Arkiv

Posts Tagged ‘försvarsdebatt’

Sanden är djup i debattlådan

Med drygt fem månader kvar till riksdagsvalet är allt som förväntat. Efter några korta, flämtande försök i samband med dödsskjutningarna i Afghanistan, har alla former av debatt bland politiker, på ledarsidor och i övrigt i pappersmedia om försvar och säkerhetspolitik dött ut.
Allt är åter koncentrerat kring jobben, pensionärernas skatter, RUT och ROT, allianser hit och allianser dit. Den enda allians som inte är uppe till debatt är NATO.

Med ett osäkert opinionsläge och med SD som en eventuell joker i leken försöker nu de olika konstellationerna övertrumfa varandra med olika utspel, utspel som alla kostar pengar och som måste finansieras. Det är väl inte att satsa på någon högoddsare om man tror att ett sätt att plocka fram de nödvändiga medlen är att ta dem från Försvaret.

Detta samtidigt som NATO genomför en och planerar en annan övning i vårt omedelbara närområde, samtidigt som Ryssland och NATO/USA, trots de pågående SALT-förhandlingarna är djupt oense om hur den europeiska säkerhetskartan skall utformas. Detta i en tid då Ryssland fullföljer sitt militära återtagande samtidigt som tecken på en viss politisk turbulens med osäker utgång kan skönjas i landet. Detta då Sverige övergår från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesdito utan att finansiering, anställningsförhållanden och den konkreta utformningen är klarlagd. Detta trots att VISBY-korvetterna ännu inte är operativa eller helikopterfrågan löst. Detta trots att solidaritetsklausulen lovar mer än vad den kan hålla samtidigt som den förutsätter bistånd med det vi valt att inte klara själva. Detta trots att NBF och GLC/NOC trots mycket tydliga politiska signaler och generalsord lever vidare i lätt maskerad form.
Alla former av politisk debatt som ligger utanför plånboken eller inrikespolitiska trätor verkar vara totalt bannlysta; inte ens Bosse Pellnäs orkar längre försöka väcka intresset för dessa frågor.

Under valår blir den politiska sandlådan särskilt tydlig; vad gäller försvars- och säkerhetsfrågor använder alla parter den till att stoppa ned huvudet.

Det var det djävligaste, det hade jag ingen aaaaning om

För några kvällar sedan deltog jag i ett sammanträde tillsammans med ett tjugotal personer av bägge könen i varierande åldrar. Alla var vad man kan kalla allmänt samhällsintresserade medborgare som följer med i radio, TV och tidningar; personer med god koll på vad som händer omkring oss.
Av någon anledning kom vi in på försvarsfrågor där kunskapen om debatten, om besluten, om inriktningen och vad det nu kan vara, var stor och åsikterna om exempelvis Afghanistaninsatsen många, skiftande och välgrundade.

Vad som förvånade mig var att lika stor som kunskapen var om debatt, inriktning och beslut, lika liten var den om de praktiska konsekvenserna, om innebörden och om vad som verkligen utgör dagens Försvarsmakt.
Då jag försökte förklara att vi i praktiken inte har något nationellt försvar att tala om, åtminstone inte utan en mycket lång startsträcka, blev jag först inte trodd.
Man hade inte, i den mån man försökt, lyckats omsätta debatt och nyhetsrapportering till en konkret bild, till något man kunde relatera till; kanske därför att man då hade hamnat alldeles för långt ifrån vad man förutsatte eller ansåg vara rimligt.
Oavsett vilken politisk inställning man hade och oavsett vad man tyckte om Försvaret som sådant blev alla genuint förvånade då jag försökte redogöra för vad dagens svenska Försvarmakt konkret bestod av. Särskilt anmärkningsvärt var att flera, även de med ganska god kunskap om ”insatsförsvaret” och den nya personalförsörjningen, var övertygade om att det gamla mobiliseringsförsvaret med sin materiel fanns kvar som något slags skuggorganisation som skulle gå att återväcka, visserligen efter omfattande utbildning och lång tid, men ändå.
Är detta månne anledningen till att försvars- och säkerhetsfrågor får så litet genomslag hos gemene man? Man känner sig lugn därför att man tror att styrka och beredskap är så mycket större och bättre än vad den är, att de som är i medelåldern och däröver fortfarande har en inre bild av vad Försvaret är eller borde vara. En bild som ingen debatt eller inga nyheter förmått ändra.

