Arkiv

Posts Tagged ‘försvarsreform’

Säkerhetspolitisk pajkastning

”Alliansen har levererat” utropar försvarsminister Tolgfors glatt på SvD Brännpunkt. Frågan är bara om de levererat en önskad, beställd och användbar produkt. Nåväl, de frågorna har ältats tidigare, både här och annorstädes och så kommer det nog att fortsätta länge än.

Vad som emellertid är mest skrämmande i dagens Brännpunktsartikel, är det oförblommerade sätt på vilket försvars- och säkerhetspolitiken nu tagit plats på den politiska pajkastningsscenen.
Tidigare har det varit ett mål i sig att nå bred politisk enighet kring avgörande beslut i försvarsfrågan. Dels för att markera svensk vilja, sammanhållning och blocköverskridande ansvarstagande utåt, dels för att säkerställa långsiktighet och kontinuitet i genomförandet.
Nu har det blivit precis tvärt om, där försvarsministern använder försvarspolitiken och det senaste riksdagsbeslutet för ett generalangrepp på oppositionen; ett angrepp som luktar valrörelse och ett pinsamt försök att maskera ett eget tveksamt och av opinion, ledarskribenter, bloggare och försvarsexperter ifrågasatt beslut genom att försöka flytta fokus till oppositionens tillkortakommanden och till budgetteknisk sifferexcersis.

Ansvaret ligger kanske i lika stor grad hos (S) som i sina försök att sy ihop en egen vinnande konstellation inför nästa val, varit luddiga, osäkra och mera inriktade på kritik än på konstruktivitet och säkerhetspolitiskt ansvarstagande.

Oavsett alla varför och därför är resultatet beklämmande; både försvarspolitiken i sak och det politiska narrspeleriet kring dessa, faktiskt, för Sveriges säkerhet och trovärdighet, avgörande frågorna. Frågan är om det inte är narrspelet som, just nu, gör mig mest upprörd!

Varför så brått och varför så tyst?

Nu debatterar Riksdagen inriktningspropositionen om det framtida försvaret och beslut ska tas i närtid. Claes Arvidsson tar på ledarplats i dagens SvD upp (nästan) alla de argument som talat emot både brådskan i processen och innehållet som sådant.
Jag tänker inte traggla igenom dem här och nu en gång till; det har gjorts av mig och många andra i enstaka tidningsartiklar men kanske främst i bloggosfären.

Oavsett vad man tycker om Försvaret i allmänhet och propositionen i synnerhet, är det en viktig iakttagelse som bör uppröra envar svensk skattebetalare, nämligen avsaknaden av en seriös, öppen och omfattande debatt. En fråga som i sin yttersta konsekvens kan vara avgörande för vår nationella överlevnad, som berör Sveriges trovärdighet som självständig stat, som, vad gäller värnpliktsfrågan, kan innebära ett avgörande och oåterkalleligt systemskifte, passerar om inte obemärkt så nästan igenom beslutsmaskineriet.

Är svenska folket, tidningsredaktörer, debattörer och samhällsengagerade så totalt ointresserade av försvars- och säkerhetsfrågor som den ljumma, för att inte säga obefintliga allmäna debatten antyder? Har försvars- och säkerhetsfrågor reducerats till något för redan frälsta nördar bland bloggarna, trots att det är något som, kanske inte intresserar men i alla fall, berör alla?
Har svenska folket gått på löftet och förhoppningen om evig fred i vår del av världen?

Ryssland övar, för vad?

Signaturen Spanaren har på annan plats, med hänvisning till bl a den ryska nättidningen RIA, redogjort för den mycket omfattande övningsverksamhet som Ryssland planerar för under 2009. De olika övningarna berör stora delar av europeiska Ryssland, inkluderar deltagande av Vitryssland och avser bl a att testa den nya ryska ledningsstrukturen militärdistrikt – operativt kommando – brigad. I förekommande fall kommer även sjöstridskrafter att delta.

