Arkiv

Posts Tagged ‘Gotland’

Miljöpolitik mot fregatter

Gasledningen Nord Stream, den som Ryssland bygger en ny fregattklass och övar pansarbrigader, luftlandsättningsdivisioner och storskaliga amfibieoperationer för att skydda mot terrorism, har nu klarat steg 1 på vägen mot förverkligande.
Som det första av fem har nu Danmarks miljömyndighet godkänt projektet ”helt utan påtryckningar från Ryssland och från rent juridiska utgångspunkter…”.

I Sverige förhalar man sitt ställningstagande och söker mer och mer desperat efter det miljöhalmstrå som ska kunna stoppa det projekt som makthavarna alltför sent insett kan komma att innebära stora säkerhetspolitiska och kanske polisiära utmaningar och ställa krav på resurser som man i något slags naiv eufori efter SSSR upplösning avhänt sig såsom onödiga i och kring ”Fredens hav”.

Halmstråt kommer man nog inte att hitta och Nord Stream kommer att läggas på havets botten och skapa just de säkerhetspolitiska problem man är rädd för. För hur ska man svara då Ryssland, med fog, påstår att Sverige saknar reell kapacitet att skydda ledningen inom sitt ansvarsområde?
Att undvika problemet genom att skaffa denna kapacitet, verkar inte finnas i sinnevärlden, lika lite som insikten om Gotlands betydelse i sammanhanget.
Med tanke på hamnen i Slite verkar Ryssland däremot ha insett detta enkla faktum…

SvD

Dröm eller verklighet, vad ska få styra?

Stöd Våra SoldaterSamtidigt som Afghanistan och debatten om det svenska ISAF-engagemanget fyller våra medier, pågår, mer eller mindre i det tysta, något som kan få betydligt mera långtgående konsekvenser för svensk säkerhet och säkerhetspolitik än någonsin Afghanistan, i vårt omedelbara närområde.
Samtidigt som en majoritet av tunga remissinstanser hissar varnings-och pestflagg för projekt Nord Stream inför den svenska regeringens slutliga ställningstagande, rapporteras om att rörledningarna till den planerade gasledningen redan börjat distribueras till olika mellandepåer, i Sverige Karlskrona och Slite, där för övrigt den ryskfinansierade hamnutbyggnaden är i sitt slutskede.

Uppenbart är att Ryssland (OK, det är formellt ett ryskt-tyskt-schweiziskt-nederländskt projekt men GAZPROM, dvs den ryska staten har ledartröjan) kör på utan att fästa något större avseende vid vad Sverige tycker, har tyckt eller kommer att tycka.
Att Ryssland förutsätter att ledningen kommer att byggas framgår inte bara av de pågående rörleveranserna.
Man lägger även ned stora resurser på att öva sina stridskrafter i skydd och försvar av ledningen samtidigt som, med sedvanlig rysk långsiktighet, de första örlogsfartygen byggda bl.a. för denna uppgift levereras.

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att, i händelse av ett svenskt nej till Nord Stream, föreställa sig ett antal intrikata situationer.
Kommer Sverige att blockera de rörsegment som lagras i landet och hur kommer Ryssland då att reagera?
Kommer Nord Stream-konsortiet att få utnyttja den hamn i Slite som byggt och betalt för och om inte, vad händer då?
Kommer Sverige att aktivt till sjöss försöka hindra ett bygge genom svensk ekonomisk zon och hur reagerar i så fall Ryssland? (Nej förresten, glöm det senaste. Vi har inga reella resurser för ett aktivt agerande till sjöss…)

Nu är det fullt möjligt att regeringen kör över remissinstanserna och med några kosmetiska krav på ändringar ger ett ja till projektet.
Det skulle desarmera ett antal akuta problem men ändå inte den långsiktiga säkerhetspolitiska innebörden av Nord Stream. Förutom allt vad som kan kopplas till själva gasledningen har Ryssland använt projektet som motiv för att rent generellt bygga upp sin militära kapacitet och förmåga i Östersjöregionen.

