Arkiv

Posts Tagged ‘Afghanistan’

Afghanistan, döden för Armén….

Afghanistaninsatsen kan på sikt komma att förstöra det som finns kvar av den svenska markstridsförmågan!
Ja, jag vet att den ger utmärkta möjligheter till skarpt ledarskap, att vi får officerare och soldater som är ”battle proven” och att insatsen har varit och är drivande vad gäller materielutveckling och utveckling av stridsteknik. Allt borde vara alldeles utmärkt om det inte var så att anskaffningen och utvecklingen i mycket varit helt missionsstyrd och att arméns viktigaste uppgift faktiskt inte är småskaliga skärmytslingar i grupp och halvpluton.

Är det inte så att med denna totala satsning på denna specifika mission försvinner så mycket annat? Att vår förmåga till strid i högre förband än halvbataljon i stort sett är borta det vet vi, men vad medför Afghanistan i övrigt?
Att under åratal vara fokuserad mot och uppträda i en miljö med total avsaknad av lufthot, med noll hot från indirekta system, med en för nationella förhållanden osannolik tillgång till CAS, med en tekniskt underlägsen motståndare som ständigt viker undan mm, mm kommer till slut att, om så inte redan är fallet, göra att en mängd förmågor och ryggmärgsstyrda rutiner faller i från, helt enkelt därför att man inte upplever behovet i den för tillfället styrande, skarpa miljön. Allt från grundläggande soldatförmågor till självklara förbandsrutiner.
Maskering, spårdiciplin, signaldiciplin, åtgärder för självskydd, utspridning, skenåtgärder, täta omgrupperingar, underhållstjänst under långvarig stridskontakt osv osv.

Och våra stödfunktioner? De som inte ”får vara med”….personalen kanske eller förmodligen, men systemen?
Art-, lv-, fältarbets- och logistikförbanden och vad som nu eventuellt finns kvar i armén; vad övar de mot och med och hur upprätthåller de sin förmåga till understöd av och samverkan med dem som är fokuserade på något helt annat?

Det talas om det osannolika i ett tillbakadragande från Afghanistan 2014; uppgiften är inte löst, målet är inte nått, afghanerna ute i byarna kommer att drabbas hårt.
Mycket möjligt, men för den svenska armén tror jag att det vore nyttigt att få lägga fokus på något annat, att få återta grundförmågor, grundrutiner och förmågor för nationella behov innan det kan bli aktuellt med någon ny Långtbortistanmission.

Är det dags nu?

12 december 2010 2 kommentarer

Om, och det är med rådande underrättelseläge säkrast att säga om, gårdagens sprängningar i centrala Stockholm var de samordnade terroristhandlingar medierna försöker göra gällande, har vi onekligen hamnat i ett nytt läge.
Det hot som hela tiden funnits där, som SÄPO och MUST varnat för, som det tid efter annan spekulerats om men som ingen riktig velat ta på allvar har nu alltså, kanske, blivit en reell verklighet; om än klantigt genomfört den här gången.

Om vi nu antar att det bekräftas att det verkligen rörde sig om ett terrorattentat som i huvudsak gick snett och vi bestås med någorlunda trovärdiga beräkningar rörande skadeutfallet om allt hade fungerat, var står vi då? Var står vi om, återigen detta förkättrade om…., någon av de mera kända organisationerna tar på sig attentatet och hotar att återkomma i julruschen? Bortsett innebörden för Stockholms handlare, hur kommer Sverige att agera och reagera, om…?
Jag har tidigare hävdat att Sverige och svensk politik skulle vara mycket känslig för spektakulära terrordåd i och/eller mot Sverige och att vår höga svansföring i bl a Afghanistan verkligen skulle testas om något skulle hända. Det ska därför bli mycket intressant att få ta del av den politiska och mediala reaktionen på gårdagens händelser; återigen OM…

En annan aspekt är vad det kan innebära inrikespolitiskt. Hur påverkar detta stödet för SD? Kommer det att innebära en politisk rättning á la Danmark bland de övriga partierna och hur påverkar det de olika muslimska invandrarkollektiven?

