Arkiv

Posts Tagged ‘Barentsregionen’

Den ryska björnen……en isbjörn

08 februari 2012 1 kommentar

                    

Ryssland har fullt klart insett vad kontinental ”slut oil” skulle innebära för landets möjligheter att försörja sin befolkning och att leva upp till sina stormaktsambitioner och vilken betydelse det (sub)arktiska området kommer att få då resurserna sinar på annat håll.
Jag själv, och kanske framför allt Observationsplatsen, har flaggat för den ryska styrkeuppbyggnaden i det arktiska och subarktiska området där ny och anpassad materiel och nya förbandstyper tillförs i en accelererande takt; allt för att säkerställa kontrollen över vad man redan har och för att kunna utöva påtryckning i kampen om resurserna med bl a Norge, Kanada och Danmark/Grönland, samtliga NATO-länder.

Det är inte lite som Ryssland hävdar kan komma att ligga inom den ryska ekonomiska zonen och efterhand som isen smälter undan och oljan och gasen i övrigt tryter, kommer kapplöpningen att intensifieras.

Nu är det inte enbart den ryska krigsmakten och dess (sub)arktiska förband som ska förstärkas. Även FSB, och då kanske främst dess gränsbevakande delar, ska uppgraderas och ges modern utrustning, allt för att skydda parts of the world that are critically important for us, including the Arctic region, as well as the protection of its bio-resources.

Extra measures are needed to protect Russian interests and reinforce its borders in the Arctic, President Dmitry Medvedev told the Federal Security Service (FSB) on Tuesday.

“Additional measures should be taken to protect Russian interests in some parts of the world that are critically important for us, including the Arctic region, as well as the protection of its bio-resources,” he said.

The FSB Frontier Guard Service will be upgraded and provided with modern equipment, he said.

Russia is to deploy by 2020 a combined-arms force to protect its political and economic interests in the Arctic, including military, border and coastal guard units to guarantee Russia’s military security in diverse military and political circumstances. (RIA)

Barentsregionen med kringliggande havsområden har alltid varit en säkerhetspolitiskt hot spot, men över tiden av kanske varierande anledningar. Detta var ett känt faktum även i Sverige som förr satsade avsevärda resurser på förband och förmågor anpassade för strid i denna speciella och krävande miljö.

Det ska bli intressant att se om den fortsatta utvecklingen med en ökad militärisering av regionen och områdets dramatiskt ökande ekonomiska och försörjningsmässiga betydelse, kommer att avspegla sig i svensk planering och svenska åtgärder.

Förmågan till uppträdande och strid i subarktisk miljö upprätthålls vid förbanden  i Boden, Arvidsjaur och Luleå, men de förslår inte långt i en krissituation. Kommer vi ha råd eller ens viljan att ge övriga delar av FM åtminstone en grundläggande förmåga i vinterstrid eller planerar vi för en global uppvärmning av en omfattning som gör den förmågan onödig….
F.n. är väl förmågan till uppträdande i öken- och djungelmiljö större än FM generella skidförmåga…..

En stark och kall vind från norr….en Mistral

25 januari 2012 1 kommentar

Det första av två franskbyggda amfibieattackfartyg av Mistralklass som Ryssland beställt, kommer att kölsträckas i februari i år vid örlogsvarvet i St. Nazair för leverans 2014. Det andra  franskbygget ska levereras 2015 medan det är mera osäkert vad gäller tidsplanen för de två planerade ryskbyggda Mistralfartygen.
Att Ryssland i och med dessa fartyg skaffar sig en amfibisk expeditionär förmåga man aldrig tidigare haft, inte ens i skepnaden av SSSR, har oroat många, kanske framför allt Georgien och de baltiska staterna. Dessa har kännt hur Ryssland långsiktigt bygger upp fömågan att sätta verklig kraft bakom Putin- och Medvedev-doktrinerna där dessa fartyg, om de skulle operera i Svarta Havet respektive Östersjön verkligen skulle förstärka hotbilden mot dessa länder.

Nu avser Ryssland tydligen att utnyttja de första två av klassens fartyg i Norra respektive Stilla Havs-marinen. Detta stämmer väl med fartygens prestanda. De är ”blue water-fartyg” för maktprojektion på världshaven och inte några landstigningsfartyg för innanhav.

Att ett baseras i Norra marinen är särskilt intressant och ligger helt i linje med den ökade ryska satsningen på det subartiska området med det alltmer isfria Polarhavet och de naturresurser som blir mer och mer, både tillgängliga och efterfrågade.
Med en offensiv amfibisk förmåga, utöver den redan befintliga kustnära, kan Ryssland i den nära framtiden lägga militär kraft bakom förhandlingsorden i den redan pågående resurskampen med bl a Norge, Kanada och Danmark.

