Arkiv

Posts Tagged ‘Medvedev’

GSS//vpl

02 oktober 2011 1 kommentar

Ryssland gör det vi borde ha gjort i Sverige!
Man har där insett problematiken vid övergången till en, i slutändan helt professionell, krigsmakt med bara anställda GSS och kör därför än så länge med både anställda och värnpliktiga parallellt.
Man har dessutom haft så stora problem att rekrytera anställda soldater att man tvingats förlänga tjänstgöringstiden för värnpliktiga med kvalificerade befattningar för att kunna upprätthålla kompetens, beredskap och personaluppfyllnad.

Problemen att rekrytera beror enligt ryska media dels på att soldatyrket inte är attraktivt i Ryssland och att det saknar varje form av tradition, dels på att de förmåner man kunnat erbjuda inte på något sätt svarar mot vad som krävs för att göra jobbet attraktivt. Det blir helt enkelt för dyrt att betala vad som skulle krävas för att över tid kunna rekrytera tillräcklig kvalité i tillräckligt antal.

Hittills har man alltså löst problemet med att använda värnpliktiga i betydligt större utsträckning än vad man ursprungligen tänkt sig men två uttalanden från president Medvedev antyder att en annan tingens ordning kan vara på gång.
Vi kan inte locka till oss kontraktsanställda soldater utan att erbjuda grundläggande förhållanden för dem är kanske något man borde reflektera över även i Sverige samtidigt som Medvedevs tal inför övningsledningen för övningen Center 2011 bl a. innehöll den intressanta passusen att ….utgifter för….soldaternas löner, bra levnadsförhållanden för soldaterna….kommer att vara statens högsta prioritet antyder att medel ur den stora försvarsbudgeten kommer att styras över till rekrytering och avlöning.
Även om så blir fallet kommer det nog att dröja innan man i Ryssland helt kunnat, eller för den delen velat, lämna värnpliktssystemet.

Jag har mycket svårt för att tro på radikalt förbättrade förmåner för svenska GSS. Vi kommer att i en allt ökande grad bli beroende av idealister, MÖP-ar och äventyrslystna och den dag då vi inte kan ”locka” med någon spännande och adrenalintriggande utlandsmission kommer vi, med oförändrade förmåner, verkligen att få svårt att fylla våra kadrar.

Ryssarna var kloka, de behöll värnplikten, åtminstone tills vidare.

RIA

RIA

Detta är en demokrati, och hör sen!!

De flesta säkerhetspolitiska bedömarna i Sverige, såväl som våra politiker, hävdar att utvecklingen i Ryssland, politiskt, militärt och ekonomiskt, kan bli avgörande för utformningen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Många hävdar dessutom att tendenserna i dagens Ryssland inger oro och att vi måste följa förändringar och trender noga. Några enstaka går så långts som att hävda att vi redan nu nått den punkt då det är dags att göra något påtagligt åt vårt nationella försvar.
Stort fokus har lagts, åtminstone i bloggosfären, på den militära utvecklingen och på rysk utrikespolitik. En faktor som varit, och är, viktig i vår bedömning och som kanske borde ägnas större uppmärksamhet i medierna, är den ryska demokratiutvecklingen och frågan om Ryssland verkligen är, eller i varje fall går mot, en verklig demokrati i vår mening.

Ryska politiker själva och förvisso en del andra, har ofta hävdat att ”visst går Ryssland mot en demokrati, men inte av västerländsk modell. Ryssland utvecklar sin alldeles egna form som passar Ryssland….”
I samband med den årliga konferensen World Political Forum i ryska Yaroslavl har president Medvedev utvecklat sin syn på vad demokrati är och inte är ur rysk synvinkel.
Enligt Medvedev är det fem viktiga kriterier som gäller för en demokrati:
Först gäller att humanistiska värden och ideal måste vara implementerade i samhället och det är nödvändigt att de förstärks genom den praktiska användningen av lagarna.
För det andra gäller att regeringen kan tillhandahålla och upprätthålla en hög nivå på den teknologiska utvecklingen.
Det tredje är en demokratisk regerings förmåga att skydda medborgarna från kriminella grupper och organisationer. Medvedev tryckte på att utrotandet av kriminella element är det demokratiska samhällets direkta ansvar och att en demokrati måste använda en mängd olika funktioner fullt ut och effektivt för att nå detta mål.
Det fjärde kriteriet för ett demokratiskt samhälle är, enligt president Medvedev, mycket höga nivåer på kultur, utbildning, kommunikationer och informationsutbyte.
Det femte och sista kriteriet är att medborgarna är övertygade om att de lever i en demokrati.

