Arkiv

Posts Tagged ‘amfibieoperationer’

Frankrike irriterar USA, än en gång….

Det eventuella ryska köpet av det franska amfibieattackfartyget Mistral med medföljande know how och tekniköverföring för en fortsättning på ryska varv, har fått USA att vakna.
Även om man från amerikanskt håll hävdar att detta är en rent fransk-rysk fråga kommer man ändå att, bilateralt och inom ramen för NATO, ta upp det eventuella köpet med fransmännen där man ska diskutera hur man ”bäst stärker stabiliteten i området”. Man vill även säkerställa att ”alla olika konsekvenser blivit utredda och belysta”.

Det är lätt att förstå USA:s irritation då en NATO-allierad står i begrepp att sälja förutsättningarna för Ryssland att utmana USA på ett område där man tidigare haft näst intill monopol; global maktprojektion och det ligger inte lite sarkasm i kommentaren att ”Frankrike aldrig dolt sin beredvillighet att rucka på principer då det gäller att upprätthålla vinstgivande förbindelser med den som tillhandahåller stora delar av landets olja och gas”. Till detta kan man väl tillägga att Frankrike aldrig varit bäst i NATO-klassen vad gäller lyhördhet till amerikanska intressen eller önskemål. I slutändan har alltid de nationella intressena kommit främst och fransmännen tar nog ganska lätt på amerikanskt smäll på fingrarna om man samtidigt kan tjäna pengar och säkra energileveranser.

Nu utgör väl vare sig ett eller flera Mistral-fartyg något hot mot USA:s globala intressen, till det krävs kompletteringar i form av skydds- och understödsfartyg och fler än det enda hangarfartyg Ryssland har idag. De kan dock utgöra en avsevärd förmågeförstärkning lokalt och regionalt i exempelvis Svarta Havet eller Östersjön och om Ryssland har viljan och ekonomin att fullfölja sina planer på ytterligare hangarfarrtygsgrupper kan Mistral-klassen komma att skapa problem även för USA.
Det är dock främst det regionala/europeiska perspektivet som är aktuellt på medellång sikt (10-15 år?) och det är förvånande att Frankrike inte tagit med det i kalkylen. Här står man i begrepp att hjälpa Ryssland att förstärka den offensiva förmågan i just de områden som utgör flaskhalsar i den ryska energidistributionen till väst- och centraleuropa.

RIA
The Washington Post

Att skjuta mygg med luftvärnskanon

30 november 2009 5 kommentarer

På flera håll framförs oro över Rysslands nyvaknade intresse för amfibieoperationer kopplat till närheten till 76. GLLD i Pskov som uppgraderas, övas och i snabb takt övergår till att vara ett rent proffsförband.

Självklart ska de nya ryska inriktningarna och förmågorna tas på största allvar och visst, svensk försvarsdoktrin som helt bygger på avsaknaden av rysk offensiv förmåga i Östersjöregionen har under de senaste åren gradvis blivit fullkomligt obsolet och strutslik.

Vad gäller den återtagna luftlandsättningsförmågan och eventuell anskaffning av fartyg av Mistral-typ, på sikt kombinerat med tillförsel av ytterligare hangarfartyg, måste man nog lyfta blicken bortom Östersjöns eller Svarta Havets vattenspeglar och fundera över vilka storstrategiska tankar som döljs bakom Kremls murar.

Luftlandsättningsdivisioner är just vad de heter, förband som kan lufttransporteras långa sträckor. Deras fredsgruppering och utbildningsorter har lite med att göra var de eventuellt kan komma att sättas in varför Pskov-förbandet knappast kan anses utgöra ett hot primärt riktat mot staterna i Östersjöområdet. (Ingen tror väl att US 82nd Airborne med hemmabas Fort Bragg , North Carolina, i första hand är avsedd för insats mot Mellan-Amerika?).
Samma resonemang måste föras vad gäller de ryska planerna på att anskaffa amphibious assault- fartyg av Mistral-klassen. Dessa fartyg kan visserligen användas i både Östersjön och Svarta Havet, men det vore att skjuta mygg med luftvärnskanon. Fartygstypen är avsedd för mera avlägsna operationer och ska, tillsammans med olika typer av stödfartyg och helst hangarfartyg kunna projicera supermaktsambitioner globalt.

Det är här den stora frågan kommer. Varför satsar Ryssland på en förmåga till global maktprojektion som aldrig fanns eller ens eftersträvades under sovjettiden? Vilka hot ser man eller vilka egna ambitioner har man som motiverar dessa satsningar?
Luftlandsättningsförmågan har man alltid haft men man har saknat förmågan att kunna följa upp den globalt. Därför har denna förmåga tidigare varit begränsat till att utgöra stödoperationer för den eurokontinentala markstriden.
Landstigningsförmågan och förmågan till lokala och regionala amfibiska operationer har man också haft, i Östersjön, i Svarta Havet och i övrigt kustnära i anslutning till eget territorium. Man har saknat både rätt fartygstyper för mer avlägsna företag och de hangarfartyg som krävs för operationer utom räckvidden för det landbaserade flyget.

Nu moderniserar och uppgraderar Ryssland sin luftlandsättningskapacitet, man står i begrepp att skaffa oceangående amfibieattackfartyg, man har ett hangarfartyg, Admiral Kuznetsov, och man planerar för ytterligare fyra-fem.
Allt detta är naturligtvis av yttersta intresse för både Sverige och exempelvis Georgien men den samlade resursen, de stora satsningarna lär primärt inte vara avsedda för lokala operationer i Östersjön eller Svarta Havet även om det vid behov vore fullt möjligt.

Varför strävar man mot en supermaktsförmåga som inte ens SSSR i sin glans dagar hade? Varför lägger man resurser på förmågor som inte behövs för en kontinental stormakt eller för att möta de hot som ett officiellt defensivt Ryssland kan tänkas utsättas för från USA/NATO eller Kina?

I väntan på svaren på dessa frågor kan vi ju nöja oss med att konstatera att förmågorna är synnerligen användbara även lokalt och regionalt; något som förhoppningsvis kommer att avspegla sig i den svenska försvarspolitiken. Om Georgienkriget var ett lackmustest i närtid så sattes rysk amfibieförmåga i Östersjön långt tidigare upp som en av de snubbeltrådar som skulle utlösa svenska reaktioner. Faan tro’t!

SvD
Wiseman
Chefsingenjören