Arkiv

Posts Tagged ‘energi’

Putin i Paris och Mistral i St Petersburg

26 november 2009 8 kommentarer

Rysslands premiärminister Putin är på besök i Frankrike för överläggningar och diverse artighetsvisiter. Av intresse är kanske främst de överläggningar som i samband med besöket ska genomföras mellan det ryska GazProm och det franska energibolaget EdF samt det ryska eventuella köpet av det franska amphibious assault ship Mistral, fn på örlogsbesök i St Petersburg.

Energiöverläggningarna, som syftar till att leda fram till ett gemensamt memorandum, visar dels på Frankrikes allt mer ökande beroende av ryska energileveranser, dels på den fortsatta ryska strävan att runda EU-gemenskapen och gå direkt på enskilda stater och därigenom splittra EU till sin egen fördel. Gasledningen Nord Stream är ett exempel på motsvarande teknik gentemot Tyskland.

Det eventuella köpet av Mistral är intressant så till vida att fartyget är av en typ som aldrig tidigare funnits i den ryska/sovjetiska flottan och att det tillsammans med de efterföljare som planeras, skulle ge Ryssland en global förmåga till maktprojektion.
Köpet av Mistral är dock inte på något sätt oomtvistat där tunga ryska debattörer öppet går ut och ifrågasätter vad Ryssland ska med ett sådant fartyg till.

Då Putin ändå är i Paris kanske han ska skaffa sig lite nya kläder nu då han av det ryska folket utsetts till ”en riktig karl”

EU, allt annat än en union

20 september 2009 4 kommentarer

Estlands president Toomas Ilves konstarerar i bl a SvD att EU saknar en gemensam politik gentemot Ryssland. Detta är väl i sig inget sensationellt konstaterande, EU har svårt att ena sig om utrikes-och säkerhetspolitik rent generellt, men vad gäller Ryssland har det varit, är det och kommer det förmodligen även i framtiden att vara, extra svårt.
Detta är egentligen inget att förvånas över. Unionens alla länder har olika säkerhetspolitiska traditioner, olika historiska och politiska erfarenheter, olika handelspolitiska bindningar och olika beroenden till och av Ryssland.

Då det gäller den egna välfärden, den egna energiförsörjningen och risken att hamna i konflikt med leverantören, är var och en sig själv närmast och det gäller även de frågor man i respektive huvudstäder kopplar till den nationella säkerheten.

Vare sig Tyskland, Italien eller Frankrike torde vara villiga att riskera sina gasleveranser för något slags gemensam europeisk Rysslandspolitik som skulle kunna riskera dem; lika lite som de baltiska staterna, Sverige eller Polen skulle backa från vad de upplever som avgörande säkerhetspolitiska ställningstaganden för att värma Paris-, Rom- eller Berlinborna.
Precis som skedde med bilindustrin i finanskrisens kölvatten, går de nationella intressena före unionens då det verkligen gäller. Längre har inte den europeiska integrationen och solidariteten nått och frågan är om den, vad gäller säkerhetspolitik och nationell överlevnad i vidaste bemärkelse, någonsin kommer att göra det.

Har vår regering till slut insett detta och var det därför den ömsesidiga solidaritetsförklaringen var struken ur årets regeringsförklaring?
Om så är fallet kanske det vore dags att tänka tanken till slut och dra de rätta slutsatserna.

SvD

Gasen flödar, men åt vilket håll?

Det flera gånger dödförklarade Nabucco-projektet verkar ha fått nytt liv, något som kommenteras på både nyhets– och ledarplats i svenska media och även slås upp i ryska nättidningar.
Det (o)uttalade syftet med projektet, som blir en direkt konkurrent till Rysslands South Stream, är att göra västeuropa, om inte oberoende så i alla fall, mindre beroende, av ryska gasleveranser och av centralasiatisk gas levererad genom ryska ledningar.