Det är bara att konstatera att det arktiska och subarktiska området blir mer och mer intressant efterhand som både avsmältning och global enerigibrist ökar. Det är inte bara Ryssland som stärker sin militära förmåga, både kvalitativt och kvantitativt, i området. Även Norge, Danmark och i viss mån Kanada satsar i området med bl a nya fartygstyper samtidigt som NATO förstärkt sin förmåga till radar- och annan övervakning av regionen.

För svensk del kan detta på en inte alltför lång sikt innebära att vi kläms mellan två av Rysslands uttalade intresseområden där man särskilt stärker sin militära förmåga, nämligen Östersjön och Barentsregionen/Polarområdet. Östersjöområdet med latenta konfliktrisker i form av bl a  robotsköldar, etniska konflikter i nya NATO-länder och Nord Stream; Barents-/Polarregionen med dess oklara gränsdragningar och kampen om naturresurserna.

Där andra satsar, har vi mitt i Östersjön ett avmilitäriserat Gotland medan vår förmåga till uppträdande i subarktisk miljö upprätthålls lokalt men där vår totala numerär med förmåga att uppträda och strida i denna miljö med tanke på ytor och möjliga  hot är fullständigt otillräcklig.

RIA
Mistral

Arktisk förmåga, där men inte här

Då världen och media är upptagna med stora nyheter, som utvecklingen i Japan och händelserna i Bahrain och Libyen, är det lätt att nyheter som under andra omständigheter kanske skulle slagits upp förpassas till insidornas notiser.

Av intresse kan kanske annars vara att konstatera att i tider då Sverige avhänder sig viktiga delar av sin subarktiska förmåga och de kvarvarandes fortsatta existens inte är självklar, satsat vår grannland Ryssland stort i området. Enligt general Alexandr Postnikov, chef för de ryska markstyrkorna, ska bl.a. en särskild arktisk brigad inrättas i Petjenga (Petsamo). Uppsättandet av detta förband, i folkmun kallat ”polar-spetsnaz”, kommer väl inte direkt som någon överraskning, redan 2009 flaggade man för behovet av specialförband i denna allt viktigare del av världen.

Av ytterligare intresse i Postnikovs uttalande inför Dumans överhus försvarsutskott, var angreppet på den ryska materielförsörjningen och på försvarsindustrin. ”80 % av arméns materiel är omodern och dessutom alldeles för dyr….”
För priset av en strv T 90 kan man, enligt Postnikov, köpa tre tyska Leoparder.

Oaktat varierande modernitet och höga priser går det inte att komma ifrån att Ryssland satsar och då även i vårt närområde och på förmågor som för bara några år sedan ansågs viktiga även i Sverige; förmågor där vi ansåg oss ledande och där detta kunskaps- och materielförsteg var en av förutsättningarna för ett lyckosamt försvar av stora delar av landet.
Nu anses hotbilden inte längre motivera en allsidig subarktisk förmåga varför vi avvecklar delar av den samtidigt som Ryssland uppvärderar regionens betydelse och satsar.

SvD

GIUK-linjen revisited

”Det kalla kriget tog aldrig slut, det tog bara en paus…” skrev Helsingfors Dagblad i samband med Rysslands inledande kaos.
Trots att presidenterna Medvedev och Obama för några månader sedan förklarade det för officiellt avslutat verkar det som om Dagbladet hade rätt i alla fall.
Nyheten om krigsslutet har i alla fall inte nått delar av den ryska militärledningen . Där verkar man fortfarande leva i en värld av påtagliga risker för en öst-västlig konfrontation av kalla-kriget-modell och som kommer att avgöras på Nordatlanten.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om Rysslands nyanskaffning av flygplan till sitt enda hangarfartyg och om planerna på att bygga flera.
Chefen för den ryska marinen säger nu till RIA Novosti att konstruktionsarbetet är i full gång för en ny generation hangarfartyg och han avslutar med att den ryska marinen behöver hangarfartygsstridsgrupper, bl a därför att ”om vi exempelvis inte har något hangarfartyg i norr kommer stridsvärdet för Norra marinens robotubåtar att vara noll efter första krigsdagen eftersom det största hotet mot dem är flygstridskrafter.”

Uttalandet andas kalla-kriget-planering och GIUK-linje lång väg samtidigt som det visar på Rysslands stora fokusering på norra Europa och Barentsregionen.
Är detta uttalande, och flera andra i samma anda av ledande ryska militärer, bara ett sätt att motivera en materielanskaffning som ska stärka aktuell försvarsgrens prestige och position i den interna maktkampen i en övergripande nationell strävan att skaffa supermaktens alla attribut eller är det verkligen en avgörande konfrontation med USA/NATO som styr rysk planering och materielanskaffning? Kommer man verkligen ha råd att skaffa och vidmakthålla förmågor för ett värstascenario ingen, åtminstone inte i väst, tror ska inträffa?

