Arkiv

Posts Tagged ‘Georgien’

Don’t worry, be happy…

27 september 2009 5 kommentarer

Hufvudstadsbladet i Helsingfors har hävdat att ”det Kalla kriget aldrig tog slut, det tog bara en paus under Rysslands ekonomiska kollaps efter Sovjetsunionens fall”. Andra har talat om det Kalla kriget 2, ett nytt kallt krig, med kanske andra förtecken, som startade då ett nyvaknat och rustande Ryssland började utmana USA:s hegemoni och EU:s sammanhållning.

I en krönika i RIA Novosti hävdar Polens förre premiärminister Leszek Miller att världen inte är på väg in i ett nytt kallt krig eller att det gamla startat om. De förutsättningar och förhållanden som gradvis byggdes upp under perioden 1946-1989 föreligger helt enkelt inte längre.
Det Kalla kriget karaktäriserades av ideologiska motsättningar som inte längre är aktuella, umgänget mellan väst och öst var krigiskt i allt utom att vapnen inte talade, rustningskapplöpningen pågick hela tiden och människor levde i skräck för kärnvapenkriget. De två blocken var varandras uttalade fiender, inställda på att besegra varandra, ideologiskt, ekonomiskt eller, ytterst, militärt och bägge var övertygade om att just de skulle vinna.

Dessa förutsättningar är, enligt Miller, inte giltiga längre. Även om motsättningar finns är ingendera parten inställd på att besegra den andre; man kan ha skilda åsikter i olika frågor, men man är inte fiender.
Även om samhällssystemen är olika finns inte samma ideologiska konflikt som under det Kalla kriget och några andra konflikter med verklig potential att återstarta ett kallt krig finns inte heller.
Georgienkriget är hittills det enda tillfälle då det hettat till efter 1989, men viktigt är att USA stödde president Saakasvhili, inte av ideologiska skäl som den sista utposten mot den ryska faran, utan av strikt geopolitiska orsaker, allt enligt Miller.

Att Ryssland skulle kunna eller vilja utnyttja energivapnet för att nå avgörande fördelar tror inte Miller på. Det vore kontraproduktivt och skulle förmodligen skada Ryssland mer än Västeuropa. Ryssland är helt enkelt beroende av gas- och oljeinkomsterna för sin fortsatta modernisering och uppbyggnad. Så långt Polens förre premiärminister Leszek Miller.

Om nu det inte är fråga om ett nygammalt kallt krig och det inte finns några riskfyllda grundläggande motsättningar mellan USA, EU och NATO på den ena sidan och Ryssland på den andra, måste, åtminstone jag, ställa mig frågande till en mängd andra faktorer som skapar osäkerhet och frågetecken kring sakens verkliga läge, till Rysslands avsikter och till landets långsiktiga mål i åtminstone vårt närområde.

För småstater i ytterkanten av västs tyngdpunktsområde är Medvedev- och Putindoktrinerna en realitet. Den ryska militära upprustningen lika så, där för Östersjöstaterna de återskapade landstignings- och luftlandsättningsförmågorna är särskilt oroande.
Stora övningar i gränsområdena och till havs med styrkesammansättningar och genomföranden som rimmar illa med de officiella syftena att bekämpa terrorister utan mera liknar de förutsättningar som gällde under just det Kalla kriget, hårda ord till och direkt inblandning i grannstater, envist hävdande av rätten till det ”Nära utlandet”, stingsligt skyddande av den egna tolkningen av historien är bara delar av verkligheten omkring oss, listan kan göras lång.