Att man övar i Ryssland är väl i sig ingen nyhet. Den ryska övningsverksamheten har varit i stadigt uppåtgående de senaste åren efter att nästan legat helt nere åren efter SSSR kollaps. Vad som är anmärkningsvärt är omfattningen, både geogafiskt och vad gäller mängden deltagande förband. Vid samövningen ”Zapad” med Vitryssland sägs exempelvis två kompletta arméer delta medan övningen ”Ladoga” ska omfatta alla förband i Leningrads MD med förstärkning från Sibiriska MD och med deltagande av både Norra och Östersjömarinen.
Den konspiratoriskt lagde kan dessutom konstatera att ”Zapad” och ”Ladoga” sammanfaller till tiden…

Spanaren gör en koppling till Georgienkrisen och ser de ryska övningarna som ett sätt att höja garden mot eventuella västliga motåtgärder efter en rysk intervention i den restgeorgiska krisen där i så fall sommarens kommande övningar i det kaukasiska MD skulle kunna vara en generalrepetition och ett intagande av utgångsgruppering.

Ett annat scenario för den alarmistiskt lagde, och då för övningarna Zapad/Ladoga, skulle kunna vara ett ryskt ingripande i ett alltmer krisande Baltikum, och då, helt enligt Medvedevdoktrinen, till stöd för etniska ryssar i det nära utlandet.

Är man alarmistisk och/eller konspiratorisk kan man hitta många fullt möjliga och mer eller mindre troliga scenarier med utgångspunkt i den ryska övningsserien, ryskt agerande de senaste åren och doktrinära uttalanden av diverse ryska potentater. Personligen har jag svårt att se några rationella motiv för ett ryskt expansivt agerande men man ska naturligtvis aldrig säga aldrig och vad som är rationellt i Kremls flerhundraåriga geopolitiska perpektiv har ingen utomstående hittills kunna lista ut.
Årets övningsserie ska nog främst ses som, förutom just övningar, en signal till omvärlden att ”vi är tillbaka som militär makt att räkna med och vi dominerar totalt vårt närområde”, en signal som kanske främst riktar sig till Ukraina.

Mera intressant än diverse worst case-scenarier tycker jag är Rysslands sätt att öva och vilket krig det är man förbereder sig för. Styrkesammansättningen med stora pansartunga enheter relaterar snarare till det kalla krigets scenarier än till nutidens småskaliga krig med lättare enheter över stora ytor. Är det månne storkriget, den slutliga uppgörelsen med NATO, som fortfarande är styrande krigsfall i den ryska planläggningen och vad ser man i Kreml som skulle kunna starta och motivera ett sådant krig?
För Sveriges del kan vi nöja oss med att Ryssland återupprustar, övar allt intensivare, med större och större förband och närmare och närmare våra gränser. Oavsett eventuella avsikter borde den i accelererande tempo ökande ryska förmågan vara tillräcklig för att få våra politiker och försvarsplanerare att tänka ett steg till.

Den bästa av världar finns inte

I den bästa av världar fattas beslut på strikt rationella och sakliga grunder. En tydlig och väl definierad beställning på exempelvis en önskad förmåga, kompletterad med ekonomiska ramar och en tidpunkt då det ska vara klart, följs av utredningar, beredningar, anbud, utvärderingar, prov och försök, spel, omtag och till slut ett välgrundat och av de flesta accepterat beslut.
Så ska det alltså vara i den bästa av världar, en värld som vi alla vet inte existerar. Denna ideala process grumlas av en mängd faktorer. Är det ett stort projekt som tar lång tid, kan den politiska majoriteten och/eller den politiska styrningen ändras under resans gång. Tunga projektledare eller handläggare kan försvinna, styrande parametrar kan ändras, plötsliga teknikgenombrott kan kullkasta genomfört arbete etc. etc.
Till detta kommer sedan den mängd av andra irrationella störningar och påverkningar jag beskrivit i tidigare inlägg och som skapar frustration, besvikelse och frågor om ”vad är det vi håller på med egentligen…”.

