Arkiv

Posts Tagged ‘FMV’

Hjälp mottages tacksamt men kan inte återgäldas

Eventuella svenska sjuktransporthelikoptrar som stöd för den svenska insatsen i Afghanistan har återigen aktualiserats; dels genom de senaste dagarnas stridshandlingar med åtföljande skadeutfall, dels genom försvarsministerns uppenbarligen irriterade frågor till Försvarsmakten och Försvarets materielverk om varför frågan ännu inte fått någon lösning.

Anledningarna sägs vara många och beröra allt från brist på rätt sorts helikoptrar till att svenska helikopterpiloter inte är utbildade för den miljö de förväntas flyga i. Dessa frågor lämnar jag därhän och överlämnar dem till de som besitter större kunskaper i frågan än vad jag gör.
Jag nöjer mig med att konstatera att hela helikopterfrågan, och då inte enbart för Afghanistan utan för hela det svenska försvaret, är en enda stor soppa som går tillbaka till dels den politiska styrningen, (S), då den senaste stora upphandlingen var aktuell, dels till den svenska försenande förkärleken för att försöka stoppa in så många funktioner som möjligt i de valda plattformarna. Resultatet av detta har blivit att vi inte enbart saknar helikoptrar av rätt sort att skicka till Afghanistan, vi saknar även resurser för även mycket begränsade insatser nationellt.

OM nu det funnits svenska helikoptrar av rätt sort och med rättutbildade besättningar på plats i Afghanistan för en vecka sedan, hade det då inneburit någon avgörande skillnad för de sårade soldaterna?
Visserligen ökar chansen att helikoptrar skulle vara tillgängliga om det totala antalet i området ökar, men är det inte så att sjuktransporthelikoptrar är en total ISAF-resurs som inte är knutna till någon specifik kontingent eller nation? Är det inte så att även svenska helikoptrar kunde varit upptagna på annat håll trots att det var svenska soldater som sårats?
I debatten har förekommit krav på att Sverige skulle lägga restriktioner på de helikoptrar vi sänder till ISAF, att de skulle reserveras endast för svenska behov och inte få användas som en total resurs integrerade i den gemensamma sjukvårdsberedskapen. På detta sätt skulle man säkerställa en gräddfil för svenska skadade och svenska politiker skulle kunna visa på senkommen handlingskraft.
Detta visar bara på en stor egoism och brist på förståelse för hur man måste kunna totalutnyttja trånga resurser. Vi tog tacksamt emot hjälpen från de amerikanska helikoptrarna som flög in i en riskzon för att evakuera de svenska sårade samtidigt som alltför många hävdar att vi inte ska ställa upp med motsvarande hjälp om och när vi får tillgång till denna resurs.
Det är ett synnerligen egoistiskt och kortsiktigt resonemang som kan straffa sig i längden.

SvD
Tolgfors

Gör om och gör rätt!

Enligt en dom i Länsrätten i Stockholm måste FMV göra om upphandlingen av nytt pansarterrängfordon.
Om domen överlever eventuella överklaganden måste alltså processen göras om och BAE Systems Hägglunds får en ny chans med SEP.

Att domen kommer att innebära förseningar vad gäller anskaffningen torde vara självklart men viktigare är att upphandlingen går rätt till och att FM får det fordon man vill ha, oavsett vilket det nu är eller blir.

Det går heller inte att bortse från de industri- och arbetsmarknadsmässiga aspekterna vid denna typ av upphandlingar.
Från hyllan i all ära, men då svenska staten lägger ut miljardbelopp av skattebetalarnas pengar måste staten även få ta hänsyn till den totala samhällsekonomin, till spinn off-effekter och till de långsiktiga behoven av en högklassig försvarsindustri. Dessa, men även många rent tekniska, faktorer talar för SEP och borde tillåtas väga tungt vid det nya, och förhoppningsvis slutliga, valet.

Den internationella marknaden för denna typ av fordon är stor men då den som ursprungligen beställde och bekostade stora delar av utvecklingen, nämligen Försvarsmakten, inte kunnat användas som referensanvändare i marknadsföringen, har SEP hittills varit ”död” internationellt.

Aftonbladet
Allehanda
SvD

Krig? Vad är det???

Debatten om Försvarsmaktens planerade Gemensamma LägesCentral (GLC/NOC) i en ovanjordsanläggning i Enköping och den till till detta kopplade avvecklingen av luftförsvarets skyddade berganläggningar, som en längre tid rasat i bloggosfären, har nu även nått papperstidningarna.

