Arkiv

Posts Tagged ‘Johanne Hildebrant’

Den Vita Ridderskan

Johanne Hildebrandt rider i dagens SvD åter ut på sin vita springare till skydd för våra soldater undan den elaka och okunniga allmänhetens angrepp och hån.
I flera avseenden har hon rätt, soldater ska inte behöva stå till svars för politiska beslut eller förklara och undervisa om sådant som andra borde ha gjort. Hon har också rätt i att våra politiker i alltför hög grad drar sig undan skyldigheten att öppet och utåt förklara och försvara sina beslut och att de ofta överlåter åt verkställarna att svara för det som åligger dem själva.

I ett annat avseende gör dock Johanne det lite väl lätt både för sig själv och för våra soldater, nämligen vad gäller det personliga ansvaret, det personliga ställningstagandet; både för yrkesvalet som sådant och för deltagandet i en speciell mission.
Det är ett högst personligt val och ställningstagande att bli soldat och oavsett vad vi själva kanske tycker är yrket inget yrke vilket som helst. Undersköterskan eller svetsaren kanske på krogen i ett samtal berättar varför de valde just det yrket, men de behöver knappast försvara sitt yrkesval.
Soldaten i samma situation måste nog finna sig i att göra just detta; att motivera och försvara sitt val av utkomst. Man må tycka vad man vill om detta men så är det och så har det varit. Att tro något annat är, tyvärr, bara naivt.
Precis som officeren i alla tider i umgängeslivet utanför kamratkretsen, eller i tågkupén, måstat motivera och ibland försvara sitt yrkesval, måste dagens soldater inse att det är vad som gäller även för dem, like it or not.

Lika lite som soldaten ska behöva försvara och förklara politiska beslut, lika mycket måste soldaten vara beredd att förklara och försvara sitt beslut att delta i verkställandet! Tyvärr Johanne, men du ligger i detta avseende på gränsen till I just followed orders eller Zu Befehl, med allt vad det innebär av historiska konotationer. Soldaten har inget ansvar för det politiska beslutet med han har definintivt ett personligt ansvar för sitt deltagande i genomförandet.

Även om vi förutsätter att Sverige aldrig skulle delta i en folkrättsstridig mission och även om en mission är mandaterad och beslutad enligt konstens alla regler och även om vi har ett utlandsobligatorium i anställningskontraktet, får soldatyrket aldrig reduceras till ett have gun, will travel-jobb. Oavsett alla formella gröna ljus för en insats måste det finnas ett högst personligt moraliskt, filosofiskt och ibland kanske politiskt regelverk som även det ska tas med i beslutsprocessen. Går det inte ihop måste jag vara beredd att ta konsekvenserna och går det ihop måste jag vara beredd att försvara mitt högst personliga ställningstagande; eller hur Johanne?

Öppenhet här och nu

Johanne Hildebrandt berömmer i sin kolumn i dagens SvD Försvarsmakten för att man ändrat attityd, att man blivit avsevärt mera öppen, att man inte längre mörkar, förnekar eller skönmålar.
Detta är ”ett framgångsrecept eftersom det inger förtroende…”

Det är alldeles utmärkt att FM äntligen lärt sig något i detta avseende och alla förändringar är till det bättre. Synd bara att denna förändring bara rör vad som gäller Afghanistan.
Det är jättebra att man nu tydligen fått ordning på materiel- och utrustningsproblemen för den insatta delen av insatsförsvaret, det är bra att man erkänner problemen med löneutbetalningarna och det känns rätt och riktigt att de som verkligen genomför verksamheten på plats också får berätta om den.

Men tyvärr, jag köper inte denna nya öppenhet där man tydligen inte vare sig mörkar eller skönmålar. Jag köper den inte förrän jag får ett klart och uttömmande svar på, så långt sekretessen medger, frågan om vilja resurser vi kan sätta upp och in här och nu, för våra nationella behov. Klara besked om tids- och styrkeförhållanden, förmågor och uthållighet, inte 2014 eller 2019, utan här och nu, i och för Sverige 2011-09-19. Enkla och klara besked utan mörkningar eller skönmålningar.
Om man sen på köpet på ett enkelt, lättfattligt och framför allt trovärdigt sätt kunde klara ut hur det verkligen går med rekryteringen skulle det vara ännu lättare att köpa den påstådda nya öppenheten.

