Arkiv

Posts Tagged ‘NATO’

FM, ett lustslott?

På Krigsskolan, Karlberg fick vi kadetter på 70-talet genomlida en lektionsserie som handlade om en nyuppstånden, fiktiv, stat och dennas väg mot mognad och ansvar. Vad det egentligen handlade om var på vilka grunder, varför, till vad och överhuvud taget om, landet ifråga skulle ha ett försvar.
Frågorna om varför och om avhandlades ganska raskt och utan någon djupare analys eller motivering. Självklart skulle landet ha ett försvar, så var det bara! Inget land med självaktning kunde existera utan en krigsmakt; det var något som ingick och som tillsammans med några andra självklara parametrar konstituerade en etablerad och stabil statsbildning. Dessutom ställde internationell rätt och konventioner krav på stater att kunna hävda sitt territorium och eventuella neutralitet.

Exemplet koncentrerade sig i stället på till vad, något som naturligtvis bröts ned i bl a säkerhetspolitisk kontext, hotbild, militärgeografi, målsättning och krav, försvarsindustri (sic!) mm, mm. Försvarsekonomin var en liten fråga. Här gällde att först klara ut vad som krävdes och se’n fick det kosta därefter. Frågan om att ingå i någon av de allianser som fanns att tillgå behandlades naturligtvis och på ett pedagogiskt och för 20+-åriga kadetter självklart sätt begravdes den frågan djupt, noggrant och definitivt. Hela exemplet utmynnade naturligt nog i att Staten skulle ha ett försvar väldigt likt 70-talets svenska; bara lite bättre, lite starkare och lite modernare…

Den nytillsatta försvarsberedningen befinner sig i samma situation som vi kadetter på 70-talet. Inte en ny statsbildning men en stat i realiteten utan en nationell försvarsförmåga. Ett till synes, om än hittills bara kortfattat skissat,  ganska öppet utredningsmandat men där frågan om allianser (dvs NATO) helt lagts åt sidan.
Minst två stora och avgörande olikheter finns dock. Den ena är ekonomin som man, hur man än vänder och vrider på det inte lär komma undan. Där ekonomi och hotbild inte stämmer överens har ekonomin alltid fått råda.
Den andra olikheten, som inte är uttalad i direktiven, är frågan om om. Ska vi överhuvud taget ha ett nationellt försvar med en trovärdig förmåga? På 70-talet var det en självklarhet som ingick i det statsrättsliga begreppet men för dagens politiker verkar det inte vara lika självklart. Nu verkar det räcka med att man påstår att man har ett försvar.

Det är kanske det som beredningen ska komma fram till. Ett beslutsunderlag som till lägsta kostnad och tillsammans med solidaritetsförklaringen ger oss ett trovärdigt påstående.

Förklara solidariteten!

Rubrikerna är braskande i dagens SvDSverige redo kriga för NATO! Nu var det väl inte i första hand NATO utan grannlandet Norge vi gick i krig för och förmodligen också med den outtalade baktanken att mota den spelade Olle i grind innan han fick några planer på att gå över Kölen.

Det intressanta med det hela är vare sig scenariot eller händelseutvecklingen utan hur regeringen och regeringskansliet hanterat efterspelet.
Solidaritetsförklaringen är en central del av alliansregeringens säkerhetspolitik och för att ge den trovärdighet och stärka förhoppningen att andra ska vara solidariska med oss har regeringen verkligen visat landets vilja och förmåga att ställa upp då andra kallat. Det må vara i Afghanistan eller över Libyen, utanför Libanon eller i Adenviken eller för den delen, i olika krigsspel och stabsövningar. Hela tiden dock på långt och säkert avstånd från Sverige, med begränsade resurser och med obefintliga risker att landet ska komma i krig.

Det intressanta med och kanske anledningen till att man nu mörkar både deltagande i och utfallet av Crisis Management Excercise är att den genomförs på politisk/diplomatisk nivå och att Sverige kommer i krig. Det är alltså ingen militär stabstjänstövning där man kan skylla eventuella kontroversiella utfall på officerare som ”bara tar militära hänsyn”. Det är en övning med deltagande av politiska beslutsfattare på hög eller högsta nivå och utfallet kan antas spegla den politiska ledningens reella ställningstaganden i aktuellt scenario, ställningstaganden man kanske förväntas stå för gentemot övriga övningsdeltagare.