Många frågor och få svar; allt grundat på spekulationer och ett osäkert underlag som förhoppningsvis kommer att förbättras i närtid.

SvD 1
SvD 2
DN
AB 1
AB 2

Befäst förmåga i grupps strid i öken…

19 november 2010 1 kommentar

Svenska insatser i Afghanistan och vårt truppbidrag till ISAF var ett stort nummer omedelbart efter valet. Den slutliga kompromissen mellan Alliansen + S + MP och dess eventuella slutdatum (2014?) kan kanske få sig en törn om NATO beslutar om en fortsatt insats minst intill 2020.
Den hittillsvarande svenska lyhördheten för NATOS:s önskemål och behov i Afghanistan kommer nog att innebära att vi anpassar vår tidsplan till vad NATO beslutar. Om inte annat så vilar ju vår ensidiga solidaritetsdoktrin på att vi själva demonstrerar vår solidaritet. Om den sen är riktad mot NATO eller mot Afghanistan är en annan fråga.

Om en ytterligare förlängning skulle bli fallet vore det djupt olyckligt för det svenska försvaret och då främst armén! Med de numerär vi haft och kommer att ha i framtiden kommer vår lilla hemmaarmé allt mer att bli en rekryterings – och utbildningsorganisation för Afghanistanmissionen och om den kommer att utsträckas ytterligare kommer armén att ha ett nästan 30-årigt fokus på en insats i Långtbortistan. Ett fokus som inte bara gäller personal, rotation, ersättningar och helikoptrar utan ett fokus som styrt och styr utbildning, materielanskaffning och förmågor i vidaste bemärkelse.

Efterhand som vår förmåga till småskalig strid i grupp och pluton i bergig ökenmiljö blir allt bättre och vår utrustning mer och mer anpassas till denna typ av strid, minskar vår förmåga till strid i kompani- och bataljonsförband, för att inte tala om brigad, på hemmaplan.

Frågan är om det är vad svenska folket vill ha och betalar för; en armé optimerad för asiatiska ökenberg. Det är i varje fall vad som kommer att bli resultatet om vårt lilla numerär kommer att vara/ha varit inriktat mot detta i 30 år.

SvD 1
SvD 2
SvD 3
PH

Fredssoldater inte alltid fredliga…

27 oktober 2010 1 kommentar

Stöd våra soldater Visst, naturligtvis. Jag stöder initiativet även om jag inte kan närvara kroppsligen.
Oavsett vad vi tycker om olika insatser, deras berättigande eller rent av laglighet, har våra soldater som löser de uppgifter våra politiker givit dem rätt till allt stöd de kan få; inte bara under men också efter missionen.

Med detta sagt kan jag däremot inte säga att jag stödjer beteckningen ”fredssoldater”. För oss som vet vad som ligger bakom och vad om det är fråga är det inga problem, men söker vi stödet och förståelsen från gemene man, från allmänheten, ska vi nog undvika ett språkbruk som av många uppfattas som orwellskt, motsägelsefullt och av vissa som rent provocerande.
Generalen Lennart Ljung, ÖB under 80-talet, hävdade att Försvaret var Sveriges största fredsrörelse. I sak hade han förmodligen alldeles rätt men det hindrade inte att han fick lida mycken spe för dessa sina ord.
Risken är stor att ”fredssoldater” kan ge samma reaktion och tyvärr, i dagens samhällsklimat, även våldsammare sådana den 3 november.

Facebook
Wiseman

En sensationell nyhet: Krig är farligt

En soldat har stupat, en familjemedlem har gått bort; allt mycket tragiskt, ledsamt och förmodligen traumatiskt för familjen och kamraterna i förbandet. Jag känner djupt för dem.