Planerna på GLC, som har sin upprinnelse i det förkättrade NätverksBaserade Försvaret (NBF), verkar leva sitt eget liv inom delar av Försvarsmakten, ett liv opåverkat av debatt, politiska styrsignaler och tunga remissinstansers totalsågningar.
Personligen saknar jag förstahandskunskaper om handläggningen kring GLC, men om den följer samma mönster som den kring NBF kan jag förstå varför det blivit som det är.
Även NBF sågades, av många skäl; tekniska, ekonomiska, säkerhetsmässiga mm, på ett ganska tidigt stadium men både sågningar, varningar och till slut haltorder från politikerna ignorerades av de drivande och nyfrälsta. I bästa fall uppfattades det som störande debattinlägg i marginalen och i värsta som något man helt enkelt gav faan i. Projektet, eller delar därav, drevs av dubiösa skäl vidare under kanske annat namn men mot samma diffusa mål.

GLC/NOC må kanske tekniskt vara innovativ och kanske rent av rationell men den har i mina ögon en avgörande brist, förutom alla andra som tekniska experter och de med kunskap om personalflykt och katastrofala konsekvenser för luftförsvaret framfört.

Den för mig avgörande bristen är helt enkelt den att förespråkarna uppenbarligen inte räknar med eller planerar för att centralen någonsin ska behöva användas till det den är avsedd, nämligen att leda rikets samlade stridskrafter i krig.
För att leda och administrera insatser av begränsad omfattning i Långbortistan kanske GLC är en praktisk och rationell lösning men om man sett krig, där Sverige och svenskt territorium är direkt inblandat, som en möjlig realitet, hade man förhoppningsvis aldrig drömt om att samla alla ägg i en korg i en oskyddad ovanjordsanläggning.

När det skedde och på vilkens uppdrag kan man fråga sig, men även den operativa ledningen av Försvarsmakten verkar ha blivit en fråga om fredsadministration på kontorstid i oskyddade kontorslokaler och dessutom i en hotmiljö som inte innehåller några som helst risker för mera handgriplig fientlig motverkan.

SvD
Wiseman
Strilaren II

Ständigt dessa helikoptrar

Svenska Dagbladet tar idag på nyhetsplats upp turerna kring det svenska försvarets helikoptrar. Symptomatiskt för synen på Försvarsmaktens nationella uppgifter är att det är den negativa påverkan på räddningstjänst och insatser vid katastrofer som nämns i första rummet medan helikoptrarnas betydelse för den operativa förmågan kommer långt ner på listan.

Av kanske större intresse är de förhållanden som tas upp i en av kommentarerna av signature Mikoyan Gurevich, nämligen turerna kring beslutet om helikoptertyp och de tveksamheter som förekommit på högsta nivå i samband med upphandlingen.
Förhållandena utreddes av MUST SÄK i samarbete med säkerhetspolisen och resulterade i en graverande rapport som militärledningen återkallade och som effektivt begravdes av det politiska och militära etablissemanget i samverkan. Enda påtagliga resultatet blev att de chefer på MUST som stod på sig omplacerades och att en pensionsmässig överste hamnade inför Personalansvarsnämnden.
Jo ett påtagligt resultat till blev det kanske; helikopteranskaffningen försenades med minst tio år…

Spara gärna, men med eftertanke!

I ett osignerat ledarstick i dagens SvD kommenteras Marie Hafströms utredning om Försvarets stödmyndigheter.
Skribenten anser att, även om en rationalisering och omstrukturering av dessa myndigheter är av nöden, borde utgångspunkten för utredningen varit att skapa väl fungerande stödfunktioner snarare än att reducera kostanderna med en given procentsats.
Jag håller helt med om bägge delarna!
Stödmyndigheterna har blivit en överdimensionerad soppa efter FM omstrukturering och ominriktning och de behöver verkligen anpassas till nya uppgifter och nya förutsättningar. Vad jag förstått av rapporteringen och av utredningsuppdraget har dock Hafström inte haft den uppgiften; hennes uppgift har varit att spara pengar, pengar som ska satsas på den ”operativa verksamheten”.
I och för sig vällovligt, men utan ett långsiktigt och fungerande stöd torde det inte bli mycket bevänt med det som så populärt kallas kärnverksamheten. Allt måste hänga ihop i en fungerande helhet där delarna måste vara dimensionerade för och anpassade till varandra!