Varför mörka och hemligstämpla det naturliga och på gränsen till självklara utfallet av en av grundpelarna i svensk säkerhetspolitik? Är en, kanske inte trolig men fullt möjlig, konsekvens av Solidaritetsförklaringen så kontroversiell att den måste hemligstämplas?
Är det rentav så att det var det faktum att vi saknar ett reellt nationellt försvar, förutom då flygstridskrafterna,  som gjorde att vi inte likt Finland kunde vänta ut händelseutvecklingen eller är det ”bara” den i svensk politik så inpyrda beröringsskräcken gentemot NATO som slår igenom?

Nu är det väl verkligen dags för regeringen att förklara Solidaritetsförklaringen!

Den starke tar vad man vill ha

 

Makten sitter i spjutstångs ände var ett vanligt uttryck hos den tidigare så frekvente kommenteraren Spanaren.
I Ola Wongs rapportering i SvD om det allt hårdare medieklimatet i Kina formulerar en Pekingkvinna det hela lite mera rakt på sak med anledning av Kinas och Filippinernas dispyt rörande några klippöar i havet. Det spelar ingen roll vem som har rätt eller vilka lagar som gäller. Medierna säger att vi är en stark nation nu, och en stark nation tar bara vad den vill ha!
Efter att tacksamt ha konstaterat avståndet till Kina, men med den mentala Brasklappen om ekonomins långräckviddiga makt, kunde jag inte låta bli att flytta över uttalandet på lite mera näraliggande förhållanden.

Med ett Ryssland med en allt tydligare maktfullkomlig Vladimir Putin och med en accelererande återuppbyggnad av landets militära förmågor, kommer vi allt närmare läget med en stark nation i vårt närområde, om vi inte redan är där; och för att uttrycka sig med den kinesiska kvinnans ord: En stark nation tar vad den vill ha! Att Ryssland kan göra det visade man med önskvärd tydlighet under Georgienkriget. Man tog vad man ville ha och agerade i övrigt helt efter sina egna önskemål och man gjorde det utifrån en regional militär styrkeposition och en medvetenhet om västs politiska begränsningar.

Det är inte utan att man frågar sig vad det kan vara som Ryssland kan tänkas vilja ha i vårt eget närområde och då speciellt runt vår egen lilla ankdamm Östersjön; detta Fredens Hav i Norr? Man vill inte ha NATO/USA:s antirobotsköld in på knutarna, man vill inte ha någon permanent NATO-närvaro i de baltiska staterna och man vill definitivt inte ha ett Finland som på något sätt kan kopplas till NATO och detta uttrycker man på ett sätt som för tankarna till det kalla kriget och VSB-avtalets tidevarv.

I den svenska debatten, om den överhuvudtaget finns, framförs alltid från officiellt håll att länderna i vårt närområde antingen minskar sina militära förmågor och resurser, eller vad gäller Ryssland, att den eventuella upprustningen sker från en så låg utgångsnivå att den ännu inte är avgörande. (Den rullande tioåriga time-outen ska tydligen vara för evigt…)
Frågan om den relativa styrkan och den ryska regionala relativa styrkeöverlägsenheten, den som möjliggjorde agerandet i Georgienkriget, verkar helt ointressant. Allt bygger på föreställningen om den globala styrkebalansen, om USA:s efter det kalla krigets slut hegemoni och tron på den ensidiga svenska naivitetsförklaringen, förlåt solidaritets…
Att USA mer och mer drar sig undan Europa till förmån för sina nationella intressen i Asien och att Europas NATO-länder i framtiden knappast kommer att ha kapacitet att vara solidariska ens med sina alliansbröder verkar vara ointressanta faktorer för svenskt officiellt vidkommande.

En stark nation tar vad den vill ha är en realitet vi måste räkna med. Styrkan kan vara politisk, ekonomisk eller militär men vad gäller Östersjöregionen, och för den delen även i ökande grad Barents-regionen och Arktis, är det Rysslands militära uppbyggnad och politiska utveckling som oroar.

För vår egen del är det mest oroande kanske att man verkar totalt ointresserad av att ens diskutera det hela, eventuella konsekvenser och vad som kan behöva göras. Mest skrämmande och på gränsen till löjeväckande är den totala beröringsskräcken inför till och med bara en diskussion om svenskt NATO-medlemskap.

