Arkiv

Posts Tagged ‘FP’

Tänk först, tala sen men Gotland, ja! Uppdat 111915

11 februari 2013 2 kommentarer

FP går återigen ut och profilerar sig som det försvarsvänliga alternativet i motsats till allianskollegorna C  och M. KD hoppar på och håller med. Är man cyniskt lagd kan man naturligtvis se det som ett försök från små partier till röstfiske i grumligt moderatvatten, men det ligger nog en hel del genuin oro för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bakom.

Jan Björklund gör dock den något ologiska tankeloopen att skapa en FP-arbetsgrupp som ska komma med ett förslag 2014, kanske som ett motargument mot den förväntade, M-styrda, försvarsberedningens utlåtanden, samtidigt som han redan nu talar sig varm för återinförandet av mobiliserade brigader. Han vet dessutom  hur många de ska vara och att en, om man får tro vad FP sa redan för några år sedan,  ska finnas på Gotland. Hade det inte varit bättre att invänta analysen och svaren på de grundläggande frågorna om  ”till vad” och ”varför” innan man börjar tala om brigader, fjärrluftvärn, Patriot och mobiliseringsförband?

Efter år av låsning på Långtbortistan och internationella insatser har nu försvaret av Riket åter kommit i ropet och fokus har äntligen flyttats från Afghanistan. Alla talar om en omprioritering men väldigt få om konkret mot vad. Att resurserna i dagsläget kanske räcker bara till Arlanda är en sak men även i det långa perspektivet saknas en klar nationell säkerhetspolitisk doktrin. Solidaritetstanken må var god men är i detta sammanhang naiv och inget att hänga upp en realistisk planering på och så länge NATO-medlemskap är en ickefråga för alla utom FP måste vi nog finna oss i att bestämma oss för vad vi vill och vad vi är beredda att betala för detta.

Ska vi ha ett försvar som är dimensionerat enbart för att bevaka vår territoriella integritet och våra gränser?
Ska det dessutom kunna agera vid incidenter med militära förtecken i vårt närområde?
Ska det vara så starkt och så utformat att det bidrar till den tidigare så omhuldade ”Nordiska balansen” som sen blev ”Den nordiska stabiliteten”?
Hur stark måste det vara och hur ska det vara organiserat för att det ska ge regeringen handlingsfrihet eller i vart fall råg i ryggen vid förhandlingar under press med starka grannar?

Dessa och flera andra frågor bör vara besvarade innan vi börjar tala om brigader här och där! Herr Björklund får ursäkta men jag tycker att hans utkast luktar gammalt invasionsförsvar i miniformat framsprunget ur ryggmärgen eller kanske den nostalgiska ryggsäcken. Analyser, spel och beredningar kanske visar att han har rätt, men tillåt mig tvivla och detta kanske främst med tanke på den ekonomi vi kan räkna med, eller snarare inte räkna, med i framtiden. Då är det kanske annat än brigader som ger bäst säkerhetspolitisk effekt.

Vad vi kan ha råd med och som kanske bäst gynnar oss relativt möjliga hotbilder längs en varierande hotskala, är förmodligen någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter och en allsidig och förhållandevis stark arménärvaro på Gotland. En välförsvarad ö med en mix av långräckviddiga vapensystem är förmodligen, givet ekonomin, det starkaste säkerhetspoltiska kortet vi kan skaffa oss i närområdet.
För fastlandsarmén torde nog pengarna inte räcka till mer än hemvärn, högvakt och en expeditionskår av bataljonsstorlek för försvar av Arlanda och för internationella insatser.

Men som sagt herrar och damer politiker, analysera först innan förslagsgrodorna hoppar för långt och g(l)öm för all del inte NATO…

Uppdatering 111915: Det är väl säkrast att påpeka att då jag skriver om ”någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter” förutsätter jag tillgången till robusta basorganisationer med adekvat skydd och uthållighet. Men pengarna har väl som vanligt tagit slut långt innan dess…

SvD 1
SvD 2

Hoppas på det bästa, var beredd på något värre….