Man kan ju fråga sig vad samordnad förmåga till landstigning, luftlandsättning och operationer med stora arméförband mm har med skydd mot terroristangrepp mot en gasledning på havets botten att göra; den uppgiften ska i alla fall utgjort grundscenariot för övningarna ZAPAD och LADOGA som pågår eller just avslutats. Just förmågan till och resurser för landstigningsopterationer har av försvarsministern angivits som en av de snubbeltrådar som skulle kunna kräva en omprövning av svensk försvarsdoktrin.
Men det är klart, regeringen har insett problematiken och avser förrådställa tolv stridsvagnar på Gotland, visserligen utan personal, men ändå….

Hela Nord Stream-problematiken, ur både ett nationellt och kommunlokalt perspektiv, sammanfattas för övrigt på ett utmärkt sätt i ett debattinlägg i Gotlands Allehanda.

Verkligheten är väl den att, Nord Stream eller ej, vi i vårt omedelbara närområde har en upprustande och alltmer offensivt övande stormakt som visat att den inte tvekar att använda militärt våld, eller hot om sådant, för att nå sina geopolitiska mål i den ensidigt proklamerade intressesfären.
Vad Ryssland vill uppnå i Östersjöområdet vet vi inte men man har med de senaste övningarna visat vad man kan.
Nu gäller det för Sverige att bestämma sig för vad vi vill och att se till att vi också kan det!

Jolly Roger i masttoppen även i Östersjön?

Stöd Våra SoldaterDen eventuella kapningen av det ryskta fartyget Arctic Seas inom svensk ekonomisk zon mellan Öland och Gotland föranleder ett antal tidningsartiklar, höjda ögonbryn, frågor om varför och ibland konspiratoriska svar.
En av konspiratörerna ställer den högst relevanta frågan om vilka följderna kan bli om någon annan Östersjöstat (läs Ryssland), kan hävda att Sverige inte har tillräckligt kontroll över närliggande havsområden och dessutom saknar resurser att ingripa mot pirater, terrorister eller andra illgärningsmän.
I ett Nord Stream-perspektiv skulle det finnas uppenbara risker att Ryssland skulle kunna ta vår förmenta, och till delar högst reella, oförmåga till intäkt för att själva svara för skydd och bevakning och då även inom svenskt ansvarsområde.
Nu tror jag inte att den påstådda kapningen skulle vara iscensatt av Ryssland även om jag är övertygad om att den skulle kunna utnyttjas för syften enligt ovan om Ryssland så skulle finna det lämpligt.
Däremot visar kapningen, om den nu verkligen har ägt rum som beskrivits, att en ny hotbild kan ha dykt upp i Östersjön; en hotbild som definitivt inte varit styrande för vare sig utbildning eller materielanskaffning i Sverige och som, om den skulle visa sig vara en återkommande realitet, kommer att ställa stora krav på oss och på andra Östersjöstater.
Om vi och andra inte kan möta dessa krav snabbt och effektivt finns klara risker att den som nu sitter på resurser, och dessutom ökar dem med nya fartyg från varven i St Petersburgsområdet, ensidigt kommer att ta på sig uppgiften utan att fråga alltför mycket om hur, var och hur länge.

Ropucha x 3 åter i Östersjön

Stöd Våra SoldaterSom Spanaren påminner om, är de ryska storövningarna Zapad 2009 och Ladoga på gång. I den marina delen av övning Ladoga deltar Svarta Havsflottan med en fregatt och tre lstftg av Ropucha-klass. Uppenbart är att man avser öva landstigningar och amfibiska operationer, något som Östersjömarinen länge saknat resurser för.

Just återskapandet av rysk amfibie- och landstigningsförmåga i Östersjön är ett av de av försvarsminister Tolgfors angivna kriterierna för en ändring av den svenska nationella försvarsdoktrinen.
Intressant blir att se om de tre Ropuchorna blir kvar i Östersjön eller inte, eller om man revitaliserar några av dem som enligt uppgift ligger och rostar vid kaj i Baltiisk och andra ryska östersjöhamnar.

Nu torde väl inte tre Ropuchor tillföra någon avgörande offensiv kapacitet, men de ger i alla fall marininfanteriförbanden i Kalliningrad bättre övningsbetingelser i väntan på ytterligare fartyg och de räcker mer än väl för äventyrligheter mot Gotland om behov skulle uppstå.
Överfartstiden från ryska hamnar undertiger rejält den tid det skulle ta för Sverige att bemanna och aktivera de stridsvagnar som ännu inte finns på plats på ön…
Intressant blir att höra vad Tolgfors har att säga.

