Arkiv

Posts Tagged ‘beredskap’

Strategisk sa Bill, reserv sa Bull

Det blir ibland ganska löjligt då man läser artiklar om det svenska försvaret skrivna från olika utgångspunkter. Dagens SvD illustrerar detta på ett alldeles utmärkt, eller kanske snarare skrämmande, sätt.

Claes Arvidsson spanar, i vad som tydligen ska bli en artikelserie, efter det nationella försvaret samtidigt som han sjunger NATO-samarbetets och i förlängningen det svenska medlemskapets lov. Som bakgrundsinformation är artikeln intressant men den leder inte till några slutsatser eller förslag; förhoppningsvis kommer sådana i fortsättningen!

Vänder man sedan blad, kommer man direkt in på vad vår ärade försvarsminister, Sten Tolgfors, har att säga. Som vanligt får vi av honom reda på att allt egentligen är ganska bra, att reformeringen av FM går enligt planerna, att vi har en stark ekonomi med i huvudsak oförändrade försvarsanslag och att vi i Libyen och Afghanistan minsann visat att vi är lika bra eller bättre än de flesta fullvärdiga NATO-medlemmar.
Det är då Tolgfors lämnar de sedvanliga flosklerna om läget i det svenska försvaret och lyfter blicken mot den transatlantiska länken och den framtida innebörden för Sverige och Europa av de förändrade USAmerikanska globala prioriteringarna som han kanske säger något av värde. Hans analys av konsekvenserna för den europeiska säkerheten i ljuset av den ekonomiska krisen är viktig men han glömmer att ställa den i relation till den ökande ryska aktivismen stödd av en reell upprustning.
Hans slutsatser om kraven på ett ökat europeiskt samarbete inom försvarssektorn klingar, även om de i sak är korrekta, illa då han samtidigt inte med ett ord nämner frågan om ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap eller konsekvenserna för svensk nationell förmåga.

Den verkliga kallduschen kommer så då man vänder blad ytterligare en gång. Mikael Holmströms genomgång av vad som gäller ”här och nu” ger en på gränsen till patetisk bild av verkligheten, särskilt om man ställer denna verklighet mot försvarsministerns ord om Georgienkriget 2008, ”kriget som utspelades på fem dagar och avgjordes på två…”.

Att Sverige håller sig med en strategisk reserv låter betryggande, nästan lite stormaktslikt. Man ser nästan framför sig en marschfärdig bataljonsstridsgrupp med både nationell och internationell beredskap. Det är i varje fall vad jag tror att stora delar av svenska folket som hör om begreppet, får för ögonen. 150 man med tio dagars beredskap är nog en verklighet som ligger långt bortom vad de trodde skulle vara rimligt men det är ju å andra sidan en ganska rimlig proportion med tanke på de upp till två år som gäller för den rest som ännu inte finns. 

 

Beredskapspolisen bort. (Inget hot, ingen beredskap….)

14 september 2011 4 kommentarer

Svenska polisförbundet, Rikspolisstyrelsen och bla Moderaterna har länge velat avskaffa de särskilda beredskapspoliserna; de c:a 1 500 särskilt utbildade civilister som funnits i beredskap för att kunna förstärka polisen vid samhällskriser och andra mycket speciella behov.
Dessa 1 500 är inte vilka som helst. Förutom att de är oförvitliga medborgare har de ofta en bakgrund som värnpliktiga militärpoliser motsv och, innan systemet mer eller mindre lades i malpåse fick de en bra både grund- och repetitionsutbildning genom polisen.

Att Svenska polisförbundet vill avskaffa dem kan jag förstå. Det ligger i fackets intresse att påvisa de egna medlemmarnas särart och speciella kompetens, något som inte ska gå att ersätta eller ens komplettera med några B-lagare. I förlängningen ser/såg också polisfacket risken att ett positivt utfall av beredskapspoliserna, om de användes fullt ut, skulle urholka de ordinarie polisernas status och ge dem som vill bryta akademiseringen av den svenska polisen vatten på sin kvarn.

Rikspolisstyrelsens motstånd har väl dels berott på oviljan att administrera och dels på att denna tillgång i reserv politiskt kunnat användas som argument mot ytterligare förstärkning av den ordinarie polisen.

Då en mycket stark facklig organisation går hand i hand med den centrala myndigheten i revirpinkeri och prestigefyllt motstånd, är det förklarligt att beredskapspolisen bara använts en gång, efter orkanen Gudrun.

Då nu de övriga allianspartierna faller tillföga för Moderaterna och regeringen förslår avvecklingen av beredskapspoliserna kan man konstatera att regeringen även i denna fråga anpassar sig till den syn på beredskap som gäller samhället i övrigt.

