Hem > Okategoriserade > Tänk på pocenten Helge!

Tänk på pocenten Helge!

2%. Det är där vi ska slå oss in, vi som tycker att medierna är alldeles för njugga med att rapportera och skriva om försvars- och  säkerhetspolitik, om omvärldsutveckling, om upprustning, övningar och annat militärt i vårt närområde, om Putin- eller Medvedevdoktriner och dessas möjliga innebörd, om solidaritetsförklaringens eventuella konsekvenser, om det synnerligen tröga föret i portgången för den nya Försvarsmakten och om allt annat som ligger oss om hjärtat.

2% är vad som publiceras av allt det material som kommer in till en nyhetsredaktion. (Åtminstone var det så förr, enligt redaktionschefen på AB någon gång på 1980-talet, innan nättidningarna fanns). Om sedan material väljs ut eller väljs bort är egentligen ointressant; det är bland de 2% vi vill in, in i en värld där det är trångt och utrymmeskonkurrensen stenhård och frågan automatiskt blir vad det är som ska slås ut på ”vår” bekostnad.
På ledar- och seriösa debattsidor är läget kanske lite annorlunda. Där styrs publiceringen av tidningens politiska hemvist, om det är en morgon- eller kvällsdrake, av skribentens förmenta attraktionskraft, av politikerns möjlighet att sälja in en artikel i utbyte mot lite skvaller från maktens korridorer. För dem som i slutändan avgör, dvs väljarkåren, är dock detta ointressant. Väldigt få, om ens några, artiklar på DN Debatt eller SvD Brännpunkt har startat några folkstormar. Här är det precis som bland oss försvarsbloggare. Man skriver för varandra, läser varandra, kommenterar varandra och suckar djupt tillsammans och sen dör ringarna ut på vattnet tills dess någon släpper en ny sten i ankdammen.
Utan att vara nedlåtande är det tyvärr bara att konstatera att det stora flertalet svenskar inte badar i denna damm och följaktligen inte  märker av vågskvalpet eller blir blöta ens om tårna och det man inte vet om berör en inte!

Vill man få ut ett budskap, skapa verklig folklig debatt, påverka opinionen, starta diskussioner vid frukostbord och fikahörnor och få upprörd allmänhet att ställa ansvariga mot väggen i Uppdrag granskning eller SvT Debatt och dessutom underhålla detta över tid, krävs smaskiga reportage på nyhetsplats, säljande löpsedlar, dokumentärer med drag på TV och hårdvinklade drev mot befattningshavare som inte gjort sitt jobb eller politiker som sålt ut vår nationella säkerhet.

Allt detta är självklarheter men löser fortfarande inte frågan om ”Hur få plats bland de 2%-en?” ”Hur skapa ett intresse hos allmänheten som inte finns för utan intresse ingen plats…..”.
Det är dramatik, spänning, fara, sex, plånbok och skandaler som säljer och det är här försvarsfrågan måste slå sig in. Inte med kortsiktiga reportage om stupade eller skadade i Långbortistan eller med skadeglada artiklar om PRIO i specialpressen utan med sådant som Svensson upplever kan beröra honom personligen, enkelt presenterat i kvällsblaskan eller i Rapport.
Allt från en upplevd reell personlig risk; fysisk, ekonomisk eller politisk till en sårad nationell stolthet och nostalgiska minnen från vad man klarade av vid den sista KFÖ:n.

För att uppnå detta måste FM och andra försvarsmyndigheter ut på banan på ett helt annat sätt än hittills. Jobba och påverka, det tar tid att tränga sig in pland procenten. MUST och FOI måste lära sig att popularisera sitt budskap, det går utan att tubba på sekretessen och rätt sammanställda och med kvällstidningsgrafik presenterade OSI kan skrämma livet ur vem som helst.
Lyft de egentligen obegripliga och ibland löjliga hemligstämplarna från olika incidentinsatser! Använd istället dessa för att göra reklam för verksamheten och i spännande reportage vissa skattebetalarna vad de får för pengarna och kanske viktigast, vad de inte fick för pengar som inte fanns!

Medierna skriver och tar upp det som intresserar allmänheten. Inget intresse, inga skriverier, inga reportage. Debattsidor och ledare är för de redan frälsta och påverkar ingenting på sikt utan debatten och kunskapen måste ut till folket och initialt är det FM och andra försvarsmyndigheter som bäst kan klara detta!
Otillbörlig myndighetspåverkan skriker nu det korrekta etablissemanget och redaktörer och debattörer som själva vill sätta agendan. Det är nu som det gäller att inte huka sig, att inte fegt backa undan stormen utan ta strid för det som tidigare var stort och viktigt, som till och med var obligatoriskt i skolorna, nämligen

FÖRSVARSUPPLYSNING

om verkligheten här, nu och om några år.

Svårare borde det inte vara…….

  1. 30 september 2012 kl. 14:51

    Journalister skriver om sådant som intresserar dem. Eftersom 70 procent av journalistkåren är röda eller gröna, och 30 procent är för det mesta ljusblå ”ekonomer” eller nyliberalister, libertarianer, så blir resultatet på den färdiga tidningen därefter. Visste du att journalister bestämmer vem som får gå journalistutbildningar genom personliga utfrågningar, åtminstone på Skurups Folkhögskola som har en välrenommérad journalistutbildning, 98 procent får jobb efter utbildningen. De kan göra detta samtidigt som de har ett ganska arbiträrt och uppdelat kognitivt test, för att det bara är en bråkdel av de som söker dit som kommer in. 0,00000000000 procent av Sveriges journalister är Sverigedemokrater, därför så kan man nog utgå ifrån att alla journalistutbildningar är åsiktskontrollerade. Detta är djävulskt, det är där som den banala ondskan medvetet vrider makten ur medborgarnas händer. MEDVETET! Att journalister skriver om det journalister tycker om att skriva är en annan sak.

    Svårare är det inte…

    Roger Klang

  1. 16 september 2013 kl. 8:47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s