Blunda, tuta och kör

19 januari 2010 1 kommentar

Då jag är ute och går retar jag mig alltför ofta på bilförare som dundrar fram på de smala byvägarna bland barn, hundar, pensionärer och barnvagnar som om de var ensamma på vägen. Med ett fast grepp om ratten och med blicken stelt rakt fram kör de sitt eget race, oberoende och till synes omedvetna om omvärlden.
Principen verkar enkel: Låtsas jag inte om riskerna finns de inte och jag behöver alltså inte ta hänsyn till dem.
Efter att ha lyssnat och läst ett antal inlägg och kommentarer från Folk och Försvar i Sälen blir jag mer och mer övertygad om att alltför många svenska politiker verkar leva efter samma princip. Låtsas jag inte om riskerna behöver jag inte ta hänsyn till dem….
De flesta har, om än motvilligt, tvingats acceptera att Ryssland rustar upp, att man fört krig i Georgien, att den demokratiska utvecklingen gått i stå, att man genom diverse doktriner givit sig självpåtagna rättigheter i sitt ”nära utland” och att man sänkt tröskeln till militära maktmedel som en del av politiken. Då man sedan ska dra slutsatserna av detta och hantera konsekvenserna för Sverige, blir man som bilförarna på byvägen: Blicken stelt rakt fram och gasa på som vanligt. Låtsas jag inte om det jag ser finns det inte och jag behöver framförallt inte göra något åt det.

%-satser är ingen förmåga…

Claes Arvidsson följer på ledarplats i söndagens SvD upp folkpartiets tunga trios Brännpunktsartikel om behovet av ett återtagande av Sveriges nationella försvarsförmåga. Det är förhoppningsvis en fortsättning på den försvarsdebatt som nu äntligen kommit igång och som många efterlyst.
Låt oss bara hoppas att debatten överlever Folk och Försvarsveckan, att den förs vidare och att den inte direkt fastnar i inrikes- och partipolitiska låsningar med sikte på höstens val.
Arvidssons ledare är i detta avseende typisk för den svenska debatten så tillvida att försvarsfrågan direkt, innan grundläggande frågor om risker, hot, förmågebehov, beredskap, personalförsörjning och vad det nu kan vara belysts och debatterats, fastnar i partipolitik, valtaktik och procentsatser.

Naturligtvis kan man inte blunda för att även försvars- och säkerhetspolitik är just politik; att partierna har olika ideologiska grunder och åtskiljande prioriteringar och värderingar. Så är och ska det vara i en demokrati och i slutändan ska det vara (parti)politiken som fäller avgörandet, men låt oss för Guds skull få en öppen, fri och förutsättningslös debatt innan partistrategerna och valstatistikerna helt tar befälet.

FP kommer ut på banan. Vilka följer?

Kanske vi ändå får den seriösa försvarsdebatt med deltagande av även de tunga politikerna som jag och flera andra efterlyst. Nu har i varje fall FP tagit det första steget med partiledaren i spetsen och gått ut förvånansvärt hårt till stöd för en stärkt nationell försvarsförmåga.
Med namns nämnande och i klartext talar man om den negativa utvecklingen i Ryssland och om Rysslands aktivistiska politik, om Barentsområdets och Nord Streams säkerhetspolitiska betydelse och om vikten av att remilitarisera Gotland.
Att det är ett valår och att det gäller att hålla tungan i den rätta politiska munnen märks då inte ens folkpartiets tunga trio med ett ord nämner NATO. Här är man uppenbarligen väl medveten om att man i så fall skulle givit sig ut i ett politiskt minfält omgivet av reflexstyrda krypskyttar med fingret på avtryckaren. Bäst alltså att för tillfället överlåta NATO-frågan åt en avdankad överste och en miljöpartist.

Frågan är dock om detta inhopp i debatten är en engångsföreteelse eller om FP försöker göra Försvaret till en valfråga där ett parti med svaga opinionssiffror försöker locka till sig dem som med förvåning och undran jämfört omvärldsutvecklingen med vår svenska försvarsförmåga. Om det är en seriös satsning är det bara att konstatera att det är ett stort politiskt vågspel som även om det inte lyckas för FP, förhoppningsvis lockar ut de andra partierna på banan.