Allt detta borde inte vara något problem. Det utgör faktiskt den helt normala miljön vid stora, dyra och långvariga projekt. Problemen och frustrationen uppstår då kommunikationen, åt alla håll, mellan projektets olika nivåer, led och delområden inte fungerar. Då politiker levererar ett budskap utåt mot medier och väljare och ett annat mot det högre chefsskiktet, då chefer inte lyckas, eller kanske inte ens försöker, förklara varför ett välgrundat förslag läggs åt sidan till förmån för något inte fullt lika bra, då specialister inte byter erfarenheter av prestigeskäl; listan kan göras lång.
Det största kommunikationsproblemet finns nog mellan specialisthandläggarna och beslutsfattarna där inställningen uppifrån tyvärr fortfarande verkar präglas av ”håll truten och gilla läget”.
Om höga chefer på ett prestigelöst och självklart sätt kunde förklara för den undrande och oförstående specialisten varför det blev som det blev och samtidigt gav feed back på nedlagt arbete skulle oändligt mycket vara vunnet. För chefer genom ökat förtroende inom organisationen och för handläggare och specialister genom ökad förståelse för beslutsprocessens komplexitet.
Egentligen är det ju så enkelt för en chef att kalla till sig en undrande och protesterande specialist och säga: ”Du har gjort ett jättejobb och det du och dina medarbetare föreslagit hade absolut varit den bästa lösningen ur ett strikt systemperspektiv. Nu har vi dock fått budet att, om vi i stället anskaffar systemet X, som inte är lika bra som ert förslag men som duger, kan vi från samma tillverkare till ett mycket bra pris och med omedelbar leverans få köpa även systemet Y som vi länge önskat oss. Vi bedömer att den totala effekten för Försvaret gynnas av en sådan lösning.” I den bästa av världar borde denna typ av samtal vara en naturlig del av interaktionen i organisationen, men som sagt; vi lever inte i den världen.

Tänk om, Gud förbjude, någon annan har rätt….

Som hängiven, kunnig och engagerad tjänsteman arbetar du hårt för det du, och som du uppfattar det många andra, tror på vara det bästa för Försvarsmakten och för landet. Med sakargument och med din stora kunskap och erfarenhet, argumenterar du, jobbar, lobbar och diskuterar du. Du använder alla officiella och inofficiella kanaler du har tillgång till för att få de slutliga beslutsfattarna att inse att det är din och dina meningsfränders lösning som är, kanske inte den enda, men den bästa vägen mot målet.

Trots allt hårt arbete, trots all kunskap och erfarenhet och trots alla goda argument kör du huvudet i väggen. Du upplever höga chefer som inte lyssnar, åtminstone inte på dig, och du övertygas till slut om att det är andra kriterier än dina, strikt sakliga, som fäller avgörandet.
Politiska signaler som utgår från andra urvalsfaktorer än dem som du tycker borde vara självklara, konkurrens mellan försvarsgrenar och ren och skär oportunism hos enskilda beslutsfattare resulterar, som du ser det, i beslut som inte bara väljer en annan lösning än din, utan en lösning som dessutom är fullständigt fel, kontraproduktiv, förmågeraserande och ett slöseri med skattemedel.
Trots din kamp för det enda rätta blir resultatet något som du ser som ett svek mot Försvaret och mot landet och själv riskerar du att hamna ute i kylan utan några som helst fortsatta påverkansmöjligheter.

Beskrivningen ovan är min egen sammanfattning av de stämningar och den frustration som från och till framkommer i några bloggar med koppling till Försvarsmakten, kanske främst Wisemans. Inte så ofta hos Wiseman själv som bland de, oftast anonyma, kommentarerna.

Verkligheten är väl den att många stora och avgörande beslut ofta tas utifrån också andra bevekelsegrunder än de ur ett enskilt handläggarperspektiv strikt sakliga.
Partitaktiska politiska överväganden, politisk kohandel, arbetsmarknadspolitik, medveten kortsiktig risktagning, hänsyn till utländska regeringar eller handelspartners, hemliga överenskommelser med andra länder eller med industrin, personrelaterade faktorer, avvägningar mellan olika politik- eller sakområden är bara några exempel som ligger utöver det rent sakliga vid beslut om stora materielprojekt, ominriktningar eller vad det nu kan vara. Faktorer som inte alltid är kända, och kanske inte heller ska vara det, för alla.

