Arkiv

Posts Tagged ‘manöverbataljon’

Alla likheter med verkligheten är rent tillfälliga….

Tre av våra manöverbataljoner (förlåt, statsisbrytare ska det vara…) är hårt ansatta i de nordligaste delarna av landet medan vår bästa är insatt i Långtbortistan (förlåt, forskningsuppdrag i Antarktis var det…).
Ställningarna på den nordliga flanken hålls någorlunda, tack vara gott samarbete med de betydligt starkare finska enheterna.
För att säkerställa förbindelserna till huvudstadsregionen har istället de nationella insatsstyrkorna/hemvärnet (förlåt igen, inhyrda offshore-fartyg med viss isbrytningskapacitet…) fått försöka hålla ställningarna utan att lyckas.
För att undvika genombrott (förlåt, för att säkerställa genombrott…) har en av de nordliga enheterna fått lämna Sundsvallsområdet åt sitt öde för att rädda huvudstaden.
Enligt en talesman för HKV/MUST (förlåt igen, Sjöfartsverket/Isbrytarledningen var det…) är den uppkomna situationen inte på något sätt exceptionell även om det var ett tag sedan den senast inträffade. Att den skulle inträffa var ganska säkert även om det inte gått att iförväg säga exakt när.

Beslutet att sända en enhet till Långtbortistan (Antarktis var det alltså…) beklagas nu av ansvariga. Det togs i ljuset av att man invaggats i säkerhet av den långvariga fredsperioden (hoppsan, de många milda vintrarna var det….)

Tänk så det kan bli….

SvD 1
SvD 2
SvD 3
SMHI Isläget

No major war in the comming ten years….

Efter VK 1 fick det brittiska försvaret ”no major war in the comming ten years” som planeringsförutsättning från politikerna. Denna tioårsperiod rullades efterhand och politikerna, även Winston Churchill, avvecklade för glatta livet det som byggts upp under kriget. Detta resulterade i att de brittiska stridskrafterna, framför allt armén, hade nått ett absolut bottenläge 1931-32. En yrkesarmé med små resurser, med en begränsad anskaffning av ny materiel och där vissa förmågor, exempelvis den egna uppfinningen pansarstrid, helt lämnats åt sitt öde. Man hade möjlighet och kunskap att i huvudsak endast uppträda i pluton och kompani och då främst som polistrupp i kolonierna.
Resurserna satsades på ”visa-flaggen”-projekt inom flottan och ett flygvapen som klarade sig någorlunda genom alla neddragningar.
Likheterna med Sverige efter mitten av 1990-talet är slående. En alltför optimistisk tolkning av ett nytt omvärldsläge efter, inte VK 1 men, det Kalla kriget 1, resulterar i en rullande strategisk time out där resurser och förmågor efterhand avvecklas, läggs i malpåse eller avskrivs som ointressanta i ”det nya försvaret”. En radikal bantning av armén med en övergång från värnplikt till yrkes- och kontraktssoldater och med en fokusering på uppträdande i plutons- och kompaniförband, inte i kolonierna men väl i det fjärran utlandet.

Tursamt nog för UK påbörjade man sin återupprustning tidigare än Sverige och med avsevärt större resurser än det svenska försvarsbeslutet 1936. Trots detta kan man väl inte med den bästa vilja i världen påstå att UK stod särskilt väl rustat 1939.

I Sverige gäller fortfarande ett rullande ”no major war in the comming ten years”. Visserligen basuneras inriktningspropositionen ut som ett trendbrott och en klarare syn på de nationella behoven, men vad som konkret kan komma ut av oförändrade anslag återstår att se. Fjorton förrådsställda stridsvagnar på ett oförsvarat Gotland och att vår lilleputtarmé ska förstärkas med fyra reservbataljoner med en organisationstid vida överskridande det Georgienkrig, inklusive inledanden politiska kriser, uppmarsch, incidenter och politiskt käbbel som motiverat deras införande, lär inte innebära några revolutionerande trovärdighetsförändringar.
Vår flotta visar flagg på fjärran oceaner med fartyg byggda för Östersjön och vårt flygvapen har förvandlats till en utprovnings- och säljorganisation för SAAB. Hundra JAS ska hållas i luften men de saknar ett fungerande bassystem, har enligt vissa uppgifter stora brister i stridsledningssystemet och antalet flygplan överstiger förmodligen antalet moderna vapen till dem.