FP-trion nöjer sig inte med att önska ett stärkt försvar, man går så långt som till att beskriva önskade förbandsstrukturer. Återskapandet av en regional ledningsorganisation, fem brigader, varav en eller kanske rent av en till på Gotland, bibehållande av alla nuvarande stridsfordon, artilleripjäser och JASar, färdigställande och förbandsläggning av VISBY-korvetterna och allt med en hög beredskap.
De fem brigaderna skulle tillhöra en förbandsreserv enligt skribenterna. Om denna reserv i så fall skulle ligga utanför den redan beslutade förbandsramen med insatsbataljoner är oklart och hur de ska personalförsörjas lämnar man inga förslag på, men det är klart, debattskisser behöver ju inte vara helt genomarbetade.
Jag ställer mig dock lite tvekande till låsningen vid de sammanhållna brigaderna. Med de förbandsvolymer man talar om och med det mycket varierande hotscenario vi kan se framför oss, torde nog ett rejält ökat antal bataljoner, som vid behov, med erforderliga stödfunktioner, kan sammanföras i brigadförband vara att föredra.

FP-trion inser att ökade försvarsambitioner kan komma att kräva ökade ekonomiska ramar. Det är nog det minsta man kan säga! Om man dessutom, som de skriver, inte ser något motsatsförhållande mellan en nationell upprustning och fortsatta internationella insatser kommer ramarna att behöva ökas rejält.

Försvarsvänner i det tysta finns det gott om i Sverige och förvåningen är stor bland dem som insett hur mycket Sverige de facto avrustat. På marginalen kan dessa bli avgörande i det kommande valet om Försvaret tillåts bli en del av valrörelsen och det är kanske här som FP sett sin chans. Oavsett eventuellt politiskt taktiserande inför hösten är det i varje fall positivt att debatten verkar ha tagit fart och det är bara att med spänning invänta de andra partiernas ställningstagande och positioneringar.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Verkligheten som en dröm

14 december 2009 3 kommentarer

Försvarsminister Tolgfors är hårt ansatt i bloggosfären, ibland även av mig. Visst lämnar hans agerande mycket övrigt att önska, även om han då och då blixtrar till och på ett alldeles utmärkt sätt talar för varan; men man måste ändå ha en viss förståelse för hans predikament.
Det kan inte vara lätt att vara minister för ett fögderi som ingen annan i regeringen verkar ha något större intresse för, som inte på något sätt kan användas i en valrörelse, som ständigt varit utsatt för budgetnedskärningar men som föväntas leverera snabbt och effektivt då regeringen vill tjäna snabba poäng i Långtbortistan.

Ett annat problem som Tolgfors, tillsammans med sina politikerkollegor har och som tydligt framträder i hans bloggduell med Wiseman, är den grundläggande synen på hot och försvar.
Tolgfors hävdar, förmodligen helt korrekt, att det inte finns någon nation som inom överskådlig tid har för avsikt att militärt hota Sverige och, mindre korrekt, att det försvar vi har och planerar är fullt tillräckligt för våra nuvarande behov och överskådlig framtid.

Jag och mina bloggkollegor har en något annorlunda syn på begreppet hot. För oss är inte de bedömda avsikterna, även om de är en del av analysen, allena avgörande. Som en tung post måste också ingå förmågan att göra något. Förmågor måste också sättas i relation till eventuella motståndare. Även en begränsad eller överreklamerad och upphaussad förmåga kan vara fullt tillräcklig om motståndet är försumbart och att bara låta förmodade främmande avsikter vara styrande för den egna försvarsplaneringen är ett risktagande av största mått; då väl avsikterna är konstaterade är det med största sannolikhet försent att göra något åt den egna förmågan.
Hela detta resonemang har betydligt mera fullständigt redovisats hos Wiseman och hans kommentatorer.

Vad som däremot inte har framkommit och som jag tror är lika viktig som de skilda synsätten på avsikter och förmågor, är den mera existentiella och filosofiska frågan om kriget som sådant.
Jag har fått uppfattningen att Sten Tolgfors och hans generationskollegor inom politiken verkligen verkar tro att ett varmt krig eller ens incidenter med militära förtecken i vårt närområde tillhör det förgångna. För dem har det militära försvaret av Sverige som nation därför reducerats till ett politiskt och intellektuellt spel där man aldrig kommer att behöva riskera att någon konkret synar korten, för den möjligheten finns inte i deras tolkning av reglerna. Det är bara att bluffa vidare utan risk att förlora insatsen för det enda som krävs är att man har kort, vilka som helst, att visa upp.