Slutar Tolgfors?

Försvarsminister Tolgfors fortsätter att försvara och argumentera för sitt och alliansregeringens nya försvar i en slutreplik (gentemot Bo Pellnäs?) på Brännpunkt i dagens SvD.
Han fullföljer sin taktik att bara framhålla det positiva och att förringa eller helt förbigå svagheter och inkonsekvenser och genom att attackera ståndpunkter som aldrig framförts.

Att Sverige har moderna korvetter och ubåtar i Östersjön, samt 100 moderna JAS 39 Gripen må vara en sanning. Andra sanningar som är nog så viktiga och som han aldrig nämner med ett ord, är att de modernaste korvetterna, efter ett Borgskt besparingsbeslut, saknar en adekvat luftförsvarsförmåga som gör dem oanvändbara i en relevant lufthotbild och att basorganisationen för våra flygstridskrafter raserats, luftbevakning och flygstridsledning ifrågasätts och att flygplanens beväpning brister både vad gäller antal och modernitet.
Moderna korvetter som inte kan lämna kaj pga lufthotbilden och aldrig så moderna flygande plattformar utan moderna vapen i tillräcklig mängd avskräcker inte särskilt många.

Delar av ”det nya försvarets” stående arméförband ska, enligt Tolgfors, med kort varsel kunna grupperas på Gotland om läget så skulle kräva. Det är säkert sant under förutsättning att de inte kommer som tvåa! Även små, men välutrustade och välövade förband kan avskräcka från eller avvärja aggressiva äventyrligheter mot ön. Ställs vi inför fullbordat faktum har vi däremot inget att sätta emot, inte ens med den av Tolgfors förväntade solidariska hjälpen från våra nordiska grannar eller EU. Ett trovärdigt försvar av Gotland kräver arméförband på plats och då inte bara förrådsställda stridsvagnar.

Tolgfors hävdar att Bo Pellnäs m fl argumenterar för ett försvar fokuserat mot ett invasionshot som ingen säkerhetspolitisk bedömare hävdar finns inom överblickbar tid.
Så har inte jag uppfattat det. Vad Pellnäs m fl, inklusive jag själv, hävdat, är att ”Det nya försvaret” inte ens är tillräckligt för den hotbild och de uppgifter som regeringen anser vara styrande. Vidare att den nationella förmågan ska ges försteg före de internationella insatserna, ”hemma först, borta sen…”

Tolgfors kallar sitt inlägg en slutreplik. Låt oss hoppas att debatten trots detta fortsätter.

No major war in the comming ten years….

Efter VK 1 fick det brittiska försvaret ”no major war in the comming ten years” som planeringsförutsättning från politikerna. Denna tioårsperiod rullades efterhand och politikerna, även Winston Churchill, avvecklade för glatta livet det som byggts upp under kriget. Detta resulterade i att de brittiska stridskrafterna, framför allt armén, hade nått ett absolut bottenläge 1931-32. En yrkesarmé med små resurser, med en begränsad anskaffning av ny materiel och där vissa förmågor, exempelvis den egna uppfinningen pansarstrid, helt lämnats åt sitt öde. Man hade möjlighet och kunskap att i huvudsak endast uppträda i pluton och kompani och då främst som polistrupp i kolonierna.
Resurserna satsades på ”visa-flaggen”-projekt inom flottan och ett flygvapen som klarade sig någorlunda genom alla neddragningar.
Likheterna med Sverige efter mitten av 1990-talet är slående. En alltför optimistisk tolkning av ett nytt omvärldsläge efter, inte VK 1 men, det Kalla kriget 1, resulterar i en rullande strategisk time out där resurser och förmågor efterhand avvecklas, läggs i malpåse eller avskrivs som ointressanta i ”det nya försvaret”. En radikal bantning av armén med en övergång från värnplikt till yrkes- och kontraktssoldater och med en fokusering på uppträdande i plutons- och kompaniförband, inte i kolonierna men väl i det fjärran utlandet.

