Arkiv

Posts Tagged ‘Mistral’

En stark och kall vind från norr….en Mistral

25 januari 2012 1 kommentar

Det första av två franskbyggda amfibieattackfartyg av Mistralklass som Ryssland beställt, kommer att kölsträckas i februari i år vid örlogsvarvet i St. Nazair för leverans 2014. Det andra  franskbygget ska levereras 2015 medan det är mera osäkert vad gäller tidsplanen för de två planerade ryskbyggda Mistralfartygen.
Att Ryssland i och med dessa fartyg skaffar sig en amfibisk expeditionär förmåga man aldrig tidigare haft, inte ens i skepnaden av SSSR, har oroat många, kanske framför allt Georgien och de baltiska staterna. Dessa har kännt hur Ryssland långsiktigt bygger upp fömågan att sätta verklig kraft bakom Putin- och Medvedev-doktrinerna där dessa fartyg, om de skulle operera i Svarta Havet respektive Östersjön verkligen skulle förstärka hotbilden mot dessa länder.

Nu avser Ryssland tydligen att utnyttja de första två av klassens fartyg i Norra respektive Stilla Havs-marinen. Detta stämmer väl med fartygens prestanda. De är ”blue water-fartyg” för maktprojektion på världshaven och inte några landstigningsfartyg för innanhav.

Att ett baseras i Norra marinen är särskilt intressant och ligger helt i linje med den ökade ryska satsningen på det subartiska området med det alltmer isfria Polarhavet och de naturresurser som blir mer och mer, både tillgängliga och efterfrågade.
Med en offensiv amfibisk förmåga, utöver den redan befintliga kustnära, kan Ryssland i den nära framtiden lägga militär kraft bakom förhandlingsorden i den redan pågående resurskampen med bl a Norge, Kanada och Danmark.

Det är bara att konstatera att det arktiska och subarktiska området blir mer och mer intressant efterhand som både avsmältning och global enerigibrist ökar. Det är inte bara Ryssland som stärker sin militära förmåga, både kvalitativt och kvantitativt, i området. Även Norge, Danmark och i viss mån Kanada satsar i området med bl a nya fartygstyper samtidigt som NATO förstärkt sin förmåga till radar- och annan övervakning av regionen.

För svensk del kan detta på en inte alltför lång sikt innebära att vi kläms mellan två av Rysslands uttalade intresseområden där man särskilt stärker sin militära förmåga, nämligen Östersjön och Barentsregionen/Polarområdet. Östersjöområdet med latenta konfliktrisker i form av bl a  robotsköldar, etniska konflikter i nya NATO-länder och Nord Stream; Barents-/Polarregionen med dess oklara gränsdragningar och kampen om naturresurserna.

Där andra satsar, har vi mitt i Östersjön ett avmilitäriserat Gotland medan vår förmåga till uppträdande i subarktisk miljö upprätthålls lokalt men där vår totala numerär med förmåga att uppträda och strida i denna miljö med tanke på ytor och möjliga  hot är fullständigt otillräcklig.

RIA
Mistral

Frankrike irriterar USA, än en gång….

Det eventuella ryska köpet av det franska amfibieattackfartyget Mistral med medföljande know how och tekniköverföring för en fortsättning på ryska varv, har fått USA att vakna.
Även om man från amerikanskt håll hävdar att detta är en rent fransk-rysk fråga kommer man ändå att, bilateralt och inom ramen för NATO, ta upp det eventuella köpet med fransmännen där man ska diskutera hur man ”bäst stärker stabiliteten i området”. Man vill även säkerställa att ”alla olika konsekvenser blivit utredda och belysta”.

Det är lätt att förstå USA:s irritation då en NATO-allierad står i begrepp att sälja förutsättningarna för Ryssland att utmana USA på ett område där man tidigare haft näst intill monopol; global maktprojektion och det ligger inte lite sarkasm i kommentaren att ”Frankrike aldrig dolt sin beredvillighet att rucka på principer då det gäller att upprätthålla vinstgivande förbindelser med den som tillhandahåller stora delar av landets olja och gas”. Till detta kan man väl tillägga att Frankrike aldrig varit bäst i NATO-klassen vad gäller lyhördhet till amerikanska intressen eller önskemål. I slutändan har alltid de nationella intressena kommit främst och fransmännen tar nog ganska lätt på amerikanskt smäll på fingrarna om man samtidigt kan tjäna pengar och säkra energileveranser.