Inte ett ord om åsikts- och yttrandefrihet, ett levande och fritt partiliv, självständiga och opartiska myndigheter och fria medier. Förutom det fjärde kriteriets sista del, det om informationsutbyte, och med särskild emfas på det femte och sista, kan man tro sig förflyttad till det gamla SSSR.
Staten och partiet garanterar din säkerhet på gator och torg och håller bovar och banditer kort, ser till att du har mat i magen, varor i affärerna och tillgång till ett brett kulturutbud av hög kvalité. Då man dessutom övertygat dig om att du lever i en demokrati finns det vare sig anledning eller möjlighet att klaga.

I ett annat uttalande samma dag förklarar Medvedev dessutom att en parlamentarisk demokrati vore en katastrof för Ryssland och att det nuvarande politiska systemet måste moderniseras mycket försiktigt och med ett steg i taget.
De senaste åren verkar dessa steg tagits baklänges och om Ryssland ska införa en demokrati av en egen, specifikt rysk modell som, i vår mening inte är en demokrati annat än till namnet, verkar man vara på god väg att lyckas.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Ryssland + Ukraina = sant ???

Rysslands president Medvedev är, tillsammans med en stor delegation, i Ukraina för samtal med den nyvalde presidenten Viktor Janukovitj.
Janukovitj, etnisk ryss och f.d. kommunistpamp, har sedan sin mycket knappa seger i presidentvalet i snabb takt försökt vrida den ukrainska politiken bort från sin företrädares motstånd mot Ryssland och ensidiga satsning mot väst i riktning mot, vad han säger, en mera realistisk syn på Ukrainas belägenhet, geografiskt, ekonomiskt och etniskt.
Problemen kring ryska gasleveranser har lösts ut med kohandel kring den ryska flottbasen på Krim-halvön och ett omfattande samarbetsprogram inom flera teknik- och ekonomiområden har avtalats.

Nu, under president Medvedevs besök, går samtalen vidare med en för det ukrainska parlamentet och det ukrainska folket delvis dold agenda. Oppositionen, framförallt de nationalistiska etniska ukrainarna, talar om förräderi, att Janukovitj säljer ut landet till Ryssland och att Ukrainas självständighet och naturliga koppling till ”Europa” hotas.

Frågan är vad Medvedev och framför allt Janukovitj vill. Är Janukovitj en pragmatisk politiker som för Ukrainas bästa driver den politik som är möjlig sett till landets både geografiska och ekonomiska läge eller är han i själva verket en ”sleeping agent” för ryska intressen som nu, via demokratiska val, givits en möjlighet att vakna till liv för att föra en politik som dikteras från Moskva?
Uppenbart är i vart fall att man från Kremls sida inte vilar på hanen vad gäller att få igång en omfattande dialog med Kiev och att genom en mängd förslag på olika områden, förslag sockrade med generösa energiavtal, försöker få tillstånd en tätare koppling mellan de två länderna.
Under sitt besök har president Medvedev exempelvis antytt möjligheterna till ett säkerhetspolitiskt och militärt samarbete inom ramen för den nya säkerhetspolitiska ordning för Europa han försökt sälja in även västerut men bara fått gehör för bland Kremls mest trogna supporters inom det forna SSSR.

I det politiskt och etniskt splittrade Ukraina är den nya politiken ett rött skynke för de delar av befolkningen som ser varje försök till ett närmande till Moskva som ett svek och ett förräderi medan mera moderata kretsar inser nödvändigheten av goda förbindelser med Ryssland utan att för den skull vilja lägga sig platt för signalerna från Kreml. Inom den stora ryska minoriteten (c:a 17%), i huvudsak koncentrerad till Ukrainas östra delar och Svarta Havsregionen, finns samtidigt starka krafter som ser en anslutning till Ryssland eller rent av en delning av Ukraina som den bästa lösningen.

Vart Ukraina går och hur landets politik utvecklas, är av intresse inte enbart för landet självt och för Ryssland. Landets läge och potential gör det högintressant även för övriga delar av Europa och då inte enbart ur en ekonomisk synvinkel.
Säkerhetspolitiskt och rent militärt utgör Ukraina en nyckel i spelet kring de strategiska överväganden som ständigt pågår, oavsett politisk utveckling i övrigt.
En rysk militär och/eller säkerhetspolitisk dominans över Ukraina vore för västeuropa, NATO och USA en återgång till läget under det kalla kriget medan det motsatta förhållandet för Ryssland skulle uppfattas som det slutgiltiga beviset på den långsiktiga inringningspolitik man hävdar att väst ägnar sig åt.