Tursamt nog för UK påbörjade man sin återupprustning tidigare än Sverige och med avsevärt större resurser än det svenska försvarsbeslutet 1936. Trots detta kan man väl inte med den bästa vilja i världen påstå att UK stod särskilt väl rustat 1939.

I Sverige gäller fortfarande ett rullande ”no major war in the comming ten years”. Visserligen basuneras inriktningspropositionen ut som ett trendbrott och en klarare syn på de nationella behoven, men vad som konkret kan komma ut av oförändrade anslag återstår att se. Fjorton förrådsställda stridsvagnar på ett oförsvarat Gotland och att vår lilleputtarmé ska förstärkas med fyra reservbataljoner med en organisationstid vida överskridande det Georgienkrig, inklusive inledanden politiska kriser, uppmarsch, incidenter och politiskt käbbel som motiverat deras införande, lär inte innebära några revolutionerande trovärdighetsförändringar.
Vår flotta visar flagg på fjärran oceaner med fartyg byggda för Östersjön och vårt flygvapen har förvandlats till en utprovnings- och säljorganisation för SAAB. Hundra JAS ska hållas i luften men de saknar ett fungerande bassystem, har enligt vissa uppgifter stora brister i stridsledningssystemet och antalet flygplan överstiger förmodligen antalet moderna vapen till dem.

Jag brukar alltid hävda att det är en viktig sak vi kan lära av historien och det är att den aldrig upprepar sig. Man kan dock, och ska, lära sig av historiska misstag och felbedömningar. UK gjorde precis som Sverige och många andra efter VK 1. Man drog snabba växlar på ett nytt läge, raserade snabbt och alldeles för mycket och tvekade länge innan man förmådde att omvärdera den egna politiken trots starka signaler om behovet.
Sverige tvekade ännu längre och reagerade till slut halvhjärtat.

Efter VK 2 verkade man ha lärt läxan, så även Sverige. Ett helt nytt läge visserligen, men man vågade inte lita på den fortsatta utvecklingen och ett svårförutsägbart och rustat Ryssland. Den höga rustningsnivån bibehölls och allianser stärktes.
Så föll muren och SSSR och Sverige glömde alla, egna och andras, dyrköpta erfarenheter. I ett naivt euforiskt rus tolkades sam- och framtid i rosenrött och togs till intäkt för att driva en, visserligen nödvändig, försvarsreform in ab surdum och till utplåningens gräns. Då man nu äntligen verkar ha vaknat upp och till synes reagerar, gör man detta mera av inrikespolitiska än sakliga skäl och med kosmetiska åtgärder som eventuellt kan stärka vår förmåga till polisinsatser i ”kolonierna”, om ens det. Vårt närområde lär i varje fall inte bli särskilt imponerat och vår förmåga att hantera incidenter med militära förtecken eller att försvara hela landet i väntan på den förutsatta men vare sig garanterade eller utlovade hjälpen, fortsätter att vara en dröm och en politisk floskel..

Nord Stream, inte bara en gasledning

Barbro Hedvall skriver på ledarplats i dagens DN om gasledningen under Östersjön (Nord Stream) och om det svenska ställningstagandet och resultatet av miljöprövningen som väntas till hösten.
Att ledningen kommer att bli viktig för stora delar av Europas energiförsörjning och att den ökar både kapacitet och leveranssäkerhet, är nog så sant. Sant är också att Sverige som lojal medlem måste ta ställning utifrån ett EU-perspektiv snarare än från strikt nationella.
Att ledningen kommer till stånd är det nog ingen som tvekar om. Sveriges möjligheter till ett veto är på gränsen till obefintliga och att alla räknar med en byggstart indikeras om inte annat av att rören är beställda och till delar tillverkade, hamnen i Slite på Gotland byggs ut för fullt med ryska medel för att kunna fungera som underhållsbas under bygget och den ryska Östersjömarinen tillförs nya fregatter med det uttalade syftet att skydda detta för Ryssland så vitala projekt.

I debatten har talats om ledningens säkerhetspolitiska implikationer för Sverige, om risken för intressekollitioner rörande jurisdiktioner i händelse av incidenter, om möjligheten för Ryssland att meranvända hamnen i Slite till annat än det sagda och om framtida ryska krav på en svensk anslutning. Nord Stream är förmodligen en av flera bakomliggande orsaker till regeringens helomvändning i försvarsfrågan, ett helt om som i så fall borde kommit för flera år sedan för att vara i fas med projektet.