Det är mycket möjligt, kanske rentav troligt, att de förutsättningar som skapade ”det gamla” Kalla kriget inte finns längre, det är mycket möjligt, till och med troligt, att USA och Ryssland inte är varandras uttalade fiender längre. Detta är dock inte till stor hjälp för Sverige eller andra småstater i Rysslands närhet som ser hur Rysslands militära förmåga bara ökar och hur den politiska självmedvetenheten tar sig uttryck i diverse doktrinära uttalanden av hotfull karaktär; detta utan att kunna säkert avgöra vilka de långsiktiga avsikterna är. Det faktum att världen inte längre är lika polariserad med två maktblock stående mot varandra gör också att Sveriges mellanställning blivit än mer tydlig. Det tidigare underförstådda och självklara stödet från USA/NATO är inte lika självklart längre. Vi kan inte längre räkna med att ”min fiendes fiende är min vän” eftersom de forna fienderna inte är det längre.

Sveriges reaktion, åtminstone vad gäller försvarspolitiken, har hittills varit att stoppa huvudet i sanden, att titta åt andra hållet och att desperat söka förklaringsmodeller som tonar ner alla risker och bromsar kraven på påtagliga nationella åtgärder. Detta är en riskfylld chanstagning som det bara är att hoppas aldrig blir synad.

RIA Novosti

Redigering
Jag kan så här i efterhand inte låta bli att länka till en artikel som illustrerar vartåt det ryska samhället är på väg, eller i vart fall visar hur svårt det är att greppa för oss som inte lever i det.

Rösta rätt, the Medvedev style…

Stöd Våra SoldaterI sitt senaste utspel går president Medvedev inte bara till generalangrepp mot Ukraina och den sittande president Yushchenko utan också EU får en släng av den varnande sleven.

Vad gäller Ukraina tar Medvedev, dvs det officiella Ryssland, öppet ställning mot Yushchenko och ”Ukrainas öppet antiryska ställning” samtidigt som han ”är säker på att våra relationer kommer att återgå till ett strategisk partnerskap inom överskådlig framtid” och hoppas på ”att ett nytt ukrainsk ledarskap är redo för detta.”
Det är inte bara konflikten kring flottbasen i Sebastopol, Yushchenkos öppna flirt med väst och NATO, gaskrigen eller Ukrainas försök att komma ur det ryska gasberoendet som retat Kreml utan också de ukrainska vapenleveranserna till Georgien, motarbetandet av det ryska minoritetsspråket och de för Ryssland mycket känsliga ukrainska omtolkningarna av VK 2 historia och Röda Arméns roll och eventuella förbrytelser.

Sammantaget har den ryska statsledningen mycket tydligt klargjort vilken regim man inte vill ha i Kiev samtidigt som man flaggat för vad man hoppas ska bli följden av ett skifte. Vilken ersättare man vill ha talar man inte högt om. Opportunisten och premiärministern Julia Tymosjenko har den sista tiden försökt distansera sig från Yushchenko och flörtat med Kreml men där torde favoriten vara den öppet ryskvänlige tidigare premiärministern Viktor Janukovitj.

I en lätt maskerad varning till EU framförde Medvedev även Kremls missnöje med det avtal som ingåtts mellan EU och Ukraina om gasleveranser till Västeuropa. De ryska ledarena är uppenbarligen mycket missnöjda med att EU helt gått förbi Kreml i denna fråga och ingått ett avtal med Ukraina där man i Kreml anser sig vara en viktig intressent.

Att toppolitiker från starka grannar uttalar sina preferenser vad gäller grannländers politik är inget ovanligt.
Att man gör det så tydligt som nu är fallet och med namns nämnande är desto mera sällsynt. Tidigare har president Saakasjvili i Georgien mer eller mindre idiotförklarats och pekats ut som ett avgörande hinder för en lösning av Kaukasuskonflikten. Nu är det ukrainas president Yushchenko som förklaras vara ett omöjligt alternativ för Kreml.
Moskva försöker verkligen och mer och mer öppet styra i ”Det nära utlandet” och det inte politik och ekonomi klarar av kan ju alltid kompletteras med stridskrafter enligt det nya lagförslaget om försvarets utnyttjande utanför Rysslands gränser.

