Arkiv

Posts Tagged ‘Medvedevdoktrinen’

Don’t worry, be happy…

27 september 2009 5 kommentarer

Hufvudstadsbladet i Helsingfors har hävdat att ”det Kalla kriget aldrig tog slut, det tog bara en paus under Rysslands ekonomiska kollaps efter Sovjetsunionens fall”. Andra har talat om det Kalla kriget 2, ett nytt kallt krig, med kanske andra förtecken, som startade då ett nyvaknat och rustande Ryssland började utmana USA:s hegemoni och EU:s sammanhållning.

I en krönika i RIA Novosti hävdar Polens förre premiärminister Leszek Miller att världen inte är på väg in i ett nytt kallt krig eller att det gamla startat om. De förutsättningar och förhållanden som gradvis byggdes upp under perioden 1946-1989 föreligger helt enkelt inte längre.
Det Kalla kriget karaktäriserades av ideologiska motsättningar som inte längre är aktuella, umgänget mellan väst och öst var krigiskt i allt utom att vapnen inte talade, rustningskapplöpningen pågick hela tiden och människor levde i skräck för kärnvapenkriget. De två blocken var varandras uttalade fiender, inställda på att besegra varandra, ideologiskt, ekonomiskt eller, ytterst, militärt och bägge var övertygade om att just de skulle vinna.

Dessa förutsättningar är, enligt Miller, inte giltiga längre. Även om motsättningar finns är ingendera parten inställd på att besegra den andre; man kan ha skilda åsikter i olika frågor, men man är inte fiender.
Även om samhällssystemen är olika finns inte samma ideologiska konflikt som under det Kalla kriget och några andra konflikter med verklig potential att återstarta ett kallt krig finns inte heller.
Georgienkriget är hittills det enda tillfälle då det hettat till efter 1989, men viktigt är att USA stödde president Saakasvhili, inte av ideologiska skäl som den sista utposten mot den ryska faran, utan av strikt geopolitiska orsaker, allt enligt Miller.

Att Ryssland skulle kunna eller vilja utnyttja energivapnet för att nå avgörande fördelar tror inte Miller på. Det vore kontraproduktivt och skulle förmodligen skada Ryssland mer än Västeuropa. Ryssland är helt enkelt beroende av gas- och oljeinkomsterna för sin fortsatta modernisering och uppbyggnad. Så långt Polens förre premiärminister Leszek Miller.

Om nu det inte är fråga om ett nygammalt kallt krig och det inte finns några riskfyllda grundläggande motsättningar mellan USA, EU och NATO på den ena sidan och Ryssland på den andra, måste, åtminstone jag, ställa mig frågande till en mängd andra faktorer som skapar osäkerhet och frågetecken kring sakens verkliga läge, till Rysslands avsikter och till landets långsiktiga mål i åtminstone vårt närområde.

För småstater i ytterkanten av västs tyngdpunktsområde är Medvedev- och Putindoktrinerna en realitet. Den ryska militära upprustningen lika så, där för Östersjöstaterna de återskapade landstignings- och luftlandsättningsförmågorna är särskilt oroande.
Stora övningar i gränsområdena och till havs med styrkesammansättningar och genomföranden som rimmar illa med de officiella syftena att bekämpa terrorister utan mera liknar de förutsättningar som gällde under just det Kalla kriget, hårda ord till och direkt inblandning i grannstater, envist hävdande av rätten till det ”Nära utlandet”, stingsligt skyddande av den egna tolkningen av historien är bara delar av verkligheten omkring oss, listan kan göras lång.

Det är mycket möjligt, kanske rentav troligt, att de förutsättningar som skapade ”det gamla” Kalla kriget inte finns längre, det är mycket möjligt, till och med troligt, att USA och Ryssland inte är varandras uttalade fiender längre. Detta är dock inte till stor hjälp för Sverige eller andra småstater i Rysslands närhet som ser hur Rysslands militära förmåga bara ökar och hur den politiska självmedvetenheten tar sig uttryck i diverse doktrinära uttalanden av hotfull karaktär; detta utan att kunna säkert avgöra vilka de långsiktiga avsikterna är. Det faktum att världen inte längre är lika polariserad med två maktblock stående mot varandra gör också att Sveriges mellanställning blivit än mer tydlig. Det tidigare underförstådda och självklara stödet från USA/NATO är inte lika självklart längre. Vi kan inte längre räkna med att ”min fiendes fiende är min vän” eftersom de forna fienderna inte är det längre.

Sveriges reaktion, åtminstone vad gäller försvarspolitiken, har hittills varit att stoppa huvudet i sanden, att titta åt andra hållet och att desperat söka förklaringsmodeller som tonar ner alla risker och bromsar kraven på påtagliga nationella åtgärder. Detta är en riskfylld chanstagning som det bara är att hoppas aldrig blir synad.

RIA Novosti

Redigering
Jag kan så här i efterhand inte låta bli att länka till en artikel som illustrerar vartåt det ryska samhället är på väg, eller i vart fall visar hur svårt det är att greppa för oss som inte lever i det.

Ska det gamla ”Östeuropa” återuppstå?

09 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterRolf Gustavsson avslutar sin krönika i söndagens SvD med kanske skall femdagarskriget framför allt förstås som en kraftfull förvarning om Rysslands ambitioner att upprätthålla en intressesfär i regionen. Det är i så fall riktigt illavarslande.

Det är väl det minsta man kan säga! Putindoktrinen om Rysslands rätt att med alla medel skydda sina medborgare varhelst i världen de befinner sig i kombination med Medvedevdoktrinens hävdande av Rysslands särskilda rättigheter och privilegier i ”Det nära utlandet”, kan efter Georgienkriget inte avfärdas som retorik och fagert tal för inhemskt bruk.
Då Ryssland dessutom i ett ökande tempo skaffar sig de resurser som behövs för att kunna sätta militär kraft bakom orden, något man nu demonsterar genom övningar av en omfattning som får Georgienoperationen att framstå som en enklare bataljonsövning, kan man inte annat än undra vilka Kremls slutliga mål är.

En fråga man direkt måste ställa sig är vad Ryssland egentligen menar med ”Det nära utlandet”. Är det lika med de kringliggande stater som ingick i den gamla Sovjetunionen? Räknas i så fall sådana stater som nu är både EU- och NATO-medlemmar in (dvs de baltiska staterna)? Är rentav vissa forna WP-stater en del av intressesfären och i så fall vilka? Är kanske alla områden som gränsar till Ryssland eller som någon gång lytt under Kreml med på listan? I så fall finns kanske en förklaring till Finlands fortsatta satsningar på ett nationellt existensförsvar.
Även med en begränsad definition kommer eventuella ryska försök att flytta fram sina positioner att skapa spänningar, konflikter och spridningsrisker och detta även om framflyttningen till synes sker med fredliga medel och i samförstånd med de stater det berör.
Det skulle omedelbart resultera i frågor om ”who is next” och i alliansbildningar, försök att få säkerhetsgarantier och till slut i en total återgång till ett delat Europa. Är det kanske ett mål i sig för Ryssland? Att Moskva på nytt ska bli den oomstridda centralpunkten och ledstjärnan för ett Östeuropa som i många avseenden, kulturellt, ekonomiskt och politiskt, historiskt alltid hört hemma där?