Nu utgör väl vare sig ett eller flera Mistral-fartyg något hot mot USA:s globala intressen, till det krävs kompletteringar i form av skydds- och understödsfartyg och fler än det enda hangarfartyg Ryssland har idag. De kan dock utgöra en avsevärd förmågeförstärkning lokalt och regionalt i exempelvis Svarta Havet eller Östersjön och om Ryssland har viljan och ekonomin att fullfölja sina planer på ytterligare hangarfarrtygsgrupper kan Mistral-klassen komma att skapa problem även för USA.
Det är dock främst det regionala/europeiska perspektivet som är aktuellt på medellång sikt (10-15 år?) och det är förvånande att Frankrike inte tagit med det i kalkylen. Här står man i begrepp att hjälpa Ryssland att förstärka den offensiva förmågan i just de områden som utgör flaskhalsar i den ryska energidistributionen till väst- och centraleuropa.

RIA
The Washington Post

Statens sjömakt

I en artikel den 11/12 fortsätter RIA Novosti, den ryska halvofficiella nättidningen, att kommentera problemen inom den ryska flottan. De större, oceangående, fartygen måste akut livstidsförlängas för att återfå eller bibehålla stridsvärdet, något som ändå bara skulle rädda situationen ett tiotal år. För att verkligen råda bot på krisen skulle ett omfattande nybyggnadsprogram krävas, något som försvåras av brist på medel och kompetens inom den ryska varvsindustrin, både vad gäller konstruktörer och varvsarbetare. Ett, men inte slutligt, sätt att hjälpa upp situationen är, enligt RIA, ett inledande samarbete med utländska varv och stater.

Vad gäller mindre fartyg, typ korvetter och patrullbåtar, är situationen något bättre om ändå inte bra. Viss nyproduktion sker men i alltför liten omfattning. Fortsätter utvecklingen kommer den ryska flottan snart enbart att kunna uppträda kustnära i anslutning till eget territorium och inte ens där med tillräcklig styrka och överallt, hävdar RIAS skribent.

RIA har under en längre tid givit utrymme åt den ryska flottan, dess förmenta problem och åt kraven på modernisering och nybyggnad och den omfattande täckning som gavs åt det eventuella köpet och örlogsbesöket av det franska Mistral ligger väl i linje med talet om utländska köp och samarbete med främmande partners.
Är dessa skriverier bara ett uttryck för försvarsgrensrivaliteter, för stridigheter och konkurrens inom försvarsindustrin eller för oroliga amiralers revirtänkande eller är det en långsiktig strategi för att sälja in en kommande kraftig satsning på en ocean kapacitet Ryssland/SSSR aldrig haft men som delar av det militära etablissemanget eftersträvat sedan amiral Gorshkov skrev boken ”Statens sjömakt”?

RIA (Russian Information Agency) är en nyhetsbyrå och informationskanal ägd av den ryska staten. Man kan därför anta att det som skrivs, särskilt i kontroversiella frågor och om frågor som berör försvars- säkerhets- och utrikespolitik varit i säck innan det kommit i påse. RIAs långa artikelserie och s.k. debattinlägg rörande den ryska flottans problem, kraven på nyproduktion, planerna på stora hangarfartyg och oceangående amfibiestridsgrupper kan därför mycket väl vara de inledande signalerna på en omfattande satsning på och ominriktning av de ryska sjöstridskrafterna. Viljan, eller i varje fall önskan, verkar finnas; frågan är om man har de erforderliga medlen.

Illavarslande är slutklämmen i den senaste artikeln där skribenten vill låta behoven av en mera konsekvent flottpolitik även spilla över på det övriga samhället, såsom utbildning och rättskipning. Är det i själva verket fråga om en tydligare ominriktning av hela det ryska samhället?

In the 1990s Russia adopted a strategy of making friends with the world, wholeheartedly supported by its foreign partners, which gradually turned into a deliberate destruction of the country’s defense industry. The negative effects of that strategy have reached a high point now. To mitigate them, Russia should adopt a strict and consistent policy embracing all related spheres, from education to law-enforcement.