En stark och kall vind från norr….en Mistral

25 januari 2012 1 kommentar

Det första av två franskbyggda amfibieattackfartyg av Mistralklass som Ryssland beställt, kommer att kölsträckas i februari i år vid örlogsvarvet i St. Nazair för leverans 2014. Det andra  franskbygget ska levereras 2015 medan det är mera osäkert vad gäller tidsplanen för de två planerade ryskbyggda Mistralfartygen.
Att Ryssland i och med dessa fartyg skaffar sig en amfibisk expeditionär förmåga man aldrig tidigare haft, inte ens i skepnaden av SSSR, har oroat många, kanske framför allt Georgien och de baltiska staterna. Dessa har kännt hur Ryssland långsiktigt bygger upp fömågan att sätta verklig kraft bakom Putin- och Medvedev-doktrinerna där dessa fartyg, om de skulle operera i Svarta Havet respektive Östersjön verkligen skulle förstärka hotbilden mot dessa länder.

Nu avser Ryssland tydligen att utnyttja de första två av klassens fartyg i Norra respektive Stilla Havs-marinen. Detta stämmer väl med fartygens prestanda. De är ”blue water-fartyg” för maktprojektion på världshaven och inte några landstigningsfartyg för innanhav.

Att ett baseras i Norra marinen är särskilt intressant och ligger helt i linje med den ökade ryska satsningen på det subartiska området med det alltmer isfria Polarhavet och de naturresurser som blir mer och mer, både tillgängliga och efterfrågade.
Med en offensiv amfibisk förmåga, utöver den redan befintliga kustnära, kan Ryssland i den nära framtiden lägga militär kraft bakom förhandlingsorden i den redan pågående resurskampen med bl a Norge, Kanada och Danmark.

Det är bara att konstatera att det arktiska och subarktiska området blir mer och mer intressant efterhand som både avsmältning och global enerigibrist ökar. Det är inte bara Ryssland som stärker sin militära förmåga, både kvalitativt och kvantitativt, i området. Även Norge, Danmark och i viss mån Kanada satsar i området med bl a nya fartygstyper samtidigt som NATO förstärkt sin förmåga till radar- och annan övervakning av regionen.

För svensk del kan detta på en inte alltför lång sikt innebära att vi kläms mellan två av Rysslands uttalade intresseområden där man särskilt stärker sin militära förmåga, nämligen Östersjön och Barentsregionen/Polarområdet. Östersjöområdet med latenta konfliktrisker i form av bl a  robotsköldar, etniska konflikter i nya NATO-länder och Nord Stream; Barents-/Polarregionen med dess oklara gränsdragningar och kampen om naturresurserna.

Där andra satsar, har vi mitt i Östersjön ett avmilitäriserat Gotland medan vår förmåga till uppträdande i subarktisk miljö upprätthålls lokalt men där vår totala numerär med förmåga att uppträda och strida i denna miljö med tanke på ytor och möjliga  hot är fullständigt otillräcklig.

RIA
Mistral

Vadan och varthän?

Hur Europa ska kunna hantera en säkerhetspolitisk situation där USA allt mer skiftar fokus från Europa till Asien och Stilla Havsregionen och Uncle Sam säger att ”you’r on your own now” skapar huvudbry i fler än en huvudstad.
I en tid då, trots den ambitiösa retoriken, försvarsekonomierna blir allt trängre, neddragningarna större och arsenalerna allt tommare ska ökad europeisk samordning, främst vad gäller materielutveckling och- anskaffning, men även vad gäller förmågan till insats vara lösningen, åtminstone om man får tro säkerhetspolitiske forskaren Bastian Giegerich vid International Institute for Strategic Studies och dagens ledare i SvD.

Problemet är väl att Europa aldrig lyckats samordna sig då det verkligen gäller. Skapandet av EU med alla dess olika institutioner, parlament, domstolar, kommissioner och allt vad det är, har förmedlat en bild av en samordning och värdegemenskap som inte existerar!
Då det krisat till sig har medlemsstaterna med få undantag sett till den egna nationella egennyttan än till helhetens bästa.
Frankrike och Spanien stoppar av inrikespolitiska skäl en realistisk jordbrukspolitik, i energifrågan går bl a Tyskland sin egen väg, Sverige och GB ställer sig utanför eurozonen.
Då det under Balkankrigen ställdes krav på ett ensat agerande kom en hoper historiska bindningar och nationella strävanden att omöjliggöra snabba insatser som, då de väl kom tillstånd, bromsades av diverse nationella restriktioner för de deltagande förbanden.

