Arkiv

Posts Tagged ‘försvarsberedningen’

Cecilia Widegren + Peter Hultqvist? Knappast

CW

Vid ett möte i slutet av 80-talet med garnisonen, kommunalpampar och representanter för Försvarsutskottet hade utskottets ordförande Arne Andersson (S) och en centerpartist som jag har för mig hette Gustafsson farit ut mot varandra och respektive partis politik så att stickor och strån rök. Vi stackars lantisar hukade oss i bänkarna.
Under den obligatoriska kafferasten såg jag till min förvåning hur de två satt hopkurade tillsammans med almanackorna i högsta hugg, ivrigt planerande en gemensam helg tillsammans med hustrurna i lämplig fritidsstuga.
Här hade man verkligen förmågan att skilja på sak och person, på politik och privatliv och min tro på politiker som ganska vanliga människor fick sig en puff.

Varför har jag så svårt att se Cecilia Widegren i samma situation med någon överhuvudtaget och allra minst med Peter Hultqvist? Varför har jag så svårt att se henne planera någonting tillsammans med någon annan än sig själv? Varför har jag svårt att se henne skilja på politik och person, på röstmaximerande partipropaganda och verklighet, på sagans spegel och den sanna bilden?
Hur kan det bli så att man får en sådan oresonlig avog inställning till någon man aldrig träffat bara utgående från den bild vederbörande försöker skapa av sig själv och genom sin argumentation? Är hon en politisk lycksökerska, en i döden partitrogen karriärpolitiker eller bara ett personvalt ytterskott från Skaraborg som halkat in på ett bananskal?
Vilket som, som nymoderat partimegafon förlorar hon mer och mer av den lilla trovärdighet hon eventuellt har haft och hjälper till att sprida ett löjets skimmer över inte bara nymoderat försvarspolitik utan även svensk försvarsdebatt som sådan. Tyvärr.

Är det något som Sverige behöver, särskilt just nu, är det sansade, kloka och lågmälda försvarspolitiker. Här platsar definitivt inte den personvalda från Skaraborg.

Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor.

Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen tänka till ytterligare några varv så att det inte blir ”fort men fel”.

En av de få sakerna som blivit konkret är GOTLAND. Alla vurmar helt plötsligt för ön. Gotland ska försvaras tycker alla, men på många olika sätt och med skiftande ambition. Herr Björklund vill återuppväcka P 18:s MekB, Carl Bildt vill försvara ön med ubåtar, någon vill dominera Östersjön med lv-skyddade sjörobotar på ön och bland politiker och tyckare i övrigt finns sedan allt däremellan
ÖB säger att visserligen ska hela Sverige försvaras men att binda kvalificerade förband på ön vore att även binda en arm på ryggen. Behåll handlingsfriheten och upprätthåll förmågan att skicka förband till ön vid behov menar ÖB och bland försvarsbloggarna hävdar cornucopia? att det är för farligt att försvara Gotland på Gotland och att vapenutvecklingen på rysk sida kommer att driva oss längre och längre västerut undan bekämpningshotet. Tyckarna är alltså många och argumenten ännu fler.

I allt detta saknar jag dock några i mitt tycke mycket tunga argument.

Signaleffekten. Utan att gå in på innehållet eller styrkan är det min bestämda uppfattning att en signifikant militär närvaro på Gotland kommer att krävas för att ge önskad signaleffekt.

Signalen till omvärlden att Sverige vill och kan försvara sig och att vi vill ta en aktiv del i den säkerhetspolitiska helheten kring Östersjön, signaleffekten till svenska folket att politikerna tar omvärldsläget på allvar och, inte minst viktigt, signaleffekten till gotlänningarna att ön är en viktig del av Sverige som inte kommer att säljas ut.
Detta behöver nödvändigtvis inte innebära ett återuppståndet utbildningsförband, över tiden roterande enheter från fastlandet löser uppgiften lika bra samtidigt som det sker en kunskapsspridning inom FM.

Stabilitet och säkerhet. Sverige har blivit en säkerhetskonsument i Östersjöregionen. En anpassad militär närvaro på ön skulle hjälpa till att vända detta samtidigt som det skulle bidra till stabiliteten i ett alltmer svårbedömt omvärldsläge.  