Samhällsberedskapen för bränder, trafikolyckor och andra otrevliga händelser i vardagen är någorlunda god. Sådana inträffar nämligen tämligen frekvent, med omedelbara konsekvenser och har ofta en direkt koppling till enskilda människor. Allmänheten kan direkt relatera till denna typ av hot och ställer därför också krav på att samhället ska ha adekvata resurser med en anpassad beredskap.

Den beredskap som Försvarsmakten, den nu aktuella särskilda beredskapspolisen och flera andra myndigheter ska, eller borde, upprätthålla, är något helt annat.
Här gäller det hot som för de allra flesta är abstrakta tankekonstruktioner, händelser som inte inträffat under de flestas livstid, sådant som allmänheten har svårt att konkret föreställa sig drabba just dem och där sannolikheten av alla sägs vara låg.
Här finns följaktligen inga folkliga krav på en fungerande och anpassad beredskap med adekvata resurser och det är därför lätt för politiker med endast besparingar för ögonen att, med hänvisning till fack och centrala myndigheter, ytterligare minska samhällets möjligheter att möta det, tydligen helt, otänkbara.

Hot, risker och sannolikheter är parametrar som ofta tas fram i debatter om samhällets beredskap för att möta det oväntade och man kommer alltför ofta fram till att dessa ligger på en så låg nivå att vi inte behöver ta särskilt stor hänsyn till dem. Man/vi glömmer alltför ofta den viktigaste parametern, nämligen de, eventuella, negativa konsekvenserna.
Hur små hoten, riskerna eller sannolikheterna än är, finns det sådant som om det ändå inträffar, skulle resultera i fullständigt oacceptabla konsekvenser.

Det är för den typen av händelser vi måste ha en tillräcklig beredskap, oavsett vad facket tycker eller vad det kostar.

SvD
AB
SR Ekot
Wiseman
Sverige och världen
Beredskapspolisföreningen

Beredskap – hur sexigt är det?

SvD kämpar vidare vad gäller kaoset i Försvarets anskaffning av olika ledningssystem. Detaljer om detta, något jag för övrigt saknar, inhämtas med fördel från Wisemans blogg.
Frågan har nu fått sådan status att den ska tas upp på Försvarsmaktens informationsmöte med försvarsutskottet där en av anledningarna till detta sägs vara just vad som avhandlas i bloggosfären. Starkt jobbat Wiseman m. fl.!

En annan och kanske inte lika sexig fråga som ska behandlas vid mötet är ”Sveriges militära incidentberedskap – här och nu! Vilken incidentberedskap har flyg-, sjö- och markstridskrafterna att omedelbart ingripa mot kränkningar av olika slag. Vilka är resurserna och vad kan de åstadkomma – på kort sikt och t ex efter en vecka?”
Bra fråga! Det skulle vara intressant att få närvara och höra svaren!

Beredskap, om den är hög, är dyr och tär på både personal och materiel. Därför har en militär grundregel alltid varit att anpassa beredskapen till förmodade hot och risker men att aldrig gå under en viss lägstanivå. Allt för att det ska finnas resurser att initialt möta det oväntade om det skulle inträffa.
Beredskap och viljan och förmågan att visa upp den har också ett annat syfte och effekt, eller borde i varje fall ha det. En avvägd och demonstrerad beredskap är för många, framförallt utomstående, ett mått på Försvarets professionalitet och hängivenhet inför uppgiften, en signal att Försvaret inte är en 0700-1700-verksamhet måndag till fredag 1400; att det inte är ett statligt verk bland andra.
En anpassad men också utåt demonstrerad beredskap skapar trovärdighet även för resten av Försvaret.
Vad gäller första delen, det hotstyrda beredskapskravet, vet jag inte var nivå ligger i dagsläget, men om den är i samklang med den i övrigt gällande hotuppfattningen, kan den inte vara hög.

Vad gäller den andra faktorn, signaleffekten av en proffsig och demonstrerad beredskap, verkar den vara helt bortglömd eller bortsparad. Min tro på vår beredskap fick sig en knäck då jag fick klart för mig att det i normalläget inte krävs någon som helst personlig beredskap av Försvarsmaktens anställda. I princip kan hela den svenska officerskåren åka på en månads sommarsemester till Thailand samtidigt. De inskränkningar i valfriheten som görs, styrs inte av några beredskapskrav utan av vad som krävs för att med minimibemanning hålla igång den under sommaren redan starkt reducerade fredsverksamheten. Sådana detaljer, kanske oväsentliga i dagens hotbild, har en stark signaleffekt som minskar trovärdigheten och bilden av en professionell organisation. Signalen blir istället att Försvaret är ett verk bland andra, utan särskilda krav eller skyldigheter.