Arkiv

Posts Tagged ‘Agrell’

I böckernas värld

Sommaren lär ju vara läsningens tid och jag har lagt en avsevärd tid på att plöja de olika svenska alster med koppling till Försvaret och svensk säkerhetspolitik som kommit ut den senaste tiden.
Wilhelm Agrells Fredens illusioner var den första och, har det senare visat sig, den mest intressanta och bästa. Att den nått kultstatus bland försvarsbloggarna är både förståeligt och synnerligen välförtjänt.

Efter Agrell gav jag mig raskt ikast med Lars Wilderängs Midvintermörker, Kaj Karlssons Operation Nordvind och Anders Jallais Spionen från FRA och Landsförädaren i nu nämnd ordning.
På nattduksbordet ligger nu, med knappt hälften kvar, Mikael Holmströms Den dolda alliansen.

Vad gäller de rena fictionförfattarna Wilderäng, Karlsson och Jallais, är det förvånande hur det faktum att böckerna beskriver miljöer och företeelser som man har både en personlig kännedom om och ett brinnande intresse för, får en att bortse från att det ibland rör sig om rent ut sagt dålig litteratur. Det är som att bara för att böckerna är skrivna av svenskar, handlar om svenska förhållanden och svensk säkerhetspolitik, så ska man också tycka att de är bra. De gör jag inte!

Kaj Karlssons Operation Nordvind där författaren initialt kittlar med eventuellt självupplevda händelser i Afrika och fortsättningsvis med antydningar om specialförbandens olika spektakulära förmågor, är i själva verket en skitbok, ett halvtaskigt ihopkommet tidsfördriv för stunden som om den varit skriven av en okänd engelsman och utgivits i England aldrig hade blivit översatt.

Med Jallais hittills utkomna delar av den förutskickade trilogin är det annorlunda. Böckerna är välskrivna och sammanhållna med en röd tråd som ibland nystar till sig men som ändå hela tiden leder framåt.
Spänningsfaktorn är ibland hög och delar av böckerna är nattsömnsförstörande.
Men ändå. Bortsett från att jag som ärkeinfanterist ibland reagerar på rena faktafel vad gäller vapenbeskrivningar och med mitt förflutna inom FM ställer mig frågande till både ett och annat i andra avseenden, är det andra faktorer som får mig att ha en fadd smak i munnen efter att ha läst böckerna.
Vad vill karln egentligen? Är han den stora avslöjaren som i thrillerns form bygger upp inför det stora scoopet om Estonia i del tre eller är han en helt vanlig konspirationsputte som, precis som Karlsson i Nordvind, kittlar med det självupplevda och de eventuella personliga erfarenheterna för att skänka trovärdighet åt både intrig och teorier? Slutlig dom får vänta till efter del tre…

Bäst bland fictionböckerna är utan tvekan Wilderängs Midvintermörker.Skriven rakt på sak, väl påläst, engagerad och utan att hymla med syftet ger han en klar bild av vad som i det uppspelade läget är att vänta. OK, kanske lite väl teknikfixerat och med för många stridstekniska detaljer men ändå den av dessa böcker som inte bara skänkte underhållning och spänning utan även gav upphov till en kvarstående eftertanke och en reflexion som kan kopplas till Agrells bok: Hur kunde det bli så här?

Nu återstår alltså att läsa färdigt om Den dolda Alliansen, en allians som i min värld inte var så särskilt dold men det får jag återkomma till.

Under läsandet av dessa böcker med ett ensartat innehåll är det nödvändigt att då och då bryta av med något helt annat. Det har jag gjort med omläsningen av C Northcote Parkinsons The Life and times of Horatio Hornblower. A Biography of C. S. Forester’s Famous Naval Hero. Rekommenderas!