Land ska med lag byggas…

11 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterMedvedevdoktrinen i vilken Ryssland bl.a. proklamerar sina särskilda rättigheter i ”Det nära utlandet”, ska nu få sin juridiska och statsrättsliga fullbordan. Rysk lag medger i nuläget, förutom vid självdefinierade rena försvarskrig, endast att rysk trupp sätts in utanför landets gränser i samband med terroristbekämpning; något som förmodligen täcker in Putindoktrinen men som uppenbarligen medförde vissa problem i samband med fjolårets Georgienkrig.
Det kan kanske tyckas förvånande att man i Kreml tar hänsyn till sådana juridiska teknikaliteter, vad gäller Georgien gjorde man ju bevisligen det inte, men har man åtminstone den nationella lagstiftningen på sin sida rycker man i alla fall undan en del av grunderna för både inhemsk och internationell kritik i händelse av nya militära äventyrligheter inom intressesfären.
Nu skall lagstiftningen förtydligas, procedurerna för att sända trupper utomlands formaliseras och begreppen ”krigstillstånd”, ”stridszon” m.fl. tydligare definieras.
Är detta bara en formell följd av efterkrigsanalysen eller skall det tolkas som en direkt förberedelse för nästa steg i en långsiktig plan? Klart är i alla fall att man i Kreml år 2009 fortfarande upprätthåller och förbättrar den administrativa beredskap som var ett av skötebarnen i det forna svenska totalförsvaret.

Ska det gamla ”Östeuropa” återuppstå?

09 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterRolf Gustavsson avslutar sin krönika i söndagens SvD med kanske skall femdagarskriget framför allt förstås som en kraftfull förvarning om Rysslands ambitioner att upprätthålla en intressesfär i regionen. Det är i så fall riktigt illavarslande.

Det är väl det minsta man kan säga! Putindoktrinen om Rysslands rätt att med alla medel skydda sina medborgare varhelst i världen de befinner sig i kombination med Medvedevdoktrinens hävdande av Rysslands särskilda rättigheter och privilegier i ”Det nära utlandet”, kan efter Georgienkriget inte avfärdas som retorik och fagert tal för inhemskt bruk.
Då Ryssland dessutom i ett ökande tempo skaffar sig de resurser som behövs för att kunna sätta militär kraft bakom orden, något man nu demonsterar genom övningar av en omfattning som får Georgienoperationen att framstå som en enklare bataljonsövning, kan man inte annat än undra vilka Kremls slutliga mål är.

En fråga man direkt måste ställa sig är vad Ryssland egentligen menar med ”Det nära utlandet”. Är det lika med de kringliggande stater som ingick i den gamla Sovjetunionen? Räknas i så fall sådana stater som nu är både EU- och NATO-medlemmar in (dvs de baltiska staterna)? Är rentav vissa forna WP-stater en del av intressesfären och i så fall vilka? Är kanske alla områden som gränsar till Ryssland eller som någon gång lytt under Kreml med på listan? I så fall finns kanske en förklaring till Finlands fortsatta satsningar på ett nationellt existensförsvar.
Även med en begränsad definition kommer eventuella ryska försök att flytta fram sina positioner att skapa spänningar, konflikter och spridningsrisker och detta även om framflyttningen till synes sker med fredliga medel och i samförstånd med de stater det berör.
Det skulle omedelbart resultera i frågor om ”who is next” och i alliansbildningar, försök att få säkerhetsgarantier och till slut i en total återgång till ett delat Europa. Är det kanske ett mål i sig för Ryssland? Att Moskva på nytt ska bli den oomstridda centralpunkten och ledstjärnan för ett Östeuropa som i många avseenden, kulturellt, ekonomiskt och politiskt, historiskt alltid hört hemma där?