Förutom de rent energipolitiska frågorna kan Nabucco innebära stora förändringar vad gäller säkerhets- och geopolitik. Om Nabucco verkligen realiseras med tillräcklig kapacitet, kommer Kreml att förlora ett av sina centrala instrument i försöken att splittra EU genom bilaterala energiöverenskommelser samtidigt som möjligheterna att rent allmänt använda gasen som påtryckningsmedel kraftigt reduceras.
För Ukraina kan Nabucco, om man ansluter sig innebära både för och nackdelar. Fördelarna är att man kommer loss från ett nästan totalt beroende rysk gas, något som radikalt skulle öka den nationella handlingsfriheten; nackdelarna, och de är inte små, är att man riskerar att gå miste om de stora inkomster man får från ryska transiteringsavgifter.

Georgienkonflikten har många bottnar men en har för Ryssland varit att säkra sina gas- och oljeledningar genom Kaukasus. Med ett operativt Nabucco minskar dessa i betydelse, något som kan ge möjligheter att desarmera åtminstone den konfliktorsaken i området. Å andra sidan kan Nabucco öka västs (USA betalar en hel del av projektet…) behov av att öka sitt inflytande och sina påverkansmöjligheter i den levererande centralasiatiska republikerna. I så fall ger man näring åt det av Ryssland upplevda inringningshotet och kommer man i konflikt med ryska intressen i ”Det nära utlandet”.

Nabucco påstås bli färdigt i sitt första steg 2014. Projektet har dock dött, återuppstått och dött igen flera gånger, främst pga bristande finansiering och att rysk gas eller gas genom ryska ledningar ställt sig billigare för köparna. Om Nabucco blir mera långlivat denna gång kommer projektet att få stor inverkan och då inte bara vad gäller energileveranser.

Finland har en linje; har Sverige?

Att Ryssland använder sin energiexport som ett politiskt medel och som ett vapen i kampen om inflytande är ingen nyhet. Det har jag påpekat vid ett flertal tillfällen och i många inlägg. Att Ryssland dessutom använder energin i sina försök att splittra EU och att skapa bilaterala lösningar och överenskommelser har också framförts ett antal gånger.
Premiärminister Putins löften i Helsingfors om säkra energileveranser till Finland och antydningar om slopade virkestullar för de nordiska länderna är typexempel på denna söndra-teknik.

Likaså har Rysslands skepsis till EU-partnerskapsprojekt och de bakomliggande motiven varit uppe här ett antal gånger och där EU:s försök att tillämpa tankarna om ”ett ömsesidigt beroende” i Kreml snarare uppfattas som ett försök till ekonomisk och politisk expansion in i ”Det nära utlandet”, ett utland där Ryssland med större och större emfas hävdar sina egna maktpolitiska intressen.
Ett färskt exempel på detta är dagens ryska varningar om framtida energileveransstörningar om inte Ukraina svarar upp mot de ryska kraven.

Finland har en förankrad och kommunicerad politisk inriktning av sina förbindelser med och förhållanden till Ryssland, ett arbete som leds från högsta politiska nivå.
I dagens SvD efterlyser Claes Arvidsson något motsvarande svenskt.
Behovet är naturligtvis självklart. Ryssland har så stora möjligheter att påverka Sverige och vårt närområde ekonomiskt, politiskt, miljömässigt och militärt att det är förvånande, särskilt i ljuset av de senaste årens ryska politik och agerande, att något motsvarande ännu inte kommit ut ur Rosenbad.

”Georgia on my mind”

Georgien har åter kommit på förstasidorna. Är det verkligen en Rysslandsstödd kupp som avvärjts eller är det återigen ett spektakulärt och aningen absurt utspel av president Saakasjvili?
Har Ryssland, liksom för några år sedan i Ukraina, misslyckats med sin egen version av en regime change?

