Arkiv

Posts Tagged ‘neutralitet’

Gamla sanningar verkar aldrig dö

10 november 2010 3 kommentarer

”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” var det mantra som svenska folket matades med under hela det kalla kriget. Formuleringen blev till en helig dogm och den oomkullrunkeliga sanning som fortfarande lever kvar hos alltför stora delar av befolkningen.
I en insändare i dagens FK, upphöjs dessutom denna numera, även officiellt, obsoleta formulering till grundlag!
I ett inlägg om Afghanistan hävdar signaturen G.F. att I vår grundlag står det att Sverige ska iaktta ”alliansfrihet i fredstid syftande till neutralitet i krig”.

Missuppfatta kan alla tillåtas göra, men i det här fallet rör det sig nog inte om någon sådan. Så effektiv var denna säkerhetspolitiska indoktrinering att, trots att den upphörde för mer än tjugo år sedan, det finns människor som tror att mantrat fortfarande gäller, ja till och med att den är grundlag.

Att de breda folklagren kanske inte hängt med i svängarna, signaturen G.F. är absolut inte ensam i sin villfarelse, må vara förlåtligt. Värre är att genomslaget varit så kraftigt att, trots alla nya doktriner och uttalanden om gemensam säkerhet, solidaritet och vad det nu kan vara, detta gamla mantra fortfarande ligger och skvalpar i bakhuvudet hos alltför många politiker och omöjliggör en bred och förutsättningslös säkerhetspolitisk debatt i detta land.

Varför skulle det annars vara fullkomligt omöjligt att ens diskutera frågan om ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap?

Länkuppdatering 11-19:
SvD

NATO, en fågel eller fisk?

Wiseman tar i ett långt och intressant inlägg upp flera mycket viktiga frågor som han tycker borde ha varit med på agendan för Folk och Försvars rikskonferens. En av frågorna är den om ett svenskt NATO-medlemskap och konsekvenserna av att Sverige inte är med i denna försvarsallians.
Att frågan i grunden inte är militär utan politisk, även om den naturligtvis har avgörande militära implikationer, är viktig att understryka, men att som Wiseman förklara den svenska tveksamheten i termer av ett indoktrinerat svenskt NATO-motstånd eller att inte betala försäkringspremien är att förenkla problematiken lite väl mycket.

Svenska folkets tveksamhet gentemot NATO är nog betydligt mera komplicerad än att det skulle vara fråga om endast ett indoktrinerat motstånd. Visserligen har flera av våra politiska partier länge antingen varit rena motståndare eller vacklat i sina ställningstaganden och visserligen har mantrat ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” trummats in i generationer av svenskar, men jag tror att det är andra orsaker som utgör grunden för den fortfarande stora tveksamheten.

En är den historiska erfarenheten. I den, ofta mycket förenklade, officiella historieskrivningen har Sverige klarat sig undan två världskrig genom en, visserligen mycket pragmatisk och anpassad, neutralitet och under det kalla kriget gav vår officiellt alliansfria ställning landet en röst i världen som vida översteg vår faktiska position och betydelse. Kort sagt frågar sig fortfarande en stor del av det svenska folket varför vi ska frångå ett vinnande system. Att världen förändrats och att vår politik under det kalla kriget till delar vilade på den andra delen av mantrat som nu totalt glömts bort, nämligen ”…stött av ett efter våra förhållanden starkt försvar” har ännu inte hunnit ikapp det folkliga medvetandet, ett medvetande som dessutom förmodligen inte insett att vi idag i praktiken saknar en reell nationell försvarsförmåga.