LADOGA inte bara en sjö

Stöd Våra SoldaterÄr något viktigt och något man sagt sig vilja prioritera, gör man också det och då inte bara verbalt och i välformulerade debattartiklar; åtminstone i Ryssland och om det gäller militär förmåga. Trots finanskris, trots akuta behov inom andra samhällssektorer och trots omvärldens lyftade ögonbryn och frågor om ”varför och till vad” fortsätter landet i ett accelererande tempo att återupprusta sina väpnade styrkor.
Återtagandet har nått så långt att man nu under övningarna LADOGA och ZAPAD 2009 kan öva på armé- och kårnivå och dessutom samordnat mellan försvarsgrenarna, i sanning ett ”joint venture”.
Att Ryssland på nytt har förmågan att genomföra samordnade operationer visade man f.ö. redan 2008 under Georgienkriget, men då med förbandsmassor avsevärt mindre än dem som nu ska öva.

Att man verkligen satsar framgår även av den tilläggsbudget för försvaret som nu presenterats. Ovanpå den ordinarie försvarsbudgeten ska nu läggas ett särskilt anslag på 15 miljarder USD för anskaffning och materielunderhåll där kärnvapenmissiler, örlogsfartyg och stridsflyg särskilt pekas ut.

”Varför och till vad” är i sammanhanget synnerligen relevanta frågor. Har Ryssland verkligen råd med dessa satsningar bara för att återskapa nationell prestige och supermaktsstatus eller upplever man verkligen sådana externa hot att satsningen är motiverad?
Varför övar man på nivåer och med förbandssammansättningar och, oavsett vad som sägs, defacto-scenarier som för tankarna till vad som gällde under det Kalla kriget?
Som vanligt då det gäller Ryssland är frågorna många och svaren få. Ett svar är dock att man i Ryssland uppenbarligen fortfarande anser att militär styrka och beredvilligheten att använda den är ett naturligt och gångbart argument i mellanstatligt umgänge; åtminstone på den egendefinierade bakgården.

Om Finland tillhör denna bakgård är väl osagt, men ett av syftena med övning LADOGA är nog att vara ett inlägg i debatten om ett eventuellt finskt NATO-medlemskap.

Ett förnyat lackmustest??

07 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterVi närmar oss årsdagen av minikriget i Kaukasus då Georgiens president Saakasjvili så totalt missbedömde både Rysslands förmåga och beredskap att hävda sin intressesfär och västs vilja (och för den delen även förmåga) att komma till undsättning.
I svenska medier har det sedan kriget och dess omedelbara efterdyningar varit förvånansvärt tyst fram tills nu, medan regionen och konflikten hela tiden hållits levande i ryska nätmedier. De engelskspråkiga ryska nättidningar har fortlöpande skrivit om utvecklingen i Georgien med angränsande områden och rapporteringen de senaste veckorna gäller bl.a. ukrainska vapenleveranser, motsägelsefulla men i grunden hotfulla uttalanden av Georgiens president Saakasjvili, provokationer mot Sydossetien, ryska resurser i området, rysk beslutsamhet att även med vapenmakt skydda sina intressen och spekulationer om att ett nytt krig är nära förestående.
Det fram tills nu synbara ointresset i Sverige är förvånande eftersom just Georgienkriget ju var det lackmustest som fick den svenska försvars- och säkerhetspolitik att gira några grader, åtminstone i retoriken och på pappret.

Jag kan inte undgå att fundera över om de accelererande ryska skriverierna rentav rör sig om en samordnad INFOOP, ett välorkestrerat försök att genom opinionsbildning och mediadrev tvinga bort hatobjektet Saakasjvili för att bereda plats för mera Moskvaorienterade politiker i Tbilisi och, om detta skulle misslyckas, kratta den psykologiska opinionsmanegen för en ryskt militär intervention.
Om så skulle ske är det verkligen dags för våra politiker att kliva ut ur testlaboratioriet och låta verkligheten få genomslag.