Ryssland verkar fn. vara ute på den verkliga charmoffensiven. SALT-avtal med USA och en gemensam presidentdeklaration om att det Kalla kriget nu är officiellt avslutat, konstruktiva samtal med EU om utvidgat och förbättrat samarbete, förhållandevis tystlåtna kommentarer om grupperingen av Patriotrobotar i Polen, örlogsbesök i USamerikanska hamnar och deltagande med marinstridskrafter i Pfp-övningar i Östersjön är bara några exempel.
Den ryska björnen verkar verkligen ha dragit in klorna i sitt internationella umgänge, åtminstone västerut, och strävan mot vänskapliga och för alla parter givande förhållanden är tydlig.

Jag tillhör inte dem som skriker ”vargen kommer” så fort det blir tal om Ryssland i samband med försvars- och säkerhetspolitik. Jag har hävdat och hävdar fortfarande att något hot med militära förtecken från Ryssland inte finns i dagsläget. Jag har samtidigt hävdat att detta inte får vara allena styrande för utformning och dimensionering av det svenska försvaret och på den ensidiga satsningen på internationella insatser. Styrande måste vara vilka förmågor och resurser Ryssland har eller bygger upp, förmågor som finns direkt gripbara i en ny situation, i ett nytt läge.
Trots den mjuka attityden och den utsträckta handen måste vi vara medvetna om och förbereda oss för den knutna handen bakom ryggen; handen man tränar för fullt och där man håller på att fylla boxhandsken med nytt och modernt bly.

Som sagt, jag skriker inte ”vargen kommer”, jag tror inte på någon rysk aggression i morgon eller ens i övermorgon och jag tror inte jag lider av någon särskilt utpräglad rysskräck. Däremot har jag den största respekt för Ryssland, i alla avseenden, både positiv och negativ.
Hur gärna vi i Sverige än vill kan vi heller inte bortse från att både Ryssland och Sverige ligger där de ligger och att vår del av världen med Östersjön och Barentsområdet fått en allt större betydelse, både ekonomiskt, geopolitiskt och militärt.
Hur gärna vi än vill tro och hoppas på en fortsatt positiv utveckling i vårt närområde måste vi ändå kunna hantera de resurser som finns omkring oss om den politiska situationen skulle förändras, något som kan ske över en natt. Allt annat är att stoppa huvudet i sanden.
Att satsa då vi tror oss ha säkert underlag, något vi aldrig kommer att få, är att börja tio år försent.

Jan Björklund sade nyligen att ”den som vill vinna val i Sverige inte ska satsa på försvarspolitik”. Tyvärr har han förmodligen rätt men jag hoppas ändå att FP utspel inte bara blir one night stands, att man fortsätter att föra fram försvars- och säkerhetspolitiken som en del av valrörelsen och att man inte låter SD monopolisera frågan med den uppenbara risken att den då tigs ihjäl fullständigt av de övriga partierna.
”Vi har den försvarsdebatt vi förtjänar” har jag sagt vid ett flertal tillfällen men vi förtjänar bättre än att inte ha någon debatt alls.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

BJÖRK och LUND, eldställning här, eld mellan (S) och (M).

FP och dess partiledare Jan Björklund fullföljer eller snarare repeterar utspelet om Sveriges försvarsförmåga och behovet av en ominriktning av Försvarsmakten mot den nationella förmågan snarare än mot Långtbortistan.
Det han skisserar har ventilerats, föreslagits och argumenterats för i olika tappningar, skärningar och avvägningar på i stort sett alla ”försvarsbloggar” de senaste åren så det är naturligtvis bara att lyfta på hatten och tacka då det nu, så här i valtider, även når den riktigt höga politiska nivån.
Vad han föreslår avseende avvägningar, satsningar och inriktningar kan diskuteras, något jag avstår från nu. Jag nöjer mig att ifrågasätta behovet av en mekaniserad brigad på Gotland. Att Gotland ska försvaras är självklart och att ön behöver till detta väl avvägda och lämpade förband är också självklart. Självklart är däremot inte att en MekB är bäst lämpad för detta.