En soldat har stupat och mediasverige går i spinn. Sida upp och sida ned med fakta, gissningar, grafik, hur-känner-du-dig-intervjuer; allt för att något så föga sensationellt som att en soldat i ett stridsområde har stupat.
Det enda som egentligen kunde motivera mediahysterin, men då med en helt annan vinkel, är det parlamentariska läget i riksdagen och den förestående omröstningen om den svenska Afghanistaninsatsens fortsatta öde. Samtidigt vore det synnerligen tragiskt om minnet av Kenneth Wallin skulle vara att han blev ett inrikespolitiskt slagträ i den svenska sandlådan.

Jag kan faktiskt inte komma ifrån tanken att denna svenska mediefascination vid en stupad soldat faktiskt har paralleller med debatten om och motståndet mot Försvarsmaktens utlandsobligatorium.
Min tes går ut på att Försvaret under en väldigt lång tid betraktats som, och till vissa delar de facto varit, ett statligt verk bland andra och att försvarsanställda följaktligen betraktats, även av sig själva, som statstjänstemän vilka som helst.
Statstjänstemän som vidmakthåller en organisation, går hem kl 17.00 och i övrigt är som folk är mest. Stupar och dör på jobbet gör man definitivt inte och om man skulle göra det vore det i samband med det stora anfallet österifrån, och då skulle alla vara i samma båt i det totala krigets totala kaos och någon sensation skulle det inte vara.

Att tiderna förändrats, förutsättningarna är annorlunda och att svenska soldater numera mycket väl kan stupa och dö på jobbet utan att det totala krigets totala kaos råder hemma och utan att det egentligen borde vara någon sensation, verkar inte riktigt ha sjunkit in; lika lite som det sjunkit in hos alla försvarsmaktsanställda att man inte är, och för den delen aldrig har varit, en statstjänsteman vilken som helst.
En stupad soldat fyller medierna och orsakar politiska svallvågor eller åtminstone krusningar på ytan. Hur ska det då inte bli den dag vi råkar ut för en masskadesituation, en totalförlust av en patgb 203 med full besättning? Krig är faktiskt farligt, även för svenskar.

SvD
SvD
DN
Wiseman

Har du inget att säga som inte redan är sagt, håll tyst!

Som bloggare förväntas man vara ständigt på hugget; alltid ha en åsikt, en kommentar eller en snitsig formulering i bakfickan.
Jag har den senaste veckan kunnat konstatera att jag inte svarar upp mot dessa mina egna krav; huvudet har varit tomt, engagemanget borta och åsikterna fullständigt alldagliga och platta.

Tyvärr måste jag erkänna att de två senaste stora sakerna rörande Försvaret, uppsägningen av dem som inte köper utlandsobligatoriet och den stupade soldaten i Afghanistan, inte heller lyckats sätta fart, vare sig på skrivandet eller på tyckandet.
Allt, eller det mesta, är ju faktiskt redan sagt, av mig i flera inlägg och kommentarer och av andra förmodligen bättre och i ännu flera.

Att Kenneth Wallin tragiskt stupat ändrar inte på de under lång tid behandlade övergripande frågorna kring Afghanistaninsatsen och att FM ultimatum om utlandsobligatoriet skulle få de konsekvenser de fått är heller inget som inte kommenterats och diskuterats fram- och baklänges och på gränsen till leda.

Kvar finns nu bara spekulationen om den senast stupade soldaten oförskyllt ska bli ett slagträ i riksdagsdebatten om ISAF-insatsens vara eller inte vara; om bisak ska få överskugga huvudsak, om en stupad soldat ska göras till en politisk symbol.

SvD
AB
DN

En sann primärkälla…

Myndighetsinformation är en sak, journalistik en annan; hemmatyckande är kanske bra, påplats-intryck är bättre.

Hon har sagt det tidigare, Johanne Hildebrant, och nu säger hon det igen.
Vad mer finns att säga?

