfattas för övrigt på ett utmärkt sätt i ett debattinlägg i Gotlands Allehanda.

Verkligheten är väl den att, Nord Stream eller ej, vi i vårt omedelbara närområde har en upprustande och alltmer offensivt övande stormakt som visat att den inte tvekar att använda militärt våld, eller hot om sådant, för att nå sina geopolitiska mål i den ensidigt proklamerade intressesfären.
Vad Ryssland vill uppnå i Östersjöområdet vet vi inte men man har med de senaste övningarna visat vad man kan.
Nu gäller det för Sverige att bestämma sig för vad vi vill och att se till att vi också kan det!

Jolly Roger i masttoppen även i Östersjön?

Stöd Våra SoldaterDen eventuella kapningen av det ryskta fartyget Arctic Seas inom svensk ekonomisk zon mellan Öland och Gotland föranleder ett antal tidningsartiklar, höjda ögonbryn, frågor om varför och ibland konspiratoriska svar.
En av konspiratörerna ställer den högst relevanta frågan om vilka följderna kan bli om någon annan Östersjöstat (läs Ryssland), kan hävda att Sverige inte har tillräckligt kontroll över närliggande havsområden och dessutom saknar resurser att ingripa mot pirater, terrorister eller andra illgärningsmän.
I ett Nord Stream-perspektiv skulle det finnas uppenbara risker att Ryssland skulle kunna ta vår förmenta, och till delar högst reella, oförmåga till intäkt för att själva svara för skydd och bevakning och då även inom svenskt ansvarsområde.
Nu tror jag inte att den påstådda kapningen skulle vara iscensatt av Ryssland även om jag är övertygad om att den skulle kunna utnyttjas för syften enligt ovan om Ryssland så skulle finna det lämpligt.
Däremot visar kapningen, om den nu verkligen har ägt rum som beskrivits, att en ny hotbild kan ha dykt upp i Östersjön; en hotbild som definitivt inte varit styrande för vare sig utbildning eller materielanskaffning i Sverige och som, om den skulle visa sig vara en återkommande realitet, kommer att ställa stora krav på oss och på andra Östersjöstater.
Om vi och andra inte kan möta dessa krav snabbt och effektivt finns klara risker att den som nu sitter på resurser, och dessutom ökar dem med nya fartyg från varven i St Petersburgsområdet, ensidigt kommer att ta på sig uppgiften utan att fråga alltför mycket om hur, var och hur länge.

Finland har en linje; har Sverige?

Att Ryssland använder sin energiexport som ett politiskt medel och som ett vapen i kampen om inflytande är ingen nyhet. Det har jag påpekat vid ett flertal tillfällen och i många inlägg. Att Ryssland dessutom använder energin i sina försök att splittra EU och att skapa bilaterala lösningar och överenskommelser har också framförts ett antal gånger.
Premiärminister Putins löften i Helsingfors om säkra energileveranser till Finland och antydningar om slopade virkestullar för de nordiska länderna är typexempel på denna söndra-teknik.

Likaså har Rysslands skepsis till EU-partnerskapsprojekt och de bakomliggande motiven varit uppe här ett antal gånger och där EU:s försök att tillämpa tankarna om ”ett ömsesidigt beroende” i Kreml snarare uppfattas som ett försök till ekonomisk och politisk expansion in i ”Det nära utlandet”, ett utland där Ryssland med större och större emfas hävdar sina egna maktpolitiska intressen.
Ett färskt exempel på detta är dagens ryska varningar om framtida energileveransstörningar om inte Ukraina svarar upp mot de ryska kraven.

Finland har en förankrad och kommunicerad politisk inriktning av sina förbindelser med och förhållanden till Ryssland, ett arbete som leds från högsta politiska nivå.
I dagens SvD efterlyser Claes Arvidsson något motsvarande svenskt.
Behovet är naturligtvis självklart. Ryssland har så stora möjligheter att påverka Sverige och vårt närområde ekonomiskt, politiskt, miljömässigt och militärt att det är förvånande, särskilt i ljuset av de senaste årens ryska politik och agerande, att något motsvarande ännu inte kommit ut ur Rosenbad.