Utspel av denna typ har tyvärr förmågan att självdö och att vara en engångsföreteelse i samband med något speciellt tillfälle. Förra gången FP gjorde detta utspel var i samband med Folk och Försvar i Sälen. Nu repriserar man alltså föreställningen i samband med konferensen Framtiden och det militära försvaret. Låt oss hoppas att FP och Jan Björklund har en större uthållighet denna gång och fortsätter att driva försvarsfrågan som en del av valrörelsen och att man verkligen orkar ta strid för den vid ett eventuellt fortsatt regeringsinnehav.

Det kommer att bli en kamp i motvind för det verkligt sanna ordet i denna fråga är det som Björklund avslutar intervjuledaren i dagens SvD med, nämligen: Jag lovar att ska man vinna val i Sverige bör man ägna sig åt andra saker än försvarspolitik.
Till detta kan jag bara tillägga: Tyvärr.

Det var inte lite. Kan vi hoppas på mer än en tumme?

– Organisera armén i brigadförband
– Återupprätta en särskild Gotlandsbrigad och gruppera långräckviddiga sjörobotar och luftvärn på ön
– Återskapa en regional ledningsorganisation
– Skaffa vapen och sensorer i tillräcklig mängd till JAS-systemet
– Stoppa avvecklingen av kvalificerad materiel
– Köp större ytstridsfartyg från den internationella hyllan
– Återuppta krigsplanläggning, fältövningar och KFÖ-verksamheten
– Genomgör en stor luftförsvarsutredning och lägg inte ned fasta anläggningar i väntan på den
– Fullfölj Afghanistaninsatsen och andra internationella engagemang
– Gå med i NATO eller utred i varje fall frågan på samma sätt som man gjort/gör i Finland
– Smakar det så kostar det; det har man redan insett i bl.a. Norge och Finland som höjer sina försvarsanslag.

Det är ingen liten önskelista som FP via Allan Widman presenterar på SvD ledarblogg. Hade det inte varit för att numerären blir så pass mycket mindre hade man nästan kunnat tro att FP vill föra oss tillbaka till det gamla invasionsförsvaret. Sanningen är väl den att man insett och vill åtgärda att Sverige i dagsläget saknar reell nationell försvarsförmåga och att dagens FM bara är en rekryterings- och utbildningsorganisation för utlandsstyrkans behov och en utprovnings- och marknadsföringsresurs för SAAB.
Den insikten ska applåderas och varje försök att göra något åt det ska uppmuntras; sen kan man diskutera den konkreta utformningen av ett nytt nationellt försvar.
Själv är jag exempelvis tveksam till en hel brigad på Gotland. Luftvärn ja, sjörobotar ja, direkt gripbara mekförband med hög beredskap ja; men en hel brigad med allt vad det innebär i ordets normala/gamla betydelse verkar vara en suboptimering av de resurser som kan tänkas skapas, även i FP idéskiss.

Jag är däremot lockad av Widmans tankar om kontraktsanställda soldater och sjömän med möjlighet till en avsevärt längre tjänstgöringstid än som föreslagits för ”det nya försvaret”. Här tror jag Widman har rätt, pengar finns att tjäna, civil kompetens kommer att efterhand tillföras FM och den folkliga förankringen stärkas.

Sen var det ju det där med pengar. Som i fråga om alla önskelistor måste det i slutändan till prioriteringar; kortsiktiga och långsiktiga. Själv prioriterar jag kortsiktigt Gotland och vår luftförsvarsförmåga och långsiktigt arméns förmåga att uppträda i större förband med tillräckligt eget understöd och förbandsbundet luftvärn.
COIN och vad det kräver må vara rätt i Afghanistan men på den europeiska arenan har man börjat återgå till traditionella mekaniserade enheter som uppträder i brigad och sammansatta stridsgrupper.