För oss i Sverige verkar det hela synnerligen motsägelsefullt och konstigt. Här har vi ju lärt oss att istället göra tvärt om. Att i stället för det värsta, eller ens allmänna otrevligheter, inrikta oss mot ett närområde styrt av alla upptänkliga bästascenarier.

RIA

Kvantitet sväljer kvalité

I en kommentar till ett av mina tidigare inlägg säger signaturen G med hänvisning till de ryska förberedelserna inför Georgienkriget att till skillnad från västliga preferenser med 100% uppfyllnad av förbanden med den bästa materielen kunde de sätta in bataljoner 50-60% uppfyllnad med något omodern materiel, men för krigskådeplatsen väl fungerande.

Samma resonemang torde gälla även för andra eventuella konfliktområden, exempelvis Östersjön, Barentsregionen, Gotland eller hela Fennoskandia.
Medan svensk säkerhetspolitisk retorik mäter hotet i rysk tillgång på kvalificerade förband och toppmoderna vapensystem och med samma resonemang tonar ned det med uppgifter om de ryska svårigheterna att få ut den moderna materielen i tillräckligt antal och i tillräcklig takt på förbanden, kan vi konstatera att hotet snarare bör konstitueras av vad vi har att sätta emot.
En kvalité, som tidigare men inte nu var en viktig faktor, är kvantitet som ju är en kvalité i sig.

Det nya insatsförsvaret, även om/när det blivit fullt utbyggt, övat och utrustat kommer fortfarande, ställt i relation till de ytor, de centra, de knutpunkter som ska försvaras att vara skrämmande underdimensionerat.
Modernitet, teknisk överlägsenhet, samträning och god utbildning kommer att antingen nötas ned eller hindras att operera eftersom den kvalitativt underlägsne men kvantitativt överlägsne dels kan tåla förlusterna, dels kunnat ta och besätta stora oförsvarade områden och därigenom förneka oss vår operationsfrihet.

Kvantitet är alltså en kvalité i sig, även för försvararen och brister torde inte kunna kompenseras med oförberedda och synnerligen osäkra solidaritetsinsatser.
Vårt val står alltså mellan att säkerställa den egna kvantiteten med en avvägd kvalité, kanske inte den bästa men tillräckligt bra, eller att kompensera bristerna med förberedda hjälpinsatser, dvs ett NATO-medlemskap.

En debatt ur den aspekten kring alternativen NATO eller ökad egen förmåga, vore intressant och belysande och förmodligen ge mera än den politiskt/ideologiskt låsta retorik som vi nu bestås med.

Ett frostigt möte

I dagarna pågår ett möte i Kanada mellan just Kanada, USA, Danmark, Norge och Ryssland; alla strandägare kring Nordkalotten.
Att mötet är viktigt markeras av att USA och Ryssland låter sig representeras av sina respektive utrikesministrar Clinton och Lavrov.

Intresset för Nordkalott-området och Barentsregionen har stadigt ökat och inte bara fisket utan i än högre grad möjligheterna till olje- och gasutvinning har skapat osämja och kontroverser mellan samtliga mötesdeltagare; men även om alla verkar ha meningsskiljaktligheter med alla andra, finns ändå en övergripande konflikt mellan Ryssland och de övriga där tonläget ibland varit ovanligt uppskruvat.
Ryssland hävdar rättigheter i regionen, bl a rätten till naturtillgångarna under i i stort sett hela den arktiska iskalotten, som övriga intressenter inte kan acceptera.

Intressekonflikten om naturtillgångarna och de eventuella omläggningarna av delar av världshandeln till Nordostpassagen har lett till en ökad militarisering av området där samtliga nu uppräknade stater exempelvis anskaffar nya, särskilt anpassade, örlogsfartyg och där Ryssland skapar en speciell allsidig styrka för uppträdande i denna mycket krävande miljö. Även NATO stärker sina positioner, bl a installerar man nya, kraftfulla, övervakningssensorer i Nordnorge.