Att Grekland lurat skjortan av resten av Europa är bara ett exempel på att kontinenten forfarande, då det verkligen bränner till, bara är en geografisk beteckning på ett landområde.

Geografi, kultur, religion, natur, ekonomi, olika historiska erfarenheter och allt vad det nu kan vara innebär att det kommer att dröja länge innan vi kallar oss européer i stället för tyskar, svenskar eller polacker, det kommer att dröja länge innan Europa uppträder som en enhet och det kommer att dröja ännu längre innan Europa har förmågan att lägga en trovärdig och samordnad kraft bakom den politiska viljan.

Med ett USA som minskar sitt europeiska engagemang och med ett Ryssland som vill återta sin historiska position som en euroasiatisk stormakt står Europa och Europas länder inför ett antal viktiga vägval. Nationell egennytta stödd på olika bilaterala överenskommelser och allianser eller ett fortsatt arbete med att ro EU-projektet i hamn?
Jag tror att det senare är den svåraste men ändå den långsiktigt nödvändiga lösningen men för Sveriges del kan vi ju börja fundera över trovärdigheten i en solidaritetsdoktrin som bygger på en europeisk gemenskap som allt mer kommer att sakna resurser och som de facto ännu inte finns.

Räck inte upp handen förrän frågan är klar!

Spelet kring Sveriges eventuella deltagande med flygstridskrafter i Libyen-operationen har klara likheter med valet av ny partiledare för (S).
Alla ville men ingen räckte upp handen och sa ”välj mig”, alla sa att ”får jag frågan så är det kutym inom rörelsen att ställa upp då den kallar” men eftersom ingen frågade rent ut spelade alla oskyldigt och klädsamt ointresserade.

För Gripeninsatsen gäller sammalunda. Ointresse eller inte aktuellt förrän rörelsen (FN) beslutat, därefter allmänt positiva till insats ”om rörelsen kallar” men inga, åtminstone öppna, signaler om att vi vill.
I stället gäller väntan på en formell inbjudan innan beslut kan tas och reella förberedelser vidtas.
Man kan lätt få intrycket att regeringen försöker vänta ut händelseförloppet och komma undan med ett ”javisst skulle vi deltagit men förfrågan kom så sent att det hela var överspelat då det blev aktuellt…..”

En kanske mera intressant fråga är vem det är som ska komma med en begäran om svenskt deltagande. Operationen är mandaterad av UNSC men FN leder inga operationer och lär därför inte fråga.
Hittills verkar det hela ha letts av USA, en roll man försöker bli av med så fort som det överhuvudtaget är möjligt och istället lägga ledarrollen i knät på NATO. Här ställer sig Tyskland utanför och Turkiet obstruerar, så NATO är i dagsläget inget omedelbart eller självklart kort.
EU har inga ledningsresurser och ingen enighet så vad blir då kvar? Frankrike eller GB eller dessa i kombination? Knappast. Tipset blir nog ändå NATO efter några dagars interna uppgörelser och amerikanskt klarspråk.

Om och när NATO frågar och Sverige ska ta det slutliga beslutet om deltagande kommer nästa fråga. Vilken är den reella uppgiften? Vilket ”end state” skall uppnås?
Resolutionen talar om skydd för civilbefolkningen. Den säger inget om stöd till upprorsrörelsen eller om ”regim change”. Var går gränsen mellan skydd av civilbefolkningen mot regeringsarméns beskjutning och stöd, direkt eller indirekt, till upprortsrörelsens styrkor?
Hur ska FN-koallitionen agera om upprorsstyrkor (som ju i grunden är irreguljära civila) kommer i strid med och nedkämpas av reguljära förband utan att ”civilcivila” hotas?
Om alla storskaliga hot mot civilbefolkningen eliminerats men Gaddafi sitter kvar och fortfarande kontrollerar statsapparaten, vad gäller då…
Vad gäller om Gaddafi avgår eller nedkämpas och allmänt inbördes-/klankrig utbryter?