Nord Stream har dock kanske sin viktigaste säkerhetspolitiska inverkan på andra stater än Sverige.
För Ukraina som är helt beroende av energileveranser från Ryssland och vars ekonomi till stora delar grundar sig på transitavgifter för rysk gas, kan Nord Stream innebära att landet blir ännu mera sårbart för ryska energi- och ekonomipåtryckningar. Nord Stream ger Ryssland ännu ett verktyg för att påverka ukrainsk politik och att fullfölja de pågående försöken att destabilisera landet och knyta det närmare Kreml. För de baltiska staterna är situationen liknande den ukrainska om än inte lika uttalad. Den egna energiförsörjningen kan påverkas och transitavgifter nedgå; förhållanden som Ryssland kan använda som påtryckningsmedel om behov skulle uppstå. Läget är detsamma för ett antal forna satellitstater, nu medlemmar i EU.

Nord Streams huvudsyfte må vara ekonomiskt och att öka leveranssäkerhet och kapacitet till EU-området. Vi får dock inte glömma att det samtidigt ökar dessa staters energiberoende av Ryssland (ett beroende som redan nu är c:a 30%-igt för många och nästan 100%-igt för vissa) och följaktligen också Rysslands möjligheter att utöva påtryckningar enligt redan visat manér.

I händelse av en intressekonflikt mellan EU och Ryssland där Ryssland hotar med eller använder energivapnet, är det mycket sannolikt att exempelvis Tyskland och kanske Frankrike ser mera till strikt nationella intressen snarare än till kollektivets; något som skulle ligga helt i linje med Kreml långsiktiga strategi att slå in kilar i EU och genom bilaterala lösningar minska unionens inflytande.

Det är bara att hoppas att de som påskyndar Nord Stream gör detta med öppna ögon och att de även insett de vidare konsekvenserna av projektet.

Ett steg på väg, men flera behövs

Försvarsministern har nu redovisat regeringens inriktningsproposition för Försvarsmakten. Efter en genomläsning av vad som presenterats i DN, kan man konstatera att det blev mycket skrik för lite ull. Alla förändringar från dagsläget är en förbättring, men det finns mycket man kan säga om det nu lagda förslaget.
Positivt är att vi ska behålla vårt ubåtsvapen, att flygvapnet ska bestå av 100 JAD 39 C/D, att våra strv 122 behålls och att flottan ska bestå av sju korvetter.
Negativt är att ”luftvärn och artilleri behålls på nuvarande nivå” vilket kommer att skapa en armé i obalans jämfört med föreslaget antal manöverbataljoner.
Negativt är också att inget sägs om en fast och bemannad etablering på Gotland.

Stora frågetecken kvarstår vad gäller personalförsörjningen och stödfunktioner till arméförbanden. Ska de kunna ledas sammanhållna i någon form av brigadstrukturer? Finns det underhållsförband som ska kunna understödja en rörlig strid? Ska kvalificerade sjukvårdsresurser ingå i numerären eller ska armén vid strid i Sverige helt förlita sig på det civila samhället? osv, osv. Har vi helt lämnat totalförsvarstanken  eller finns planer på ett revitaliserat civilförsvar med i paketet? Kommer någon form av territoriell lednings- och övervakningsfunktion att återuppstå eller kommer Försvaret även fortsättningsvis att vara helt centraliserat?

Största frågan är dock när detta kommer att färdigt, när den avsevärt högre beredskapen och förmågan som Tolgfors utlovar kommer att vara en realitet. De eventuella hot som motiverat nytänkandet finns nu; det vi nu sent omsider gör för att möta det kanske finns gripbart om fem-sex år.

En nästa lika stor fråga är finansieringen. Inga sänkta anslag säger ministern, men knappast några höjda heller. Risken är uppenbar att vi åter med flygande fanor och klingande spel går in i en redan från början underfinansierad försvarsstruktur.