Pressläggning

08 oktober 2010 1 kommentar

På den gamla onda tiden, då antalet självständiga polisdistrikt var avsevärt större än idag och det fanns dygnet-runt-bemannade polisstationer både här och där, var det två saker som de vakthavande befälen visste skulle inträffa med naturnödvändighet.
Det ena var en serie telefonsamtal c:a kl 23.00 och det andra motsvarande serie c:a kl 03.00.
Det första tillfället var dead line för lokal- och regionalpress och för Stockholmsdrakarnas landsortsupplagor och det andra var motsvarande för Expressen, AB och morgontidningarnas storstadseditioner.
Samtalen kan enkelt sammanfattas i ”Harevartnått??” följt, i nio fall av tio, av ett ”Nää, bara det vanliga.”

SvD åsikter om myndighetsrapporteringen från Afghanistan verkar ligga nära forntidens polisreportrars.
Lika lite som dessa var nöjda, är SvD och Mikael Holmström nöjda med ”Nää, bara det vanliga.”
De luttrade polisbefälen tyckte väl att några rattfyllon, ett lägenhetsbråk, en dansk skalle i en korvkö och två påkörda rådjur inte var något att skriva om, ”kom igen då det verkligen hänt nå’t”.
Lika lite verkar FM/HKV Info tycka att vardagen i Afghanistan och det accelererande våld som blivit vardag, är något som kräver några större informationsinsatser, ”kom igen då det verkligen hänt nå’t”!

När ska de som sitter på information, lära sig att inte ägna sig åt nyhetsvärdering? Det som är, ibland nog så skrämmande och kanske livsfarlig, vardaglig rutin och som pliktskyldigast noteras i diverse rapporter och ibland inte ens det för den ene, är stoff till nyhetsartiklar, analyser, kolumner, ledarartiklar och reportageserier för den andre.
Det som på sin höjd kan vara värt en notis för den ene kan för den andre, tillsammans med annan information, med egna vinklingar, slutsatser och värderingar vara grund för ett helt drev.
Där informatören ålägger sig begränsningar, är formellt saklig eller för den delen ibland mörkar med hänvisning till force protection, OPSEC, anhöriga, utredningssekretess och allt vad det nu kan vara, kan skribenten alltid hävda mediernas skyldighet att spegla verkligheten och att de är de som bäst avgör vad som är en nyhet. Mediernas förmenta konsekvensneutralitet är dessutom den allra heligaste av heliga presskor som ingen hittills förmått rucka på.

Det är bara att inse, än en gång, att i debatten om vad som är en nyhet och vad som är bra och tillräcklig rapportering kommer olika myndighetsinformatörer alltid att komma tvåa. De saknar nämligen det ultimata argumentet, att kunna få sista ordet på AB:s mittuppslag.

SvD 1
SvD 2

Val både här och där

18 september 2010 4 kommentarer

I morgon söndag är det valdag, en dag då vi i Sverige kan utnyttja det vi uppfattar som vår självklara rätt att välja de partier och personer vi vill ska styra landet. Vi tycker till och med att det är så självklart att många låter bli.
Att vi nu tar den allmänna rösträtten som något självklart innebär inte att den alltid varit det. Vi har fått den efter en lång och stegvis genomförd process. Olika spärrar har efterhand lyfts bort, begränsningar avvecklats och åldersgränser sänkts och det har tagit mer än hundra år för oss att komma dit vi nu är och detta trots, eller kanske tack vare, en process som kunnat genomföras i fred och utan något verkligt politiskt våld.

Samtidigt som i Sverige är det val i Afghanistan. Ett val präglat av hot om och verkligt påtagligt våld. Ett val präglat av starka motsättningar, korruption och rena ifrågasättanden av ett demokratiskt samhällssystem. Ett val som knappast kommit till stånd över huvud taget och som inte skulle kunna genomföras på söndag utan närvaron av kombinationen av utländska hjälparbetare; civila såväl som militära.

Alla i Sverige och kanske mest de som tänker prioritera sofflocket före valurnorna, de som tar demokratin för något så självklart att man inte personligen behöver delta, kan ju ägna en tanke åt de afghaner som trots risken att dödas och lemlästas, trots risken att få sina hem förstörda och flickornas skolor brända ändå går, ja bokstavligen går, kanske miltals, till valurnorna för att utnyttja sin nyvunna rätt att påverka liv och samhälle.
Samtidigt kan vi då också reflektera över det solidariska i att, för att tjäna inrikespolitiska poäng, propagera för ett snabbt tillbakadragande av den svenska ISAF-styrkan.
Rom byggdes inte på en dag, inte heller den afghanska demokratin. Vi ska vara kvar till dess åtminstone grundstenarna ligger stadigt!