Den fortsatta utvecklingen i Ukraina och vilken långsiktig väg president Janukovitj väljer att gå är alltså av största intresse även för resten av världen, även för Sverige som ju faktiskt är en del av denna trots att svensk säkerhetspolitik ibland antyder motsatsen.

SR
The Kyiv Post

Moskva dagen efter; men sen?

Efter terrordåden i Moskvas tunnelbana startar spekulationerna. Det officiella Ryssland har snabbt pekat i riktning Kaukasus och mot olika muslimska separatistgrupper; ett utpekande som kan vara nog så troligt med tanke på både den ryska politiken i området och på olika uttalanden, både före och efter sprängningarna, från olika kaukasiska grupperingar.
Det finns dock andra alternativ, alternativ som kanske inte är särskilt populära hos den ryska ledningen; alternativ som sätter fingret på ryska inrikespolitiska problem, på maktkamp, kriminalitet och på olika syn på samhällsutvecklingen.
Var sprängdådet i själva verket ett led i kampen mellan den konservative och repressive Putin och den mera liberala och framåtblickande Medvedev? Var de en reaktion från dem som känner sig pressade av president Medvedevs allt hårdare, inte bara i retoriken, kamp mot korruptionen? Var det de kriminella ligornas svar på en, i vissa avseenden, effektivare polis?

Den ryska närhistorien rymmer flera exempel av mer eller våldsamt slag på alla dessa teorier och även om det kanske är troligast att det är just kaukasiska separatister som ligger bakom och att dåden är ett svar på ryska framgångar i kampen mot dem, kan man inte komma ifrån att bara det att dessa teorier ventileras är ett uttryck för den turbulens och de underliggande strömningar som finns i det ryska samhället.
Bara det att det förekommit, med ryska mått mätt, omfattande demonstrationer mot premiärminister Putin med krav på hans avgång och med grava anklagelser och kritik mot hans politik, visar på ett ryskt samhälle som känner av både den ekonomiska krisen och den politiska enkelriktning och det politiska förtryck som de facto finns.
Att medborgarna dessutom, trots den officiella bilden av parhästarna som gemensamt drar lasset, upptäckt att Putin och president Medvedev verkar stå för två olika utvecklingslinjer, för två olika framtider, gör att det ryska samhället kan komma att polariseras och politiseras inför kommande val och detta oavsett vilka som ligger bakom gårdagens attentat.

Säkerhetsbedömare i Väst har alltid föredragit ett politiskt stabilt och förutsägbart Ryssland, oavsett vilken politik som förts och oavsett med vilka medel stabiliteten skapats. Med de internationella spänningar och nya konfliktområden vi redan konstaterat och med dem vi ser framför oss, är ett oförutsägbart och av inre motsättningar påverkat Ryssland förmodligen inget drömscenario för någon annat än möjligen för de olika separatiströrelserna.
För majoriteten av det ryska folket är det förmodligen, som det alltid varit genom historien, mat på bordet, ordning och reda, säkerhet på gator och torg, pensionerna i tid och en gradvis standardförbättring som prioriteras högre än vilka som sitter i Kreml.

SvD 1
SvD 2
DN

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Kremlologen är död. Länge leve putinologen

21 februari 2010 1 kommentar

I en krönika i DN filosoferar Richard Swartz över kremlologerna och hur de försökte tolka vad som skedde och tänktes i den kommunistiska maktens korridorer utifrån bildanalys, det sagda och det osagda, utifrån tystnaden och det vältaligt framförda.
I ett slutet samhälle utan någon som helst offentlig debatt, utan fria medier och med en totalstyrd nyhetsrapportering hade kremlologerna och deras tolkningar och hypoteser om vad som doldes bakom mörkläggningar och ordsvall stor betydelse för omvärldens uppfattning och reaktioner.

Enligt Swartz ska kremlologin nu vara en obsolet och utdöd profession eftersom den värld de levde av inte längre existerar.
Ytterst tveksamt! Visserligen är kommunistdiktaturerna störtade, visserligen har SSSR fallit och WP upplösts och visserligen har vi något slags pseudodemokrati i Ryssland men vet vi egentligen så mycket mera; är vi så mycket klokare?
Inte heller i dagens Ryssland finns någon levande samhällsdebatt, medierna är visserligen moderniserade till sin utformning och det sätt på vilket de presenterar sitt material men är de fria att skriva och rapportera vad de vill utan motreaktioner? Knappast.
Finns någon reell möjlighet till växling vid makten efter fria val mellan jämställda kandidater med lika tillgång till medier och och lika möjligheter till opinionsbildning? Knappast.

