Hem > Okategoriserade > Den Vita Ridderskan

Den Vita Ridderskan

Johanne Hildebrandt rider i dagens SvD åter ut på sin vita springare till skydd för våra soldater undan den elaka och okunniga allmänhetens angrepp och hån.
I flera avseenden har hon rätt, soldater ska inte behöva stå till svars för politiska beslut eller förklara och undervisa om sådant som andra borde ha gjort. Hon har också rätt i att våra politiker i alltför hög grad drar sig undan skyldigheten att öppet och utåt förklara och försvara sina beslut och att de ofta överlåter åt verkställarna att svara för det som åligger dem själva.

I ett annat avseende gör dock Johanne det lite väl lätt både för sig själv och för våra soldater, nämligen vad gäller det personliga ansvaret, det personliga ställningstagandet; både för yrkesvalet som sådant och för deltagandet i en speciell mission.
Det är ett högst personligt val och ställningstagande att bli soldat och oavsett vad vi själva kanske tycker är yrket inget yrke vilket som helst. Undersköterskan eller svetsaren kanske på krogen i ett samtal berättar varför de valde just det yrket, men de behöver knappast försvara sitt yrkesval.
Soldaten i samma situation måste nog finna sig i att göra just detta; att motivera och försvara sitt val av utkomst. Man må tycka vad man vill om detta men så är det och så har det varit. Att tro något annat är, tyvärr, bara naivt.
Precis som officeren i alla tider i umgängeslivet utanför kamratkretsen, eller i tågkupén, måstat motivera och ibland försvara sitt yrkesval, måste dagens soldater inse att det är vad som gäller även för dem, like it or not.

Lika lite som soldaten ska behöva försvara och förklara politiska beslut, lika mycket måste soldaten vara beredd att förklara och försvara sitt beslut att delta i verkställandet! Tyvärr Johanne, men du ligger i detta avseende på gränsen till I just followed orders eller Zu Befehl, med allt vad det innebär av historiska konotationer. Soldaten har inget ansvar för det politiska beslutet med han har definintivt ett personligt ansvar för sitt deltagande i genomförandet.

Även om vi förutsätter att Sverige aldrig skulle delta i en folkrättsstridig mission och även om en mission är mandaterad och beslutad enligt konstens alla regler och även om vi har ett utlandsobligatorium i anställningskontraktet, får soldatyrket aldrig reduceras till ett have gun, will travel-jobb. Oavsett alla formella gröna ljus för en insats måste det finnas ett högst personligt moraliskt, filosofiskt och ibland kanske politiskt regelverk som även det ska tas med i beslutsprocessen. Går det inte ihop måste jag vara beredd att ta konsekvenserna och går det ihop måste jag vara beredd att försvara mitt högst personliga ställningstagande; eller hur Johanne?

Annonser
  1. Per A.
    19 mars 2012 kl. 19:09

    Hildebrands krönika känns alltför mycket som ett försök att återskapa den amerikanska vandringssägnen om vietnamveteranerna som blev spottade på i parti och minut, fast på modern svenska.
    Det känns som om ‘blondinen’ i hennes krönika är en halmgubbe (halmgumma?), som hon tappert går till storms mot.

  2. 21 juni 2012 kl. 14:40

    svenska soldater utomlands gör ett bra jobb. Jag skulle ställa upp om jag fick möjlighet.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s