Jag brukar alltid hävda att det är en viktig sak vi kan lära av historien och det är att den aldrig upprepar sig. Man kan dock, och ska, lära sig av historiska misstag och felbedömningar. UK gjorde precis som Sverige och många andra efter VK 1. Man drog snabba växlar på ett nytt läge, raserade snabbt och alldeles för mycket och tvekade länge innan man förmådde att omvärdera den egna politiken trots starka signaler om behovet.
Sverige tvekade ännu längre och reagerade till slut halvhjärtat.

Efter VK 2 verkade man ha lärt läxan, så även Sverige. Ett helt nytt läge visserligen, men man vågade inte lita på den fortsatta utvecklingen och ett svårförutsägbart och rustat Ryssland. Den höga rustningsnivån bibehölls och allianser stärktes.
Så föll muren och SSSR och Sverige glömde alla, egna och andras, dyrköpta erfarenheter. I ett naivt euforiskt rus tolkades sam- och framtid i rosenrött och togs till intäkt för att driva en, visserligen nödvändig, försvarsreform in ab surdum och till utplåningens gräns. Då man nu äntligen verkar ha vaknat upp och till synes reagerar, gör man detta mera av inrikespolitiska än sakliga skäl och med kosmetiska åtgärder som eventuellt kan stärka vår förmåga till polisinsatser i ”kolonierna”, om ens det. Vårt närområde lär i varje fall inte bli särskilt imponerat och vår förmåga att hantera incidenter med militära förtecken eller att försvara hela landet i väntan på den förutsatta men vare sig garanterade eller utlovade hjälpen, fortsätter att vara en dröm och en politisk floskel..

Vem ska manövrera?

Ryssland lämnar den gamla tungrodda arméstrukturen från VK 2 dagar och satsar på den allsidigt sammansatta brigaden som grundelement med möjlighet att vid behov sammanföra dessa i högre operativa enheter.
I Sverige ska den allsidiga manöverbataljonen utgöra grundelementet, ett element som ska kunna uppträda självständigt, kunna delas eller ingå i en brigadstruktur. (Åtminstone föreslår inriktningspropositionen uppsättandet av två brigadledningar med tillhörande tilläggsförband.)

Frågan är vilka som ska föra dessa förband! Många svenska officerare har visserligen fått goda erfarenheter i praktisk truppföring under svåra och realistiska förhållanden i samband med diverse utlandsmissioner; men erfarenheter begränsade till pluton och kanske rentav kompani. (OK, på Balkan har förekommit reducerad bataljon, men då såg vi oss tvungna att sätta brigad- eller rent av fördelningschefer i täten).

Jag vill påstå att förmågan att föra vad som kallades ”bataljon och högre förband” är en svunnen konst i den svenska armén och att vi här verkligen kan tala om behovet att återta en förlorad förmåga.
Redan i slutet av 90-talet, vid en kurs i operativ underrättelsetjänst, frågade jag de unga majorerna från inf och kav, med just avslutat chefsprogram, hur många av dem som fört bataljon. INGEN! och inte lär det ha blivit annorlunda de senaste tio åren.
De som hade rutinen och kunskapen om alla kringfriktioner, alla samordningsfrågor, alla väsentliga smådetaljer, allt som skapade problem och utmaningar redan utan någon fientlig inverkan; allt som måste fungera på rutin även under lång tid för att inte fokus ska hamna på detaljer i stället för på huvuduppgiften, har lämnat skutan.

Vill man se positivt på saken kan man naturligtvis hävda att det nu gives goda möjligheter att skapa något nytt, att plöja nya fåror och att gå framåt utan de begränsningar som gamla erfarenheter kan innebära. Men även om man väljer den inställningen kommer vägen bli lång att vandra innan våra manöverbataljoner verkligen kan manövrera med fokus på målet och inte på problemen på vägen dit.