President Medvedevs alla tal, kontakter och uttalanden finns tillgängliga på nätet, premiärminister Putin är en rysk mediagunstling som går hem i stugorna och det finns egentligen hur mycket information som helst men säger den egentligen något väsentligt om annat än den officiella politiken, om bakomliggande tankar, om olika alternativ för framtiden? Går de i polemik med eller svarar politiska motståndare? Knappast.

Stora flerspråkiga nättidningar rapporterar om till synes allt men så fort det rör sig om kontroversiella eller frågor om utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik kan man misstänka att det är Husbondens röst som talar, särskilt som texterna ofta till sakinnehållet, om än inte till formuleringar och undertecknare, är likalydande oavsett vilken nättidning man läser. I den mån något som kan uppfattas som avvikande mening eller debatt publiceras ligger misstanken nära att det istället rör sig om dimridåer och vilseledning. Misstanken stärks av att den största, RIA Novosti, ingår i ett konglomerat ägt av den ryska staten.

Om vi under kremlologins storhetstid höll på att törsta ihjäl av nyhetstorka drunknar vi nu nästan istället i ett hav av information; information som egentligen inte säger särskilt mycket om det vi vill ha reda på.
Om kremlologerna gått i pension kanske det är dags att istället införa putinologer; personer som kan sålla i informationsflödet, skilja agnar från vetet och rätt tolka vad som döljer sig bakom den till synes öppna men ändå stängda dörren till Kreml.

Diagnosen ställd, medicin saknas

08 december 2009 1 kommentar

Att Arkadij Vaksberg inte är någon större älskare av Vladimir Putin eller av dagens ryska samhälle torde vara utom allt tvivel och att han har goda grunder för att residera i Paris och inte i Moskva bör också vara uppenbart för dem som följt hans krönikor och understreckare i SvD eller läst hans många böcker.

Med en grund i det gamla sovjetiska etablissemanget, där han visserligen var både kritiserad och ifrågasatt eftersom han vågade kritisera och ifrågasätta, men ändå tilläts publicera sig, har han nu i självvald (?) exil tagit som sin uppgift att sätta den putinska politiken och det putinska samhället under lupp.

Då man läser Vaksberg ska man vara medveten om både hans bakgrund och hans agenda och att han har ett klart uttalat syfte med sina skriverier torde inte undgå någon. Bortsett från detta kan man ändå inte komma ifrån att han är väl insatt i dagens ryska politik och att mycket av hans kritik och åsikter är välgrundade.

I dagens SvD-understreckare tar Vaksberg upp det synnerligen intressanta spelet mellan president Medvedev och premiärminister Putin; spelet mellan den eventuellt reformvänlige, kanske demokratiinriktade och djupt oroade Medvedev och den korrupte maktpolitikern, antidemokraten och stormaktsnostalgikern Putin.
Medvedev med de stora visionerna, vackra tankarna och fagra orden men utan makten att göra något och Putin med tystnaden, makten, korruptionen och utan andra visioner än att återskapa supermakten och berika sig själv och sitt följe.

Vaksbergs beskrivning av de faktiska förhållandena, av vem som makten haver och vem som sitter på möjligheterna att verkligen göra något, är förmodligen någorlunda korrekt och säkert inte särskilt kontroversiell i det avseendet.
Mera intressant är i stället hans obesvarade fråga om varför det är som det är. Är det fråga om ett välregisserat spel mellan ”good coop and bad cop” där Medvedev får spela rollen av den hoppingivande gisslan för en på sikt positiv utveckling i Ryssland i väntan på Vladimir Putins återkomst till två nya presidentperioder?
Eller är Medvedev kanske den som framskymtar i hans tal och olika utspel, den verkligt oroade och reformvänlige med visioner för Ryssland både inrikespolitiskt och vad gäller landets internationella relationer? Visionären utan reella möjligheter som spelats bort av hårdföra maktpolitiker utan andra visioner än makten och egennyttan.

Vaksberg ger inget direkt svar på frågan även om man mellan raderna kan förstå att han lutar åt den senare tolkningen. Oavsett vilket, vilken roll Medvedev än spelar eller tilldelats, är Vaksberg dock pessimistisk om framtiden.
Även om Medvedev diagnostiserat den ryska sjukan är det osäkert om det finns någon medicin, och kanske mest skrämmande, om någon överhuvud taget är intresserad av att hitta den; allt enligt Arkadij Vaksberg.