En luddig resolution, i nuläget oklara lednings- och ansvarsförhållanden, oklara slutmål och stor osäkerhet om tidsförhållandena. Stora risker att trampa i medialt galen tunna eller att bli delansvariga i oönskade civila förluster. Jag kan förstå att regeringen inte direkt räcker upp handen….

Samtidigt är det väl så att Sverige, med sin ömsesidiga men ensidigt proklamerade solidaritetsförklaring, målat in sig i ett hörn.
Om vi, oavsett eventuella oklarheter och osäkerheter, inte ställer upp då NATO, EU eller någon annan relevant potentat kallar förlorar Solidarietsdoktrinen all trovärdighet och Sverige är långtidsrökt på den internationella säkerhetspolitiska marknaden.

SvD 1
SvD 2
SvD 3
DN 1
DN 2
Carl Bildt

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Evig vänskap, åtminstone tills vidare….

Så har då Reinfeldt, Tolgfors och ÖB intervjuats i intervjuhörnan i Lissabon. Omgivna av alla tänkbara NATO-insignier fick de chansen att visa att ”vi är minsann med; även om vi inte är det….”

Nu var det dock inte detta utan det symboliska handslaget mellan presidenterna Medvedev och Obama saken gällde. Inte bara Ryssland och USA utan Ryssland och NATO har nu gjort en nystart. Ingendera parten utgör något hot mot den andra och Ryssland ska minsann vara med i robotskölden mot slemma skurkar som Iran och Nordkorea; ja kanske ska man rentav i en odefinierad framtid bli medlem i NATO. ”Ingenting är omöjligt….”
Allt detta stämmer ganska väl med olika ryska uttalanden de senaste åren om att den pågående ryska militärreformen syftar till att skapa förband lämpade för småskaliga strider i gränsområdena och för att möta terrorism och separatism i unionens sydostasiatiska delar; uttalanden parade med proklamationer om att det storskaliga manöverkriget tillhör historien.

Om man nu i Kreml menar allvar med sina uttalanden och handskakningar västerut och om det ligger någon som helst långsiktighet i detta borde politikerna i Peking istället dra öronen åt sig desto mer.
För om nu NATO och USA inte längre är några potentiella fiender måste man ju fråga sig varför Ryssland gör de enorma satsningar på sin krigsmakt som man gjort, gör och aviserat att man tänker göra.
I Peking måste man ju allvarligt fundera på varför Ryssland målmedvetet bygger upp sin offensiva kapacitet med återtagen och förbättrad förmåga till storskaliga luftlandsättningar, nya fartyg för transoceana amfibieoperationer, nya stridsfordon, nya eller uppgraderade flygplan, inklusive strategiskt bombflyg, och varför man övar, inte bara antiterroroperationer utan även, storskalig manöverkrigföring på hög operativ nivå. Om nu NATO och USA inte längre är den självklara motståndaren, de som så sent som för något år sedan enligt flerstämmiga ryska uttalanden var ”styrande krigsfall”, vilka är det då som skulle motivera den pågående ryska återrustningen.
Kvar i ekvationen finns endast Kina….

Om nu en eventuell rysk hothelomvändning österut blir alltför svårsmält och om man ska ta tövädret västerut på allvar finns egentligen bara en lösning på gåtan.
Bortsett från stormaktsambitioner och nationell prestige är det kanske så att man i Kreml insett att militär förmåga är en fråga om långsiktighet och med en investeringshorisont på minst 10-20 år.
Att det rör sig om sådant som redan måste finnas på plats om och när behovet uppstår och att en trovärdig och efter respektive stats läge och ambitioner anpassad lägstanivå ständigt måste upprätthållas; oavsett för tillfället rådande politiska konjunkturer. Dessa kan skifta betydligt snabbare och oftare än vad någon kan förutse eller militärt förbereda sig för.
Det kanske inte är Kina utan just detta som man insett i Moskva på samma sätt som man gjort det i exempelvis Oslo och Helsingfors.
Om man får tro exempelvis FOI kommer den svenska lägstanivån och vår ambition kanske mera att styras av den möjliga/troliga gökungen yrkesförsvar än av geopolitiskt läge och reella behov.

SvD 1
SvD 2

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,