Hem > Okategoriserade > FM, ett lustslott?

FM, ett lustslott?

På Krigsskolan, Karlberg fick vi kadetter på 70-talet genomlida en lektionsserie som handlade om en nyuppstånden, fiktiv, stat och dennas väg mot mognad och ansvar. Vad det egentligen handlade om var på vilka grunder, varför, till vad och överhuvud taget om, landet ifråga skulle ha ett försvar.
Frågorna om varför och om avhandlades ganska raskt och utan någon djupare analys eller motivering. Självklart skulle landet ha ett försvar, så var det bara! Inget land med självaktning kunde existera utan en krigsmakt; det var något som ingick och som tillsammans med några andra självklara parametrar konstituerade en etablerad och stabil statsbildning. Dessutom ställde internationell rätt och konventioner krav på stater att kunna hävda sitt territorium och eventuella neutralitet.

Exemplet koncentrerade sig i stället på till vad, något som naturligtvis bröts ned i bl a säkerhetspolitisk kontext, hotbild, militärgeografi, målsättning och krav, försvarsindustri (sic!) mm, mm. Försvarsekonomin var en liten fråga. Här gällde att först klara ut vad som krävdes och se’n fick det kosta därefter. Frågan om att ingå i någon av de allianser som fanns att tillgå behandlades naturligtvis och på ett pedagogiskt och för 20+-åriga kadetter självklart sätt begravdes den frågan djupt, noggrant och definitivt. Hela exemplet utmynnade naturligt nog i att Staten skulle ha ett försvar väldigt likt 70-talets svenska; bara lite bättre, lite starkare och lite modernare…

Den nytillsatta försvarsberedningen befinner sig i samma situation som vi kadetter på 70-talet. Inte en ny statsbildning men en stat i realiteten utan en nationell försvarsförmåga. Ett till synes, om än hittills bara kortfattat skissat,  ganska öppet utredningsmandat men där frågan om allianser (dvs NATO) helt lagts åt sidan.
Minst två stora och avgörande olikheter finns dock. Den ena är ekonomin som man, hur man än vänder och vrider på det inte lär komma undan. Där ekonomi och hotbild inte stämmer överens har ekonomin alltid fått råda.
Den andra olikheten, som inte är uttalad i direktiven, är frågan om om. Ska vi överhuvud taget ha ett nationellt försvar med en trovärdig förmåga? På 70-talet var det en självklarhet som ingick i det statsrättsliga begreppet men för dagens politiker verkar det inte vara lika självklart. Nu verkar det räcka med att man påstår att man har ett försvar.

Det är kanske det som beredningen ska komma fram till. Ett beslutsunderlag som till lägsta kostnad och tillsammans med solidaritetsförklaringen ger oss ett trovärdigt påstående.

Annonser
  1. 24 juli 2012 kl. 8:13

    Solidaritetsförklaringen är nog redan begravd i största möjliga tysthet. Anledningen till att internationella konventioner ställde krav på att även små stater skulle kunna värna sin suveränitet var förmodat för att det var fredsfrämjande i en värld där de stora staterna rustade och vapenskramlade. De hade helt enkelt förstått ordförande Mao’s ord; ”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans”. Idag är banden inom Nato lite lösare, eftersom den enda part – USA – vars ord har varit värt någonting i försvarssammanhang förutom Rysslands, har vänt sitt intresse mot Stilla havet och Kina.

    Roger Klang

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s