Sorry Saakasjvili, även Obama är en realist

03 augusti 2009 1 kommentar

svs litenSituationen i Kaukasus börjar på ett oroväckande sätt likna den som rådde vid motsvarande tidpunkt i fjol.
Ryssland har genomfört en omfattande manöver och håller förhållandevis stora styrkor i området; president Saakasjvili kräver att få sin besegrade krigsmakt återupprustad, USA uttalar sitt, åtminstone moraliska, stöd för Restgeorgien samtidigt som anklagelser om beskjutning av gränsposteringar och städer i Sydossetien avvisas av Tbilisi som grundlösa påståenden och provokationer.
Situationen blir inte bättre av att ryska befälhavare klarar ut att Ryssland är berett att ta till vapenmakt för att skydda sina medborgare i Sydossetien och Abchazien från varje form av georgisk aggression eller av att ryska toppolitiker hävdar att det inte finns någon hållbar lösning på konflikten så länge som den av dem idiotförklarade Michael Saakasjvili sitter kvar i presidentpalatset i Tbilisi.

Är detta preludierna till ännu ett minikrig i Kaukasus eller är det led i rysk skrämselpropaganda för att genom inhemska georgisk krafter få bort den Saakasjvili som i Kreml uppfattas som, om inte en komplett galning så i alla fall, en bromskloss som förhindrar varje form av fredlig och pragmatisk lösning på konflikten?

Om ett nytt krig bryter ut, hur kommer då den nya administrationen i USA att ställa sig? Den utåt hårdföra Bushadministrationen insåg det orealistiska i ett aktivt amerikanskt ingripande och nöjde sig med verbalt stöd.
Verkligheten torde inte vara annorlunda för president Obama. USA militära kapacitet är ansträngd och bunden av andra uppgifter; USA saknar helt enkelt resurser till en ”flexibel response” i en ny riktning och det var detta strategiska fönster som Ryssland utnyttjade vid det förra kriget.
Det är just denna amerikanska oförmåga till en avvägd reaktion som gör det mindre troligt att ett eventuellt nytt Georgienkrig skulle eskalera till något större. USA har för närvarande bara två reella alternativ. Antingen samma reaktion som förra gången, nämligen vackra ord och ett realistiskt accepterande av situationen, eller ett totalt stormaktskrig med Ryssland.
Jag tror att valet är enkelt. Långsiktigt är, om inte goda så i alla fall, användbara och ömsesidigt fruktbara relationer med Ryssland viktigare för Washington än ett lilleputland, med en synnerligen oberäknelig president, inom den ryska intressesfären.

Kaukasus är inte bara Georgien

STDVRA~1Fokuseringen på Georgien-konflikten med dess storpolitiska kopplingar, gör att vi lätt glömmer resten av Kaukasusregionen med alla de problem och risker som finns inbäddade i denna etniskt, politiskt och religiöst blandade region med en lång historia av konflikter av många olika slag.
Att Kreml haft och har problem med den självsvåldige och våldsamme president Ramzan Kadyrov i Tjetjenien är väl känt sedan länge, hans ambitioner utanför det egna territoriet kanske inte lika mycket.
Förutom Tjetjenien lider bl a Dagestan och Ingusjien av utbredd korruption, klanstrider, tilltagande militant islamism och allmän ohörsamhet mot varje form av centralmakt.

Moskva vill återta sin kontroll över regionen men utan att gå in med centralmaktens resurser. I ett försök att till varje pris undvika ett nytt Tjetjenienkrig har Kreml försökt lösa situationen genom lokala ledare och politiker. Där man prövat den mjuka handens lösning har resultatet blivit en än värre situation medan den hårda näven har producerat den alltmer svårkontrollerade envåldshärskaren Kadyrov i Grozny.

Med den instabila situationen kring Georgien, Abshazien och Syd-Ossetienen fortfarande olöst och med en potentiellt allt mera explosiv och svårkontrollerad situation övriga delar av Kaukasus, funderar man förvisso i Kreml över vad de olympiska vinterspelen 2014 kan komma att innebära rent säkerhetsmässigt.
De ska hållas i Sochi, mitt i smeten, och torde, om man inte innan dess löst ut situationen, kräva just den sorts säkerhetsåtärder som man i Kreml till varje pris försöker undvika.
Fem år går fort….