Att det skulle vara fråga om att ”inte betala försäkringspremien” ska nog snarare tolkas som att många av de presumtiva premiebetalarna helt enkelt inte gillar bolaget! All politik i en demokrati styrs i slutändan av väljarna och för många av dessa, oavsett partitillhörighet, är NATO inte längre en försvarsallians för kollektiv säkerhet, utan ett verktyg för global maktutövning och hävdandet av en något diffus västerländsk kultur- och politikhegemoni med starka USA-förtecken. Så länge dessa åsikter och stämningar finns i valmanskåren kommer våra politiker att fortsätta att tassa kring den heta NATO-gröten.
Eftersom samma politiker de senaste tio-femton åren dessutom med emfas hävdat att vi lever vid den eviga fredens hav och att risken för krig eller andra konflikter i vår del av världen är försumbar, har effekten blivit att folket, dvs väljarna, med fog kan fråga sig varför man då ska gå med i den försvarsallians man av de tidigare nämnda orsakerna redan är tveksam till.

Nej, något indoktrinerat svenskt NATO-motstånd är det inte fråga om, däremot följden av nästan ett sekels pragmatiska politik, fört av ett litet land som med tur och skicklighet klarat sig bra genom att inte ta ställning.
Det är bara att hoppas att det inte blir den hårda verkligheten som visar att vi nu lever i nya tider som kräver en ny politik. Turen kan inte hålla hur länge som helst.

”Militär alliansfrihet syftande till….” – vad?

11 december 2009 1 kommentar

Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig var ett mantra som generationer av svenskar fram till mitten av 1990-talet fått höra; från talarstolar, i tidningsledare, under värnplikttjänstgöringens soldatundervisning och så fort någon politiker skulle uttala sig om vår säkerhetspolitik.
Som alla mer eller mindre nötta fraser kom den snabbt att reduceras och förenklas och blev i det allmänna medvetandet till att ”vi är neutrala”. Att neutralitet i dessa sammanhang är ett statsrättsligt begrepp som, helt enligt mantrat, bara har bäring på krig, var något som raskt glömdes bort eller aldrig riktigt förstods.

Mantrat har försvunnit och likaså alliansfriheten. Nu skall vi vara militärt alliansfria med optionen handlingsfrihet i händelse av krig i vår omvärld. Trots detta är det neutralitetsbegreppet i dess något luddiga folkliga tolkning som bitit sig fast hos gemene man och tyvärr också hos alltför många av våra politiker och detta trots att EU-medlemskapet begränsat alliansfriheten till endast en militär sådan och att skrivningen i försvarspropositionen inte anser neutralitet vara någon säkerhetspolitisk option. Den ensidiga solidaritetsförklaringen ovanpå detta begränsar naturligtvis ytterligare denna schimära handlingsfrihet.

Här står vi nu alltså med en säkerhetspolitisk doktrin som talar om militär alliansfrihet med möjlighet till handlingsfrihet, med en försvarsproposition och en solidaritetsförklaring som begränsar handlingsfriheten till att inte inbegripa neutralitet och med en befolkning som jag är övertygad om fortfarande tror att Sverige är ”neutralt” enligt något slags luddig och nedärvd definition. Ofta vid mediernas ”fråga-folket-på-gatan”-enkäter kommer om inte annat svaret att si eller så kan vi inte göra eftersom ”vi är neutrala”.

Denna soppa försökte Mikael Nilsson reda ut i några Brännpunktsartiklar där kontentan, som jag uppfattat den, var att oavsett vilken definition man väljer och hur man än tolkar begreppen, har vi inte den nationella försvarsförmåga som krävs för att möta upp till vare sig de reella behoven eller vad som kan krävas av en självständig stat utan några alliansförbindelser.
Han har fått svar på tal av försvarsminister Tolgfors, men som vanligt i svensk försvarsdebatt talar man förbi varandra där ministern svarar på och bemöter de frågor och påståenden som inte är ställda samtidigt som han använder sitt s.k. svar till att med den drucknes envishet propagera för den försvarspolitik allt färre insatta tror på.
Att Tolgfors senare rehabiliterar sig med ett bra tal till de hemroterade Afghanistansoldaterna är en annan sak. Att på ett bra sätt kunna motivera vårt engagemang i Afghanistan uppväger inte regeringens oförmåga att verka för en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik för vårt nationella behov.