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Tolgfors igen tillsammans med Agrell….

svs litenMan ska inte upprepa sig men jag gör det ändå. Återigen har jag anledning att, kanske till min egen förvåning, skriva: Bra Tolgfors!
På sin blogg tar han på ett alldeles utmärkt och klargörande sätt udden av de halvsanningar, medvetna missuppfattningar och skruvade påståenden som den senaste tiden förekommit i debatten kring den svenska Afghanistaninsatsen. Man kan undra (eller snarare inte alls) vad Helle Klein och Peter Rådberg m fl kan ha haft för syften med sina vinklingar, men försvarsministerns uttalande med de källor och UNSC- och riksdagsbeslut han redovisar borde få dem att tänka till både en och två gånger vad gäller deras argumentationsteknik. Synd bara att ministern inte givits samma möjligheter på prime time i SVT som de fått.

F.ö. har Wilhelm Agrell ett aktuellt Brännpunktsinlägg i dagens SvD rörande den svenska vapenexporten och följderna och problemen med internationaliseringen av den svenska försvarsindustrin, de minskande beställningarna från det svenska försvaret och konflikten mellan marknadskrafter och det i Sverige etiskt och politiskt korrekta.
Med minskade eller helt utelivna beställningar från Försvarsmakten och med en regering som inte längre använder försvarsbeställningar som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, är det väl bara att konstatera att om industrin på sikt ska överleva, krävs att de får sälja sina produkter utan alltför stora begränsningar.
Vapenproduktion och -konstruktion i vidaste bemärkelse är ofta tekniskt nyskapande och kräver spetskompetens; något som spiller över på andra områden och ger generella positiva effekter. För detta krävs dock att man får göra affärer och sälja sina produkter. Avvägningen mellan etik, politisk korrekthet och affärer, arbetstillfällen och positiva spinn offs är inte lätt och kommer säkert att leda till en fortsatt debatt.
Låt oss hoppas att den hålls på en högre nivå än den som Klein och Rådberg lagt sig på.

Tolgfors, Agrell och valhemligheten

Försvarsminister Tolgfors har vid flera tillfällen varit ute och cyklat då han i efterhand försökt anpassa den föreslagna personalförsörjningen till Försvaret och personalens eventuella skyldigheter till vad som partistrateger och röstmaximerare uppenbarligen anser vara PK och politiskt optimalt.
Hans uttalanden och dessas trovärdighet har fått på tafsen i tidningar, av initierade försvarsdebattörer och politiker och i diverse bloggar, inklusive denna.

Genom semantiska glidningar, genom att ge hävdvunna begrepp nya betydelser och genom efterhandstolkningar av propositionstexten har han likt en mask slingrat sig undan både kritiken rörande personalförsörjningen (dvs yrkesförsvaret) och den för alla andra logiska följden av valt system vad gäller utlandsmissioner.
Nu har Wilhelm Agrell givit Tolgfors svar på tal under Brännpunkt i dagens SvD. Agrells senaste inlägg, i kombination med hans tidigare, är så klockrent att Tolgfors bara skulle göra bort sig och trampa ner sig ytterligare i argumentgyttjan om han försökte gå i svaromål.

Det talas så mycket om politikerförakt och ibland också om svenskens ointresse för försvars- och säkerhetsfrågor. Det är inget som förvånar en med tanke på det politiska svamlande i denna fråga och det sätt på vilket försvars- och säkerhetspolitiken i allmänhet hanterats.
Oavsett var man står politisk och oavsett ens åsikter i försvarsfrågan, är det minsta man kan begära att försvarspolitikens främsta företrädare talar klarspråk och inte vinglar fram och tillbaka som en åsna mellan hötapparna. Om inte annat så är det en trovärdighetsfråga för vårt demokratiska system.

Detta för mig osökt in på något jag hörde på morgonekot. Undersökande journalister har kontrollerat röstlängderna från de senaste EU-valen och upptäckt att kandidater i årets EU-val, från flera partier, röstskolkat vid tidigare val till Europaparlamentet.
Den absoluta och aldrig ifrågasatta valhemligheten är en av grundbultarna i en sann demokrati. Jag trodde i min enfald att även valet att inte rösta, att av olika skäl stanna hemma på valdagen, skyddades av valhemligheten. Så är det uppenbarligen inte. Offentlighetsprincipen innebär att gamla avprickningslängder kan lämnas ut för granskning. Detta är demokratiskt oacceptabelt och måste ändras!!!