Det är här det skär sig, det är här vi som ser kriget, kanske inte som något troligt eller ens sannolikt, men som en konkret risk och en möjlig realitet, ställer oss oförstående och får svårt att acceptera politiken.
Vi talar helt enkelt olika språk, vi har helt olika synsätt. Vi som inte är politiker lever, som vi ser det, i den konkreta verkligheten och inte i den politiskt/intellektuella drömvärlden.
Det är väldigt sällan som dröm blir verklighet, det händer nästan bara i sagans värld.

Sten Tolgfors
Wiseman

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:

Är jag lurad och i så fall av vem?

07 december 2009 4 kommentarer

För den som är helt hänvisad till OSI (Open Sources Information/Intelligence) och dessutom inte läser ryska, är det inte lätt att försöka följa upp trender och framtida utveckling vad gäller rysk försvars- och säkerhetspolitik.
Politiska utspel och uttalanden är det förvisso gott om, reportage om utvecklingen inom de väpnade styrkorna lika så, problemet är bara att de spretar, pekar åt olika håll och gör det allmänt svårt att skapa en någorlunda begriplig bild med en genomgående gemensam nämnare.
Ena dagen hävdar president Medvedev att ett krig med NATO ska vara styrande för utvecklingen av de ryska stridskrafterna, nästa dag skriver chefen för generalstaben att det är den lokala konflikten i gränsområdena som ska vara styrande krigsfall.
Premiärminister Putin åker till Paris och förhandlar om inköp av oceangående amfibieattackfartyg samtidigt som en tung amiral går ut i pressen och hotar med att den ryska flottan år 2015 kommer att ha förlorat sin oceana kapacitet och att ett fullständigt otillräckligt nybyggnadsprogram hotar flottans stridsvärde. Ena handen talar om fyra-fem nya stora hangarfartyg inom beslutsperioden medan den andra bittert klagar över att endast ett större stridsfartyg kommer att tillföras i närtid.
Politiskt flaggas för den pågående försvarsreformen med ny ledningstruktur, nya organisationsformer och nya principer för rekrytering och utbildning, allt resulterande i ”leaner and meaner”, samtidig som försvarsledningens utvärdering av förbanden och hur långt man kommit i omstruktureringen resulterar i svidande kritik och underkännanden.
Ny materiel presenteras i medierna och på internationella vapenmässor samtidigt som många förband uppenbarligen tragglar vidare med och försöker hålla igång arvet från sovjettiden.

Vad ska vi dra för slutsater av detta? Är den ryska försvarsmakten snabbt på väg att moderniseras materiellt, organisatoriskt och förmågemässigt eller lider den fortfarande av den institutionella motviljan att lämna sovjettidens massarméer, otillräcklig materielomsättning och svårigheter att rekrytera personal av alla kategorier? Var de senast genomförda storövningarna välregisserade skådespel för att backa upp politisk vilja och politiska utspel eller var de en sann värdemätare på återvunnen förmåga och självsäkerhet?

Jag har själv påpekat den ökade ryska förmågan i Östersjöområdet som starka orsaker till att ompröva den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Jag har skrivit om olika politiska uttalanden och doktriner och om hur Ryssland nu i snabb takt skapar förmågan att även militärt backa upp den politiska retoriken.
Har jag haft fel? Har jag fallit offer för traditionell rysskräck och nostalgiskt invasionsförsvarstänkande? Har i själva verket det svenska politiska etablissemanget rätt där Östersjön under överskådlig tid är ett fredens hav med den ryska björnen lugnt sovande i sitt ide?

Nej, det tror jag inte! Mycket i det disparata informatinsflödet är naturligtvis genuin maskirovka eller uttryck för rivalitet mellan försvarsgrenar, politiker, generaler och inom det militärindustriella komplexet, men Ryssland är ovedersägligen på väg upp, politiskt, ekonomiskt och militärt. Den militära uppgången är förmodligen inte så snabb och så problemfri som den ibland beskrivs och många problem, prioriteringar och avvägningar återstår. Men den politiska inriktningen med Putin- och Medvedevdoktriner verkar vara rejält förankrade och vägen mot en, om inte global så åtminstone en euroasiatisk kontinental supermakt verkar vara klart utstakad.
Den militära upprustningen kanske släpar relativt politiken men är ändå på god väg.

I Sverige släpar både politik och försvarsförmåga. Om vi gör något åt det nu kanske vi kommit tillräckligt på väg då den militära förmågan i vår omvärld hunnit ikapp politiken.

RIA 1
RIA 2
RIA 3