Att skjuta mygg med luftvärnskanon

30 november 2009 5 kommentarer

På flera håll framförs oro över Rysslands nyvaknade intresse för amfibieoperationer kopplat till närheten till 76. GLLD i Pskov som uppgraderas, övas och i snabb takt övergår till att vara ett rent proffsförband.

Självklart ska de nya ryska inriktningarna och förmågorna tas på största allvar och visst, svensk försvarsdoktrin som helt bygger på avsaknaden av rysk offensiv förmåga i Östersjöregionen har under de senaste åren gradvis blivit fullkomligt obsolet och strutslik.

Vad gäller den återtagna luftlandsättningsförmågan och eventuell anskaffning av fartyg av Mistral-typ, på sikt kombinerat med tillförsel av ytterligare hangarfartyg, måste man nog lyfta blicken bortom Östersjöns eller Svarta Havets vattenspeglar och fundera över vilka storstrategiska tankar som döljs bakom Kremls murar.

Luftlandsättningsdivisioner är just vad de heter, förband som kan lufttransporteras långa sträckor. Deras fredsgruppering och utbildningsorter har lite med att göra var de eventuellt kan komma att sättas in varför Pskov-förbandet knappast kan anses utgöra ett hot primärt riktat mot staterna i Östersjöområdet. (Ingen tror väl att US 82nd Airborne med hemmabas Fort Bragg , North Carolina, i första hand är avsedd för insats mot Mellan-Amerika?).
Samma resonemang måste föras vad gäller de ryska planerna på att anskaffa amphibious assault- fartyg av Mistral-klassen. Dessa fartyg kan visserligen användas i både Östersjön och Svarta Havet, men det vore att skjuta mygg med luftvärnskanon. Fartygstypen är avsedd för mera avlägsna operationer och ska, tillsammans med olika typer av stödfartyg och helst hangarfartyg kunna projicera supermaktsambitioner globalt.

Det är här den stora frågan kommer. Varför satsar Ryssland på en förmåga till global maktprojektion som aldrig fanns eller ens eftersträvades under sovjettiden? Vilka hot ser man eller vilka egna ambitioner har man som motiverar dessa satsningar?
Luftlandsättningsförmågan har man alltid haft men man har saknat förmågan att kunna följa upp den globalt. Därför har denna förmåga tidigare varit begränsat till att utgöra stödoperationer för den eurokontinentala markstriden.
Landstigningsförmågan och förmågan till lokala och regionala amfibiska operationer har man också haft, i Östersjön, i Svarta Havet och i övrigt kustnära i anslutning till eget territorium. Man har saknat både rätt fartygstyper för mer avlägsna företag och de hangarfartyg som krävs för operationer utom räckvidden för det landbaserade flyget.

Nu moderniserar och uppgraderar Ryssland sin luftlandsättningskapacitet, man står i begrepp att skaffa oceangående amfibieattackfartyg, man har ett hangarfartyg, Admiral Kuznetsov, och man planerar för ytterligare fyra-fem.
Allt detta är naturligtvis av yttersta intresse för både Sverige och exempelvis Georgien men den samlade resursen, de stora satsningarna lär primärt inte vara avsedda för lokala operationer i Östersjön eller Svarta Havet även om det vid behov vore fullt möjligt.

Varför strävar man mot en supermaktsförmåga som inte ens SSSR i sin glans dagar hade? Varför lägger man resurser på förmågor som inte behövs för en kontinental stormakt eller för att möta de hot som ett officiellt defensivt Ryssland kan tänkas utsättas för från USA/NATO eller Kina?

I väntan på svaren på dessa frågor kan vi ju nöja oss med att konstatera att förmågorna är synnerligen användbara även lokalt och regionalt; något som förhoppningsvis kommer att avspegla sig i den svenska försvarspolitiken. Om Georgienkriget var ett lackmustest i närtid så sattes rysk amfibieförmåga i Östersjön långt tidigare upp som en av de snubbeltrådar som skulle utlösa svenska reaktioner. Faan tro’t!