Detta nygamla spänningsområde i vår närhet är något som borde få genomslag även i den svenska försvarsplaneringen. Vid de eventuella reduceringar av Försvarsmaktens lokaliserings- och utbildningsorter som förutskickats är det ett måste att man då tar hänsyn till en bibehållen vinterförmåga och att F 21 blir kvar på Kallaxheden.
Att överge förmågan till strid och uppträdande i subarktisk miljö och/eller att lämna den svenska delen av Barentsregionen utan ett flygförband vore den slutliga knäcken på trovärdigheten av att hela Sverige ska försvaras.
En fortsatt militär närvaro i norra Sverige är dessutom en synnerligen viktig säkerhetspolitisk markör, både utåt och inåt där det är minst lika viktigt att övertyga den egna befolkningen om vår vilja och förmåga som det är att verka trovärdig utåt. En sådan signal kan inga solidaritetsförklaringar i världen förmedla; den måste vi stå för själva.

Oss grannar emellan

24 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterDiplomatiskt, kulturellt och ekonomiskt samarbete är viktiga förtroendeskapande metoder som borde komma till ett större utnyttjande i vårt umgänge med Ryssland. Detta framför Mikael Nilsson på dagens Brännpunkt i SvD. Jag kan inte annat än hålla med. Visst ska Sverige, och alla andra stater för den delen, har ett normalt mellanstatligt umgänge med Ryssland; landet ska inte särbehandlas på något sätt åt vare sig det ena eller andra hållet.
Jag kan även hålla med om att vi ska ta Rysslands säkerhetspolitiska oro på allvar och arbeta för att ta bort grunderna för denna. Verkligheten är ju det självklara att man i Kreml agerar efter hur man där upplever omvärlden, inte efter hur omvärlden tycker att man ska tolka den. Många tenderar att glömma att Ryssland har precis samma legitima rättigheter som alla andra stater att tolka sin omvärld, att reagera och försöka påverka, att utöva inflytande och verka för sina egna nationella intressen och långsiktiga mål.
Vari ligger då problemen, varför denna misstänksamhet mot Ryssland och oro för vad landet ska ta för sig?

En del ligger väl i att Ryssland nu åter börjat agera på den internationella scenen och i flera avseenden försöker axla Sovjetunionens supermaktsmantel. De som efter SSSR fall haft fritt fram i sitt agerande och mött litet eller inget motstånd annat än ord utan täckning från Kreml, måste nu börja anpassa sig till ett nygammalt läge. Detta är naturligtvis en konfliktorsak i sig men som kanske inte i första hand ska skyllas på Ryssland.
Vad man däremot kan skylla på Ryssland och som förorsakar oro, främst bland landets omedelbara grannar, är det sätt på vilket landet hävdat, eller säger sig komma att hävda, sina intressen.
En självproklamerad intressesfär där man säger sig ha särskilda rättigheter och skyldigheter, en uttalad avsikt att på sätt och av anledningar som man själv väljer skydda ryska medborgare oavsett var de befinner sig, kombinerat med ett mycket generöst utdelande av sådana medborgarskap. En forcerad återuppbyggnad av landets stridskrafter parad med en accelererande övningsverksamhet som, oavsett officiella scenarier, har klara paralleller med det kalla krigets krigsfall. Ett oförblommerat användande av energivapnet för att påverka grannstater och direkt inblandningar i och officiellt uttalade preferenser i grannländers demokratiska processer. Om man till allt detta lägger den avstannade egna demokratiutvecklingen, är det inte att undra på att Ryssland ses med en alltmer ökad misstänksamhet och med en stor oro för vad framtiden kan komma att innebära.
För Sveriges del är det väl bara att konstatera att Ryssland ligger där det ligger och alltid har legat och att landet, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi väljer att blunda eller öppna ögonen, spelat, spelar och kommer att spela en avgörande roll i vårt närområde, i alla avseenden, positivt så väl som negativt.

Åter till Mikael Nilsson som tycker att Sveriges ensidiga militära samarbete med väst och NATO inte gynnar vårt behov av goda relationer med Ryssland. Han tycker att vi ska öva även med ryssarna. Sanningen är väl den att det gör vi, eller har i varje fall gjort. Även Ryssland är med i PfP även om man i nuläget dragit sig ur det direkta samarbetet. Ryssland har deltagit i flera PfP-övningar, framför allt på sjösidan och i ett antal av dessa deltog även Sverige. Utanför PfP och inom ramen för Barentssamarbetet har ryska förband dessutom vid flera tillfällen övat i Bodenomådet tillsammans med övriga länder med intressen i Barentsregionen.
Att sen det militära samarbetet har en kraftig slagsida västerut är väl ganska självklart. Förutom de politiskt-ideoligiska orsaker Nilsson framför, är det med olika västliga stater vi samarbetar och verkar tillsammans med i olika utlandsmissioner, det är västlig standard i teknik och terminologi vi använder på gott och ont och det är från väst som vi förväntar oss att hjälpen ska komma då våra egna resurser visar sig otillräckliga.

Vi gör alltså som ryssen, vi ser världen med våra ögon och anpassar oss därefter.