Det som också kan vara svårt att acceptera för många, är att ett beslut faktiskt kan vara, rent sakligt, väl övervägt och välgrundat men bygga på någon annans konkurerande men välmotiverade, underbyggda och sakligt korrekta yttrande eller förslag. Ett äpple kan vara nog så surt ibland.
Den stora skillnaden mellan att vara övertygad om att ha rätt och att få rätt kan vara svår att hantera och ett fortsatt ältande resulterar ofta i en kamp mot väderkvarnarna, en kamp som drivs i fikahörnan och nuförtiden även i bloggkommentarer.
Att argumentera utifrån grundförutsättningen att det bara finns två möjliga lösningar på ett problem, ”mitt sätt och fel sätt”, har aldrig varit särskilt framgångsrikt i längden!

No major war in the comming ten years….

Efter VK 1 fick det brittiska försvaret ”no major war in the comming ten years” som planeringsförutsättning från politikerna. Denna tioårsperiod rullades efterhand och politikerna, även Winston Churchill, avvecklade för glatta livet det som byggts upp under kriget. Detta resulterade i att de brittiska stridskrafterna, framför allt armén, hade nått ett absolut bottenläge 1931-32. En yrkesarmé med små resurser, med en begränsad anskaffning av ny materiel och där vissa förmågor, exempelvis den egna uppfinningen pansarstrid, helt lämnats åt sitt öde. Man hade möjlighet och kunskap att i huvudsak endast uppträda i pluton och kompani och då främst som polistrupp i kolonierna.
Resurserna satsades på ”visa-flaggen”-projekt inom flottan och ett flygvapen som klarade sig någorlunda genom alla neddragningar.
Likheterna med Sverige efter mitten av 1990-talet är slående. En alltför optimistisk tolkning av ett nytt omvärldsläge efter, inte VK 1 men, det Kalla kriget 1, resulterar i en rullande strategisk time out där resurser och förmågor efterhand avvecklas, läggs i malpåse eller avskrivs som ointressanta i ”det nya försvaret”. En radikal bantning av armén med en övergång från värnplikt till yrkes- och kontraktssoldater och med en fokusering på uppträdande i plutons- och kompaniförband, inte i kolonierna men väl i det fjärran utlandet.

Tursamt nog för UK påbörjade man sin återupprustning tidigare än Sverige och med avsevärt större resurser än det svenska försvarsbeslutet 1936. Trots detta kan man väl inte med den bästa vilja i världen påstå att UK stod särskilt väl rustat 1939.

I Sverige gäller fortfarande ett rullande ”no major war in the comming ten years”. Visserligen basuneras inriktningspropositionen ut som ett trendbrott och en klarare syn på de nationella behoven, men vad som konkret kan komma ut av oförändrade anslag återstår att se. Fjorton förrådsställda stridsvagnar på ett oförsvarat Gotland och att vår lilleputtarmé ska förstärkas med fyra reservbataljoner med en organisationstid vida överskridande det Georgienkrig, inklusive inledanden politiska kriser, uppmarsch, incidenter och politiskt käbbel som motiverat deras införande, lär inte innebära några revolutionerande trovärdighetsförändringar.
Vår flotta visar flagg på fjärran oceaner med fartyg byggda för Östersjön och vårt flygvapen har förvandlats till en utprovnings- och säljorganisation för SAAB. Hundra JAS ska hållas i luften men de saknar ett fungerande bassystem, har enligt vissa uppgifter stora brister i stridsledningssystemet och antalet flygplan överstiger förmodligen antalet moderna vapen till dem.

Jag brukar alltid hävda att det är en viktig sak vi kan lära av historien och det är att den aldrig upprepar sig. Man kan dock, och ska, lära sig av historiska misstag och felbedömningar. UK gjorde precis som Sverige och många andra efter VK 1. Man drog snabba växlar på ett nytt läge, raserade snabbt och alldeles för mycket och tvekade länge innan man förmådde att omvärdera den egna politiken trots starka signaler om behovet.
Sverige tvekade ännu längre och reagerade till slut halvhjärtat.