SvD 1
SvD 2
DN 1
DN 2

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Hjälpa eller stjälpa Pakistan?

13 september 2010 3 kommentarer

Frågan om åt vilket håll Pakistan är på väg och hur, har aktualiserats inte bara av den nu aktuella översvämningskatastrofen. Ett allt mera tilltagande politiskt och religiöst våld med en mängd självmordsbombningar och andra övergrepp är bara en fortsättning på en flerårig trend som nu förstärks av naturkatastrofen och befolkningens besvikelse och frustration över myndigheternas tillkortakommanden.
I ett land med en från början våldsam och turbulent politisk tradition där militären ofta ansett sig utgöra den enda någorlunda stabiliserande kraften, har nu den militanta islamismen satsat hårt för att försöka skapa ”den sanna islamiska staten”.

Saken blir inte bättre av att landets säkerhetstjänst verkar spela ett eget spel, där man efter att ha utbildat och utrustat olika terrorgrupperingar för att utnyttja dem i konflikten med Indien om Kashmir och för att flytta fram landets positioner i den mångfacetterade Afghanistankonflikten, nu upptäcker att anden sluppit ur flaskan och att lydtrupperna inte längre lyder. Om säkerhetstjänsten har en helt egen agenda vid sidan av landets regering eller om man bara helt eller delvis förlorat kontrollen över sina stödtrupper är väl oklart, kanske gäller bägge alternativen, kanske har man lierat sig med islamisterna, men klart är att utvecklingen i Pakistan inger oro.
Närheten och kopplingen till Afghanistan, den latenta konflikten med Indien och de inre oroligheterna och interna konflikterna är problematiska i sig. Vad som ytterligare komplicerar bilden och gör att utvecklingen i Pakistan berör alla, globalt och inte bara lokalt eller regionalt, är de pakistanska kärnvapnen.

Ett skräckscenario vi inte kan blunda för, är ett Pakistan där militanta islamister med en reell bakgrund i terror och Al Qaida-kopplingar tagit makten och då även kontrollen över de pakistanska kärnvapnen.
Scenarier välkända från ett otal actionfilmer och thrillerromaner kan bli verklighet och då inte med hemmasnickrade internetbomber utan med kvalificerade laddningar med tillhörande vapenbärare. Islamistiska makthavare i Pakistan som historiskt inte visat några humanitära hänsyn eller begränsningar vad gäller våldsanvändning skulle ha en hög trovärdighet vid eventuella hot om att använda kärnvapnen för att nå sina syften samtidigt som risken för indiska och amerikanska preemptive strikes skulle bli uppenbar.

Det förmodligen bästa sättet att motverka denna utveckling är att världssamfundet verkligen satsar på den humanitära hjälpen till Pakistan efter översvämningskatastrofen. Sett till katastrofens omfattning, både vad gäller mänskligt lidande och skadad infrastruktur har de internationella hjälpinsatserna hittills varit förvånansvärt begränsade, något som i sig skapat förutsättningar för de välorganiserade regimmotståndarna att agera, både humanitärt för att vinna anhängare och med våldsamma attentat för att underhålla och förstärka den kaotiska situationen.
Genom en massiv insats, både humanitärt och för att återuppbygga infrastruktur, en insats som till tiden måste sträcka sig avsevärt längre än CNN:s nyhetsvärdering, finns fortfarande chansen att undvika både en humanitär och politisk katastrof och att skapa trovärdighet för andra alternativ än dem som islamisterna erbjuder.
Den regionala fokuseringen på Afghanistan och mållåsningen på Al Qaidas kärnområden får inte hindra något som kan avvärja ett potentiellt avsevärt större hot med global räckvidd.