Enligt officiella georgiska källor ska kuppmakarna in spe ha förväntat sig stöd av 5000 man ur ryska specialenheter och det slutliga målet för maktövertagandet påstås ha varit Georgiens (åter)införlivande med Ryssland.
Vad gäller nyheter av detta slag från Georgien, lär oss erfarenheten att inte ta något för givet och det är lätt att avfärda detta som ett nytt saakasjviliskt propagandautspel. Att Ryssland aktivt skulle engagera sig i en kupp samtidigt som det pågår en NATO-ledd Pfp-övning i landet verkar mindre troligt även om Ryssland kraftigt motsatt sig övningen.
Samtidigt kan vi inte bortse från att Georgien har ett högt symbolvärde för Ryssland och att området både är en del av det ”nära utlandet” och ett geopolitisk skärningsområde mellan öst och väst där rysk kontroll över hela Kaukasusområdet ytterligare skulle stärka Rysslands möjligheter till ett nära monopol vad gäller energidistribution och -transitering.

Även om det finns starka incitament för Ryssland att agera är dock min bedömning att det återigen rör sig om ett utspel av president Saakasjvili, främst avsett att påverka den inhemska opinionen.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , , ,

Putin gasar på

Ryssland verkar gå vidare på vägen mot att stärka sin ställning på den europeiska energimarknaden, öka kontrollen över de inhemska gas- och oljefyndigheterna och över de transnationella transporterna, främst via pipe lines.
Premiärminister Putin har nu tillkännagivit att landet säger upp landets anslutning till ”The Energy Charter”, en överenskommelse rörande handel och transport av olja och gas från 1991. Avtalet, som bl a syftar till att skydda investeringar, säkerställa jämbördiga förhållanden vid handel, säker och fri transitering av energiprodukter över gränser och som även innehåller regler för hur tvister ska lösas, har undertecknats men inte ratificerats av Ryssland.

Detta ligger helt i linje med Rysslands tidigare demonstrerade strävan att öka sin kontroll över energihandeln. Det följer också den långsiktiga inrikningen, som tar sig uttryck i projekten Nord Stream och South Stream, att göra landet oberoende av energitransitering genom andra länder. Direktförbindelse till förbrukarna är vad som eftersträvas. Genom att frigöra sig från energiavtalet ökar man i en än högre grad sina möjligheter att gå sin egen väg utan hänsyn till andra samtidigt som en större del av inkomsterna hamnar i Kremls kassakistor.
Visserligen flaggar Putin för att Ryssland presenterat ett utkast till ett nytt avtal för den europeiska energihandeln; men man kan misstänka att detta utkast är starkt fokuserat på de ryska intressena.

Om Ryssland fortsätter på den inslagna vägen stärker man ytterligare sina möjligheter att använda sin energiexport som ett politiskt påtryckningsmedel och Kreml ges ännu bättre förutsättningar för att fullfölja försöken att splittra EU genom att energivägen spela ut unionens medlemmar mot varandra.
Ryssland svarar redan idag för c:a 30% av flera tunga EU-medlemmars naturgasbehov och i nya unionsmedlemmar i öst har Ryssland på gränsen till leveransmonopol.
De senaste åren har visat att det ryska energivapnet är synnerligen verkningsfullt där exempelvis Tyskland, Frankrike och Italien i avgörande frågor fronderat mot USA och NATO och där behovet att säkerställa det nationella energibehovet gått före en gemensam och sammanhållen EU-politik.

Nord Stream, inte bara en gasledning

Barbro Hedvall skriver på ledarplats i dagens DN om gasledningen under Östersjön (Nord Stream) och om det svenska ställningstagandet och resultatet av miljöprövningen som väntas till hösten.
Att ledningen kommer att bli viktig för stora delar av Europas energiförsörjning och att den ökar både kapacitet och leveranssäkerhet, är nog så sant. Sant är också att Sverige som lojal medlem måste ta ställning utifrån ett EU-perspektiv snarare än från strikt nationella.
Att ledningen kommer till stånd är det nog ingen som tvekar om. Sveriges möjligheter till ett veto är på gränsen till obefintliga och att alla räknar med en byggstart indikeras om inte annat av att rören är beställda och till delar tillverkade, hamnen i Slite på Gotland byggs ut för fullt med ryska medel för att kunna fungera som underhållsbas under bygget och den ryska Östersjömarinen tillförs nya fregatter med det uttalade syftet att skydda detta för Ryssland så vitala projekt.