SvD
Wiseman
Chefsingenjören

Putin i Paris och Mistral i St Petersburg

26 november 2009 8 kommentarer

Rysslands premiärminister Putin är på besök i Frankrike för överläggningar och diverse artighetsvisiter. Av intresse är kanske främst de överläggningar som i samband med besöket ska genomföras mellan det ryska GazProm och det franska energibolaget EdF samt det ryska eventuella köpet av det franska amphibious assault ship Mistral, fn på örlogsbesök i St Petersburg.

Energiöverläggningarna, som syftar till att leda fram till ett gemensamt memorandum, visar dels på Frankrikes allt mer ökande beroende av ryska energileveranser, dels på den fortsatta ryska strävan att runda EU-gemenskapen och gå direkt på enskilda stater och därigenom splittra EU till sin egen fördel. Gasledningen Nord Stream är ett exempel på motsvarande teknik gentemot Tyskland.

Det eventuella köpet av Mistral är intressant så till vida att fartyget är av en typ som aldrig tidigare funnits i den ryska/sovjetiska flottan och att det tillsammans med de efterföljare som planeras, skulle ge Ryssland en global förmåga till maktprojektion.
Köpet av Mistral är dock inte på något sätt oomtvistat där tunga ryska debattörer öppet går ut och ifrågasätter vad Ryssland ska med ett sådant fartyg till.

Då Putin ändå är i Paris kanske han ska skaffa sig lite nya kläder nu då han av det ryska folket utsetts till ”en riktig karl”

Än en gång: Varför och till vad?

Enligt förnyade uppgifter i bl a den halvofficiella nättidningen RIA Novosti, går Ryssland vidare med försöken att direktupphandla ett franskt örlogsfartyg av Mistral-klass. Planerna är sedan att, med hjälp av den tekniköverföring köpet skulle innebära, fortsätta med ytterligare tre eller fyra som skulle byggas på ryska varv.
Enligt ett uttalande av Frankrikes utrikesminister kan affären mycket väl komma tillstånd om man når en politisk överenskommelse.

Vilken en sådan överenskommelse skulle vara kan man ju fråga sig, men mig skulle det inte förvåna om det låg på energiområdet. Här skulle överenskommelser om allt från garanterade långsiktiga ryska gasleveranser till att Frankrike släpps in att prospektera i ex:vis Sibirien passa in.

Mera intressant är kanske vad Mistral-klassen är för typ av fartyg. I den första rapporteringen angavs det allmänt till att vara ett landstigningsfartyg. I själva verket tillhör fartygsklassen det som internationellt brukar kallas helicopter carrier eller, mera korrekt amphibious assault ship, alltså en oceangående fartygstyp med kapacitet att medföra en mekaniserad bataljonsstridsgrupp med stödförband alternativt en strvbataljon.
Fartyget kan operera sexton stora hkp och medför fyra inombords transporterade landstigningsfarkoster, har stor sjukvårdskapacitet och kan fungera som ledningsfartyg.

Mistral-klassen är inga fartyg för i första hand landstigningsoperationer i Svarta Havet eller Östersjön. De är fartyg för global maktprojektion på världshaven. Om Ryssland verkligen fullföljer planen och anskaffar fyra fartyg av denna typ, har man möjlighet att, tillsammans med annan pågående nyproduktion som skydds- och understödsfartyg, förflytta och landsätta en förstärkt mekaniserad brigad world wide.
Kompletterar man med landets fn enda hangarfartyg är den marina/amfibiska stridsgruppen fullständig.

Frågan är varför Ryssland, om den är seriös och inte en maskirovka, gör denna satsning. Inte ens under SSSR:s glansdagar förfogade Sovjetunionen över denna typ av förband och man strävade inte heller efter att skapa denna förmåga. Ivan Rogov-klassen var inget annat än ett förvuxet landstigningsfartyg och helikopterkryssaren Moskva var inget annat än just en sådan, främst avsedd för ubåtsjakt.
Här avser man, eller påstås man i alla fall avse, skaffa minst fyra kombinationer av dessa fartyg och då dessutom med ytterligare förmågor.

Som så ofta då det gäller ryskt försvar och dess utåt synbara inriktning frågar man sig: Varför och till vad?

SvD