Valet mellan Putin eller Medvedev, om det nu finns något val och om alternativen är reella och inte bara en Patomkinkuliss, kan synas vara en fråga främst för det ryska folket, men givet retorik och faktiskt ryskt agerande, är valet kanske lika viktigt för omvälden; omvärlden verkar i varje fall klart mer intresserad av frågan än åtminstone de ryska medierna.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Är jag lurad och i så fall av vem?

07 december 2009 4 kommentarer

För den som är helt hänvisad till OSI (Open Sources Information/Intelligence) och dessutom inte läser ryska, är det inte lätt att försöka följa upp trender och framtida utveckling vad gäller rysk försvars- och säkerhetspolitik.
Politiska utspel och uttalanden är det förvisso gott om, reportage om utvecklingen inom de väpnade styrkorna lika så, problemet är bara att de spretar, pekar åt olika håll och gör det allmänt svårt att skapa en någorlunda begriplig bild med en genomgående gemensam nämnare.
Ena dagen hävdar president Medvedev att ett krig med NATO ska vara styrande för utvecklingen av de ryska stridskrafterna, nästa dag skriver chefen för generalstaben att det är den lokala konflikten i gränsområdena som ska vara styrande krigsfall.
Premiärminister Putin åker till Paris och förhandlar om inköp av oceangående amfibieattackfartyg samtidigt som en tung amiral går ut i pressen och hotar med att den ryska flottan år 2015 kommer att ha förlorat sin oceana kapacitet och att ett fullständigt otillräckligt nybyggnadsprogram hotar flottans stridsvärde. Ena handen talar om fyra-fem nya stora hangarfartyg inom beslutsperioden medan den andra bittert klagar över att endast ett större stridsfartyg kommer att tillföras i närtid.
Politiskt flaggas för den pågående försvarsreformen med ny ledningstruktur, nya organisationsformer och nya principer för rekrytering och utbildning, allt resulterande i ”leaner and meaner”, samtidig som försvarsledningens utvärdering av förbanden och hur långt man kommit i omstruktureringen resulterar i svidande kritik och underkännanden.
Ny materiel presenteras i medierna och på internationella vapenmässor samtidigt som många förband uppenbarligen tragglar vidare med och försöker hålla igång arvet från sovjettiden.

Vad ska vi dra för slutsater av detta? Är den ryska försvarsmakten snabbt på väg att moderniseras materiellt, organisatoriskt och förmågemässigt eller lider den fortfarande av den institutionella motviljan att lämna sovjettidens massarméer, otillräcklig materielomsättning och svårigheter att rekrytera personal av alla kategorier? Var de senast genomförda storövningarna välregisserade skådespel för att backa upp politisk vilja och politiska utspel eller var de en sann värdemätare på återvunnen förmåga och självsäkerhet?

Jag har själv påpekat den ökade ryska förmågan i Östersjöområdet som starka orsaker till att ompröva den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Jag har skrivit om olika politiska uttalanden och doktriner och om hur Ryssland nu i snabb takt skapar förmågan att även militärt backa upp den politiska retoriken.
Har jag haft fel? Har jag fallit offer för traditionell rysskräck och nostalgiskt invasionsförsvarstänkande? Har i själva verket det svenska politiska etablissemanget rätt där Östersjön under överskådlig tid är ett fredens hav med den ryska björnen lugnt sovande i sitt ide?

Nej, det tror jag inte! Mycket i det disparata informatinsflödet är naturligtvis genuin maskirovka eller uttryck för rivalitet mellan försvarsgrenar, politiker, generaler och inom det militärindustriella komplexet, men Ryssland är ovedersägligen på väg upp, politiskt, ekonomiskt och militärt. Den militära uppgången är förmodligen inte så snabb och så problemfri som den ibland beskrivs och många problem, prioriteringar och avvägningar återstår. Men den politiska inriktningen med Putin- och Medvedevdoktriner verkar vara rejält förankrade och vägen mot en, om inte global så åtminstone en euroasiatisk kontinental supermakt verkar vara klart utstakad.
Den militära upprustningen kanske släpar relativt politiken men är ändå på god väg.

I Sverige släpar både politik och försvarsförmåga. Om vi gör något åt det nu kanske vi kommit tillräckligt på väg då den militära förmågan i vår omvärld hunnit ikapp politiken.

RIA 1
RIA 2
RIA 3