Det var många klagomål och flera frågetecken. Det får inte skymma det faktum att man nu från regeringshåll i alla fall gjort något som definitivt är i rätt riktning. Det är bara att hoppas att detta överlever ett eventuellt regimskifte 2010 där (S) lierat sig med de halv- och helpacifistiska (MP) och (V).

Kulisser eller verklig insikt?

Historien tog inte slut i och med Berlinmurens fall ekar Niklas Ekdal i DN för några veckor sedan med en formulering som sedan åratal varit kännemärket för signaturen ”Spanaren”. Att Sverige och svensk försvarsdebatt levt en törnrosasömn i kanske 20 år och att Georgienkriget kommit som en väckarklocka, äger nog sin riktighet. Skrämmande är att denna väckarklocka började, om inte ringa så i alla fall surra, långt innan förra årets konflikt i Kaukasus; men ingen vaknade! Surret uppfattades i Sverige som enbart störande varpå våra makthavare vände på sig och somnade om.

Det var först då, de senaste åren alltmer irriterande, surret övergått till högljutt ringande som våra politiker yrvaket tittat upp på den verklighet och den utveckling som de dittills förnekat.
”Georgien är långt borta” och ”i vår del av Europa råder utveckling, stabilitet och samförstånd” var de första kommentaterna. Sen kom energikriser, stängda gaskranar, olika doktrinära uttalanden från Kreml och en finanskris slag i slag och allt det som Ryssland sagt att man kunde eller skulle göra i ”Det nära utlandet” började man också göra.

Att Baltikum, med en c:a 30%-ig rysketnisk befolkning i Estland och Lettland, och som ligger på gränsen till finansiell kollaps, ligger i ”Det nära utlandet” där president Medvedev hävdar Rysslands särskilda intressen och rättigheter, verkar först nu ha trängt in i det svenska etablissemanget. Att Nord Stream kan komma att utgöra ett säkerhetspolitiskt problem verkar också så smått ha trängt igenom skygglapparna. 

Plötsligt verkar man, under protest och utan att riktigt ta det på allvar, insett att vi lever inte i den bästa av världar, att Östersjöregionen inte är en den eviga fridens ankdamm och att sekelgamla makt- och geopolitiska realiteter finns kvar, hur mycket vi än väljer att titta åt andra hållet.
Att man inte riktigt tar det på allvar illustreras av förslaget till lösning. Fjorton strv i förråd på Gotland och fyra bataljoner med tre års mobiliseringstid och detta inom gällande försvarsekonomiska ramar!

Det är bara att hoppas att den kommande försvarsproppen skingrar några av frågeställningarna och inte bara är rent skådebröd och Potemkinkulisser. Ingen med den minsta förståelse för problemen och definitivt inga i Kreml, Washington, Riga, Tallin eller Helsingfors låter sig luras av sådana!

Sent ska syndarn vakna

Det är symptomatiskt för den svenska försvarsdebatten att man måste läsa Carl Bildts blogg för att få, om inte den fulla så åtminstone en mer fullständig bild av försvarets inriktning än den som redovisats i våra tidningar.
I pressen har endast redovisats de fyra nya mobiliseringsbataljonerna samtidigt som förrådsställningen av fjorton strv på Gotland trumpetats ut som en avgörande satsning på vårt nationella försvar.

Carl Bildt redovisar även en fortsatt satsning på luftförsvaret utan minskningar av antalet flygplan och på sikt både ny beväpning till och nya versioner av JAS 39. Att vi även fortsättningsvis ska ha kvar vårt luftvärn med dess robotar är en glädjande nyhet tillsammans med CB antydningar om en avsevärt förstärkt förmåga till övervakning och kontroll av Östersjön med på sikt nya fartygstyper.

I detta ligger alls ingen alarmism i dagsläget – men en ökad försiktighet inför framtiden skriver Carl Bildt. Sent ska syndarn vakna!
Det är bara att konstatera att dessa åtgärder kommer att ta tid och kosta pengar, att genomföra dem inom dagens försvarsekonomiska ramar torde inte vara möjligt. Osäkerheten inför framtiden är också stor med en socialdemokrati, av tradition och fortfarande bland gräsrötterna försvarsvänligt, som lierat sig med de pacifistiska och till delar antimilitära krafterna i (V) och (MP).