SvD

Det beskattade kösamhället

Löner betalas inte ut i tid, inte alls eller med fel belopp. Att åtgärda det tar alldeles för lång tid och till råga på allt är det ett vanligt och återkommande problem. Johanne Hildebrandt beskriver i dagens SvD med önskvärd tydlighet de problem som funnits och finns och där de största kanske inte är besvären och olägenheterna för den enskilde utan myndigheten Försvarsmaktens uppenbara oförmåga att ta tag i det, att inse allvaret och att utkräva konkret och personligt ansvar.
Det sistnämnda, konkret och personligt ansvar, vore kanske att hoppas alldeles för mycket. Det är något som är helst främmande för svensk myndighetskultur, inklusive FM, åtminstone från mellanchefsnivå och uppåt. Här ser man istället över sina rutiner, tillsätter en utredning, flyttar i extremfallet någon individ i sidled och hoppas att allt ska lösa sig och blåsa över.

Nu var det dock inte detta som skulle vara mitt huvudnummer, utan Johannes förslag om att skattebefria vår utlandsstyrka.
Utlandsstyrkans och dess föregångares beskattning är ett gammalt och kärt ämne. Allt från ”ingen anledning till särbehandling” till försök med sjömansskatteliknande lösningar och olika specialavdrag har prövats och prövas. Hur dagsläget är vet jag inte men jag kommer väl ihåg hur jag och mina medbröder under 70-talet fick kriga för att en under veckor daglig diet bestående av tvivelaktigt vatten, pansarkex och kall Kött och fläsk med ris och curry intagen i en sandhög som även utgjorde säng, inte skulle förmånsbeskattas som fullvärdig fri kost och logi….

Att helt skattebefria utlandsstyrkan och dess efterföljare torde nog vara en utopi av Guds nåde. Hur skulle det se ut? Ett sådant avsteg från principen om alla svenskars självklara rätt att få stå sist i kön vore en politisk omöjlighet.
Sverige har ju under 50 år gjort allt för att avskaffa allt som skulle kunna skilja ut yrkesmilitärer från den övriga befolkningen vad gäller förmåner, pensionsåldrar, yrkesspecifika förmåner och vad det nu kan vara. Man har helt lyckats skapa en militär yrkeskår som behandlas och uppfattas som en tjänstemannakader vilken som helst, utan rätt eller behov av någonsomhelst särbehandling.

Det var kanske OK, om än tveksamt, i djupaste fred då militärlivet mest bestod av att utbilda värnpliktiga under GU och KFÖ och där eventuell utlandsstjänst, med eller utan konserver i sanden, var högst frivillig.
Nu, med det insatta insatsförsvaret, med obligatorium och synnerligen osäkra insatsfrekvenser och risknivåer, är det dags att tänka om!
Det är dags att inse att yrkesmilitären, från soldat och uppåt, inte är vilken tjänsteman som helst och att det måste till ett förmåns- och beskattningssystem som är anpassat till dagens verklighet.
Soldaten under insats och vid hemkomst, har rätt att få stå först i kön!

En sann primärkälla…

Myndighetsinformation är en sak, journalistik en annan; hemmatyckande är kanske bra, påplats-intryck är bättre.

Hon har sagt det tidigare, Johanne Hildebrant, och nu säger hon det igen.
Vad mer finns att säga?

An offer I could refuse

17 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterJag blev idag via kommentarsfältet kontaktad av Aftonbladet. De planerar inom ramen för sin pågående Afghanistandrive att iscensätta något slags bloggduell mellan ståndpunkterna för och emot, en duell som på ett eller annat sätt, via citat och länkar, ska speglas i tidningen.
Jag fick det flotta erbjudandet, utan att få reda på vem den eventuella motparten skulle vara, att svara för ”försidan”.

Jag tackade nej, eller om man så vill, fegade ur, med i huvudsak två motiv.
Jag tycker att frågan är alltför viktig för att reduceras till något slags sluggermatch i en debattring mellan kontrahenter som redan är övertygade, som redan har hört och bemött, om inte alla så i varje fall, de flesta förekommande argumenten. Risken är också alldeles för stor att en sådan debatt antingen övergår i pajkastning med politiska övertoner eller att debattörerna börjar tala förbi istället för med varandra.

Mitt andra argument var att Afghanistanmissionen och hela frågan om ”Långbortistan-problematiken” bara är en del av en vidare och mycket större säkerhetspolitisk doktrinfråga som inte kan brytas ut och diskuteras i enkla termer av för eller emot.

Jag tackade som sagt nej, eller fegade ur, jag vet inte riktigt själv vad som gäller, och passade bollen vidare.

Huvudet på spiken!

Stöd Våra SoldaterÅterigen en krönika som borde stämma till eftertanke! Johanne Hildebrant vet bättre än de flesta vad hon talar om och hon tolkar stämningarna både bland soldater (inklusive officerarna som ju faktiskt också är soldater) och den oförstående hemmafronten på ett alldeles utmärkt sätt.