Lech Walesa skriver brev

President Obamas besök i Moskva och vicepresident Bidens resa till Kiev och Tbilis har föranlett ett antal ryska skribenter att kommentera den USamerikanska östeuropapolitiken under den nya administrationen.

Nu senast är det Dmitry Kosyrev, politisk kommentator på RIA, som med utgångspunkt i ett öppet brev ett antal fd toppolitiker i forna sovjetstater sänt till Washington, kommenterar och analyserar situationen.
I brevet är det Lech Walesa, Vaclav Havel och Vaira Vike-Freiberga som tillsammans med ytterligare 19 politikerkollegor av varierande dignitet, oroar sig över USA:s förändrade politik och Rysslands nya attityd, samtidigt som de hävdar uppfattningen om USA särskilda uppgift och ansvar rörande det nya östeuropa.

Kosyrevs iaktagelser, gjorda med lätt färgade ryska glasögon, är intressanta och ger en inblick i hur man ser på problematiken från rysk sida.
Mest intressant är ändå kanske hans slutord, riktade till makthavarna i Kreml: And Russia, too, which has for many years been defending itself against the Bush-Cheney line, would do well by making its position clear not only on what it does not want its partners to do, but also on what it wants.

Vilket ben kommer USA att stå på?

Det är inte lätt att gå balansgång på slak lina; det vet alla som försökt. Risken är stor att just som man tror sig ha fattat hur man ska göra och stolt vandrar vidare, linan börjar svaja fram och tillbaka och duns så ligger man där på marken.
Balansgång på slag lina är vad USA nu ägnar sig åt. President Obama var i Moskva för att ge tyngd bakom nystarten i de amerikansk-ryska förbindelserna och balanserade där skickligt mellan att säga rätt saker till ryssarna men ändå klara ut vad USA ansåg om ländernas i det ”nära utlandet” rätt att välja sin egen väg.

Just det senare borde ha sänt lugnande signaler till främst Kiev och Tbilisi, men uppenbart räckte det inte. Där har farhågor framförts att det bakom Obamas vackra ord i Moskva fanns en tyst, hemlig, överenskommelse mellan USA och Ryssland, där Ryssland köpt sig handlingsfrihet inom sin intressesfär mot stöd till USA:s krig i Afghanistan och i politiken gentemot Iran. Pragmatiska överenskommelser i det tysta, där stormakter gör upp över huvudet på andra stater, är i och för sig inget nytt i världspolitiken men just i detta fall förefaller det osannolikt. Oaktat detta har oron i Ukraina och Georgien varit stor och tvingat vicepresident Biden att än tydligare upprepa president Obamas uttalanden vid sitt besök i Ukraina.
Då han nu även besöker Tbilis säger han säkert samma saker men ställs inför en kanske svårare uppgift än han hade att lugna de oroliga i Kiev.
President Saakasjvili kommer, enligt vad han själv framfört i en intervju, att ställa krav på en återupprustning av den georgiska krigsmakten för att förhindra en förnyad rysk aggression mot vad som är kvar av Georgien, något som om det sker, knappast skulle uppfattas som något positivt i Kreml.

Balansakten mellan att få igång fungerande och fruktbärande relationer med Moskva efter Bush-administrationens på gränsen till nedfrysning och en bibehållen trovärdighet som förkämpe för forna sovjetstaters rättigheter att fritt välja sin väg, kompliceras dessutom av att USA:s fortsatt positiva inställning till dessa staters eventuella NATO-medlemskap inte uppskattas av flera tunga europeiska NATO-länder.

Om frågan skulle ställas på sin spets, i valet mellan goda relationer mellan Washington och Moskva eller ett uttalat stöd till länder i Rysslands ”nära utland”, kommer balansförmågan att verkligen prövas. Den nationella egennyttan kommer då förmodligen att styra och om Washington anser att goda förhållanden till Ryssland långsiktigt bäst gynnar amerikansk politik, kommer man att nöja sig med vackra ord men lite konkret handling vid eventuella ryska framstötar, av vad slag de vara må, i ”det nära utlandet”.