NATO då? Som sägs i artikeln är ett NATO-medlemskap ingen ersättning för en bristande nationell förmåga. Tvärt om torde NATO kräva att vi har något att bidra med innan alliansen kan tänkas vara intresserad av vår slutliga medverkan. Frågan om ett svenskt NATO-medlemskap är dessutom inrikespolitiskt så infekterad att en sådan diskussion och en alltför hårt driven sådan inriktning skulle kunna äventyra den nationella lösning och det nationella återtagande som ändå måste vara högst prioriterat.
Om ens något i FP önskelista ska kunna förverkligas gäller det att ta saker och ting i rätt ordning och hålla tungan i rätt inrikespolitisk mun. Motståndet mot att satsa reellt på försvaret kommer att vara tillräckligt starkt ändå, också utan en uppslitande NATO-debatt. Den måste tas men i rätt ordning och förutsättningslöst

SvD opinion

FP kommer ut på banan. Vilka följer?

Kanske vi ändå får den seriösa försvarsdebatt med deltagande av även de tunga politikerna som jag och flera andra efterlyst. Nu har i varje fall FP tagit det första steget med partiledaren i spetsen och gått ut förvånansvärt hårt till stöd för en stärkt nationell försvarsförmåga.
Med namns nämnande och i klartext talar man om den negativa utvecklingen i Ryssland och om Rysslands aktivistiska politik, om Barentsområdets och Nord Streams säkerhetspolitiska betydelse och om vikten av att remilitarisera Gotland.
Att det är ett valår och att det gäller att hålla tungan i den rätta politiska munnen märks då inte ens folkpartiets tunga trio med ett ord nämner NATO. Här är man uppenbarligen väl medveten om att man i så fall skulle givit sig ut i ett politiskt minfält omgivet av reflexstyrda krypskyttar med fingret på avtryckaren. Bäst alltså att för tillfället överlåta NATO-frågan åt en avdankad överste och en miljöpartist.

Frågan är dock om detta inhopp i debatten är en engångsföreteelse eller om FP försöker göra Försvaret till en valfråga där ett parti med svaga opinionssiffror försöker locka till sig dem som med förvåning och undran jämfört omvärldsutvecklingen med vår svenska försvarsförmåga. Om det är en seriös satsning är det bara att konstatera att det är ett stort politiskt vågspel som även om det inte lyckas för FP, förhoppningsvis lockar ut de andra partierna på banan.

FP-trion nöjer sig inte med att önska ett stärkt försvar, man går så långt som till att beskriva önskade förbandsstrukturer. Återskapandet av en regional ledningsorganisation, fem brigader, varav en eller kanske rent av en till på Gotland, bibehållande av alla nuvarande stridsfordon, artilleripjäser och JASar, färdigställande och förbandsläggning av VISBY-korvetterna och allt med en hög beredskap.
De fem brigaderna skulle tillhöra en förbandsreserv enligt skribenterna. Om denna reserv i så fall skulle ligga utanför den redan beslutade förbandsramen med insatsbataljoner är oklart och hur de ska personalförsörjas lämnar man inga förslag på, men det är klart, debattskisser behöver ju inte vara helt genomarbetade.
Jag ställer mig dock lite tvekande till låsningen vid de sammanhållna brigaderna. Med de förbandsvolymer man talar om och med det mycket varierande hotscenario vi kan se framför oss, torde nog ett rejält ökat antal bataljoner, som vid behov, med erforderliga stödfunktioner, kan sammanföras i brigadförband vara att föredra.

FP-trion inser att ökade försvarsambitioner kan komma att kräva ökade ekonomiska ramar. Det är nog det minsta man kan säga! Om man dessutom, som de skriver, inte ser något motsatsförhållande mellan en nationell upprustning och fortsatta internationella insatser kommer ramarna att behöva ökas rejält.

Försvarsvänner i det tysta finns det gott om i Sverige och förvåningen är stor bland dem som insett hur mycket Sverige de facto avrustat. På marginalen kan dessa bli avgörande i det kommande valet om Försvaret tillåts bli en del av valrörelsen och det är kanske här som FP sett sin chans. Oavsett eventuellt politiskt taktiserande inför hösten är det i varje fall positivt att debatten verkar ha tagit fart och det är bara att med spänning invänta de andra partiernas ställningstagande och positioneringar.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,