I debatten har talats om ledningens säkerhetspolitiska implikationer för Sverige, om risken för intressekollitioner rörande jurisdiktioner i händelse av incidenter, om möjligheten för Ryssland att meranvända hamnen i Slite till annat än det sagda och om framtida ryska krav på en svensk anslutning. Nord Stream är förmodligen en av flera bakomliggande orsaker till regeringens helomvändning i försvarsfrågan, ett helt om som i så fall borde kommit för flera år sedan för att vara i fas med projektet.

Nord Stream har dock kanske sin viktigaste säkerhetspolitiska inverkan på andra stater än Sverige.
För Ukraina som är helt beroende av energileveranser från Ryssland och vars ekonomi till stora delar grundar sig på transitavgifter för rysk gas, kan Nord Stream innebära att landet blir ännu mera sårbart för ryska energi- och ekonomipåtryckningar. Nord Stream ger Ryssland ännu ett verktyg för att påverka ukrainsk politik och att fullfölja de pågående försöken att destabilisera landet och knyta det närmare Kreml. För de baltiska staterna är situationen liknande den ukrainska om än inte lika uttalad. Den egna energiförsörjningen kan påverkas och transitavgifter nedgå; förhållanden som Ryssland kan använda som påtryckningsmedel om behov skulle uppstå. Läget är detsamma för ett antal forna satellitstater, nu medlemmar i EU.

Nord Streams huvudsyfte må vara ekonomiskt och att öka leveranssäkerhet och kapacitet till EU-området. Vi får dock inte glömma att det samtidigt ökar dessa staters energiberoende av Ryssland (ett beroende som redan nu är c:a 30%-igt för många och nästan 100%-igt för vissa) och följaktligen också Rysslands möjligheter att utöva påtryckningar enligt redan visat manér.

I händelse av en intressekonflikt mellan EU och Ryssland där Ryssland hotar med eller använder energivapnet, är det mycket sannolikt att exempelvis Tyskland och kanske Frankrike ser mera till strikt nationella intressen snarare än till kollektivets; något som skulle ligga helt i linje med Kreml långsiktiga strategi att slå in kilar i EU och genom bilaterala lösningar minska unionens inflytande.

Det är bara att hoppas att de som påskyndar Nord Stream gör detta med öppna ögon och att de även insett de vidare konsekvenserna av projektet.

”Du får inte leka på våran gård…!”

Ryssland gör allt för att hävda sin till delar återuppståndna status som euroasiatisk stormakt och visar med allt större tydlighet att man inte accepterar allt för närgångna försök av utomstående att etablera sig i eller knyta alltför nära kontakter med ”Det nära utlandet”.

Så har exempelvis premiärminister Putin hotat med att helt omvärdera den ryska inställningen till och samarbetet med EU om inte unionen i sina kontakter med forna sovjetrepubliker i större utsträckning tar hänsyn till och anpassar sig till de ryska ståndpunkterna.
Detta samtidigt som president Medvedev i ett förslag till ny rysk säkerhetsdoktrin, i stället för terrorism, tar fram NATO:s expansion österut mot Rysslands gränser och kampen om energitillgångar som nya dimensionerande hot.
Detta tillsammans med tidigare uttalanden och konkreta åtgärder, visar på Rysslands entydiga strävan att återskapa och upprätthålla sin självproklamerade intressesfär.

Det verkar som om många i väst inte insett att man i Kreml fortfarande tänker och agerar utifrån rent maktpolitiska ställningstaganden med prioriteringar som kan verka svårförståeliga för utomstående och att man betraktar världspolitiken som ett rent nollsummespel där en förlust på gungorna ska tas igen just där och inte på kasusellerna.
Det kommer därför att krävas ett stort mått av fingertoppskänsla och förmåga till balansgång hos politiker i väst om inte de ryska reaktionerna ska bli än mer kraftfulla.
Det Kreml redan gjort visar att man menar allvar med det ”Nära utlandet” och de pågående ryska försöken att med bl. a. ekonomi, energi och militärt samarbete åter knyta vissa nyckelstater till sig är tydliga.
OM NATO och EU trots detta försöker att tvinga sig närmare på ett för Kreml oacceptabelt sätt går vi en intressant och utmanande framtid till mötes.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Lettland, krisen fördjupas?