Efter VK 2 verkade man ha lärt läxan, så även Sverige. Ett helt nytt läge visserligen, men man vågade inte lita på den fortsatta utvecklingen och ett svårförutsägbart och rustat Ryssland. Den höga rustningsnivån bibehölls och allianser stärktes.
Så föll muren och SSSR och Sverige glömde alla, egna och andras, dyrköpta erfarenheter. I ett naivt euforiskt rus tolkades sam- och framtid i rosenrött och togs till intäkt för att driva en, visserligen nödvändig, försvarsreform in ab surdum och till utplåningens gräns. Då man nu äntligen verkar ha vaknat upp och till synes reagerar, gör man detta mera av inrikespolitiska än sakliga skäl och med kosmetiska åtgärder som eventuellt kan stärka vår förmåga till polisinsatser i ”kolonierna”, om ens det. Vårt närområde lär i varje fall inte bli särskilt imponerat och vår förmåga att hantera incidenter med militära förtecken eller att försvara hela landet i väntan på den förutsatta men vare sig garanterade eller utlovade hjälpen, fortsätter att vara en dröm och en politisk floskel..

Tolgfors är frivillig och alltså ingen yrkesman

Tillgänglighet, beredskap och utbildningsnivå är avgörande för ett försvar i dagens snabba krigsförlopp.
Både kriget som sådant och dess förmodligen korta preludier ställer krav på en organisation som kan leverera effekt omgående och vad gäller dessa parametrar argumenterar försvarsminister Sven Tolgfors påläst och övertygande på Brännpunkt i dagens SvD. Att göra detta är heller inte särskilt svårt, detta är allmängiltiga sanningar som omfattas av de flesta.

Betydligt svårare har Tolgfors att på ett övertygande sätt bemöta kritiken mot det föreslagna personalförsörjningssystemet i det ”nya försvaret”. Kostnadsaspekten väljer han för säkerhets skull att helt lämna därhän, så ock de framförda tvivlen på en säker och hållbar kompetensförsörjning. I stället koncentrerar han sig på att bemöta dem som, oftast på principiella grunder, motsätter sig ett yrkesförsvar.

Genom lite sifferexercis och semantiska hårklyverier påstår Tolgfors att något yrkesförsvar är det inte alls fråga om. Nej, vad Sverige ska hålla sig med, är ett betydligt trevligare och mera lättaccepterat ”frivilligförsvar”. Jag trodde ju i min enfald att de flesta yrkesgrupper består av dem som frivilligt sökt sig dit, men jag kan ju ha missuppfattat det….

De kontraktsanställda soldaterna är inga yrkessoldater enligt Tolgfors; de har ju ett civilt yrke som grund. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med Sveriges alla deltidsbrandmän. De har även de ett civilt yrke men har utbildat sig och övar regelbundet i sin andra profession.
Då larmet går lämnar de sina civila arbetsplatser och kliver in i sin andra yrkesroll och att påstå att de inte skulle vara yrkesmän då de står mitt i en räddningsinsats, vore att svårt nedvärdera dem.

Jag förstår Tolgfors dilemma. Yrkessoldater och ett yrkesförsvar har ingen särskilt positiv klang i Sverige. Kopplingarna till legoknektar och allt vad de står för ligger nära. Försvarets folkliga förankring, av många ansedd som avgörande, blir också svår att hävda om inte frivilligheten blir det som ska få styra människors tankebanor.

Vänligen herr minister. Om nu din och regeringens analys kommit fram till att det är ett yrkesförsvar vi behöver, övertyga då svenska folket om det med trovärdiga argument och kalla sakerna vid deras rätta namn.
I stället för att bränna krut på semantiska dimridåer, kan du istället försöka klara ut problematiken kring finansiering, kompetensförsörjning, folkförankring och numerär.
Kanske allra viktigast, åtminstone för de Försvarsmaktsanställda, är också att tala om vad som händer efter 2011 då regeringens moratorium går ut och kalaset ska betalas.