Stabilitet skapas av förband på plats, en normalbild som skapar förutsebarhet och säkerhet hos omgivningen. Att som ÖB föreslår tillföra förband till ön vid behov, är i ett osäkert läge eller då behovet blivit akut, tvärtom spänningshöjande, destabiliserande och något som det just därför förmodligen kommer att bli mycket svårt att få ett politiskt beslut för att genomföra.

Trovärdighet. Säkerhetspolitik bygger i mångt och mycket på trovärdighet. Har vi förmågan och viljan att göra det vi säger oss kunna och vilja göra? Är doktrinen och politiken trovärdig?

Vad gäller Gotland är det inte trovärdigt att vi i en krissituation ska tillföra förband till Gotland. Eskalationsrisken och beslutsvåndan har jag redan berört, till detta kommer den bistra militära sanningen. Är vi tvåa till Gotland kommer vi aldrig dit! Likaväl som en kanske liten, men rätt sammansatt, välövad och välutrustad svensk närvaro på ön kan avhålla andra från militära äventyrligheter eller hot, likaväl utgör någon annans styrka ,om än så liten, på ön ett oöverstigligt hinder för oss att ta oss dit.

Till sist en liten reflektion till ÖB:s tillförselresonemang. Om vi, vid behov tror oss om att kunna tillföra förband till ön, torde vi nog också vid behov kunna ta dem därifrån. Om det nu, som ÖB verkar göra gällande, är så enkelt som en ren transportteknisk fråga.  

FM, ett lustslott?

På Krigsskolan, Karlberg fick vi kadetter på 70-talet genomlida en lektionsserie som handlade om en nyuppstånden, fiktiv, stat och dennas väg mot mognad och ansvar. Vad det egentligen handlade om var på vilka grunder, varför, till vad och överhuvud taget om, landet ifråga skulle ha ett försvar.
Frågorna om varför och om avhandlades ganska raskt och utan någon djupare analys eller motivering. Självklart skulle landet ha ett försvar, så var det bara! Inget land med självaktning kunde existera utan en krigsmakt; det var något som ingick och som tillsammans med några andra självklara parametrar konstituerade en etablerad och stabil statsbildning. Dessutom ställde internationell rätt och konventioner krav på stater att kunna hävda sitt territorium och eventuella neutralitet.

Exemplet koncentrerade sig i stället på till vad, något som naturligtvis bröts ned i bl a säkerhetspolitisk kontext, hotbild, militärgeografi, målsättning och krav, försvarsindustri (sic!) mm, mm. Försvarsekonomin var en liten fråga. Här gällde att först klara ut vad som krävdes och se’n fick det kosta därefter. Frågan om att ingå i någon av de allianser som fanns att tillgå behandlades naturligtvis och på ett pedagogiskt och för 20+-åriga kadetter självklart sätt begravdes den frågan djupt, noggrant och definitivt. Hela exemplet utmynnade naturligt nog i att Staten skulle ha ett försvar väldigt likt 70-talets svenska; bara lite bättre, lite starkare och lite modernare…

Den nytillsatta försvarsberedningen befinner sig i samma situation som vi kadetter på 70-talet. Inte en ny statsbildning men en stat i realiteten utan en nationell försvarsförmåga. Ett till synes, om än hittills bara kortfattat skissat,  ganska öppet utredningsmandat men där frågan om allianser (dvs NATO) helt lagts åt sidan.
Minst två stora och avgörande olikheter finns dock. Den ena är ekonomin som man, hur man än vänder och vrider på det inte lär komma undan. Där ekonomi och hotbild inte stämmer överens har ekonomin alltid fått råda.
Den andra olikheten, som inte är uttalad i direktiven, är frågan om om. Ska vi överhuvud taget ha ett nationellt försvar med en trovärdig förmåga? På 70-talet var det en självklarhet som ingick i det statsrättsliga begreppet men för dagens politiker verkar det inte vara lika självklart. Nu verkar det räcka med att man påstår att man har ett försvar.

Det är kanske det som beredningen ska komma fram till. Ett beslutsunderlag som till lägsta kostnad och tillsammans med solidaritetsförklaringen ger oss ett trovärdigt påstående.