Flera lettiska bloggare uttrycker idag oro över utvecklingen i Lettland. Inte bara allmän oro över landets ekonomiska kris, utan även oro över de åtgärder som regering och lokala organ vidtagit för att förhindra folkliga prostester och för att minska riskerna för våldsamheter. En följd av åtgärderna har blivit att regeringen anklagats för att inskränka yttrandefriheten och göra ingrepp i de medborgerliga rättigheterna.

Den ekonomiska situationen i Lettland, och även i de övriga baltiska staterna, är prekär och Lettland är beroende av lån från IMF för att undvika statsbankrutt. IMF har ställt hårda krav på landets regering för att bevilja lånen; åtgärder som innebär drastiska nedskärningar i de statliga utgifterna och som direkt kommer att påverka invånarnas standard och den samhälleliga servicen. För offentligt anställda väntar exempelvis mycket stora lönesänkningar.
Det är inte omöjligt att även Litauen och Estland kommer att hamna i liknande situationer.

En finansiell och/eller politisk kollaps i Baltikum kommer att påverka Sverige, och då inte bara våra banker! Hela vår säkerhetspolitik bygger på Östersjöregionen som ett stabilt område statt i konstant positiv utveckling. Ett Baltikum i kaos och kanske utsatt för ryska ekonomiska och politiska närmanden skulle innebära den slutliga spiken i den nuvarande svenska doktrinkistan.
En sådan utveckling skulle dessutom gå oändligt mycket fortare än eventuella svenska åtgärder för att möta en förändrad situation.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Putin spekulerar och i Slite bygger man vidare

Enligt en artikel i dagens nätupplaga av RIA Novosti uttrycker president Putin stor oro över den ukrainska, presidentstyrda, säkerhetstjänstens tillslag mot gasbolaget Naftogaz.
Kanske viktigast är Putins uttalande om att åtgärden misskrediterar Ukraina och att Ryssland kanske måste söka sig andra vägar för sin gasdistribution till Europa.
Om Ryssland styr om sina gastransporter bort från Ukraina skulle detta få ödesdigra konsekvenser för landet. Ukraina är nästan helt beroende av Ryssland för sin energiförsörjning och utan den relativa säkerhet som transiteringen till Europa innebär, skulle Rysslands möjligheter att använda energitillförseln som ett påtryckningsmedel mot Kiev öka högst avsevärt.
Dessutom utgör de transitavgifter som Ukraina tar ut en icke oväsentlig del av landets statsinkomster, inkomster som man i längden skulle få mycket svårt att klara sig utan.
Putins uttalande är ytterligare ett tecken på att den oförsonliga maktkampen mellan president Yushchenko och premiärministerTymoshenko kan komma att driva Ukraina rakt i famnen på Kreml.

För Europa i övrigt kan Putins uttalande innebära att man ökar sitt intresse för och snabbheten i skapa alternativa distributionsvägar. Det nyligen ingångna avtalet med Ungern är ett exempel på detta och Ryssland har ökat trycket mot bl a Sverige för att driva projekt  North Stream till ett för Ryssland positivt avslut.
Ryska uttalanden och kontakter har redan satt ytterligare press på Sverige att lämna ett positivt besked.

Om North Stream genomförs innebär det att Sverige måste skapa de resurser som krävs för att upprätthålla sin jurisdiktion över sina ekonomiska zoner, kapacitet att följa upp ryska skydds- och bevakningsstyrkor och trovärdiga möjligheter att upprätthålla sina folkrättsliga skyldigheter. Den ryskbyggda hamnen i Slite på Gotland kan komma att ställa särskilda krav.
Med tanke på hur Sverige hittills hanterat de säkerhetspolitiska konsekvenserna av ett eventuellt fullbordat North Stream är det dock tveksamt om huvudena i Rosenbad kommer att dras upp ur sanden.