Hem > Okategoriserade > Brittisk värdegrund

Brittisk värdegrund

En guldkommendering som roterade mellan norrlandsförbanden under 60-, 70- och 80-talen var att få åka en månad till BAOR (Brittish Army On the Rhine) för att lära dem åka skidor. I sanningens namn ska väl sägas att huvudsyftet kanske mera var kamratligt utbyte, men skidutbildning och allmän försvarsupplysning om Sverige förekom också; allt enligt regementskamrater som for iväg.
Vad som förvånade kamraterna och vad de talade mest om då de kom hem, var chefernas inställning till soldaternas liv och leverne. Hårduppfostrade i värnpliktsförsvaret och våra krav på de vpl uppträdande innanför grindarna var de synnerligen förvånade, ja rent av chockade, över det brittiska soldaternas uppträdande och chefernas kommentarer.

Här i Sverige jagade nitiska dagofficerare varje tillstymelse till alkohol på logement och i dagrum och den soldat som på kvällskröken kom tillbaka från staden alltför överförfriskad riskerade att hamna i arresten. Om, det Gud förbjude, utbröt slagsmål, kallades både vaktstyrka och civil polis till platsen.

Lätt chockade skidinstruktörer kunde konstatera att inom BAOR kunde soldaterna gå på förläggningens pub på kvällen och, om de så ville, supa sig dyngraka. Precis som på ”civila” pubar hemmavid löstes eventuella konflikter ofta med att man ”gick bakom” och löste problemet handgripligen. Inga ingripanden från något håll  så länge det höll sig inom någorlunda rimliga gränser och det enda krav som fanns uttalat var att soldaterna skulle vara tjänstbara dagen därpå.
Då lätt blåögda svenska officerare ställde sig lite frågande till detta möttes de av fiskblicken från sina kollegor. ”Vad soldaterna gör på sin fritid skulle vi aldrig drömma om att lägga oss i. Vaddå att de super oss slåss? Det har väl soldater gjort i alla tider! Vi vill inte ha några mesar utan rejäla karlar som kan ta för sig, inte tänker för mycket och som gör vad de blir tillsagda. Många av våra killar är inte Guds bästa barn men de är världens bästa soldater….”.

Varför då denna långa och tillbakablickande inledning. Jo, jag läser i bladet att en regementschef anmält en soldat (GSS/K??) till ansvarsnämnden med begäran om avsked. Vad jag kan förstå av det kortfattade tidningsreferatet har vederbörande varit i slagsmål och blivit dömd för misshandel och det är hans /regementschefens/ entydiga ställningstagande att soldaten NN brustit i sitt handlande. Detta är inte förenligt med Försvarsmaktens värdegrund. …….. vill under inga omständigheter ha anställda som figurerar i dessa sammanhang.

Kopplat även till diskussionen om krav på gymnasiekompetens, fysiska grundkrav, de anställda soldaterna boende etc; vad eller vilka är det egentligen vi vill rekrytera eller kanske snarare hålla borta? I vilka sammanhang vill vi inte att våra soldater under några omständigheter ska figurera?

Varför kunde, och kan fortfarande, engelsmännen rekrytera ”inte Guds bästa barn” och göra dem till kanske inte världens bästa men i  varje fall väldigt bra soldater? Vilken är deras värdegrund? Hur ska vi hantera situationen då vi tvingas rekrytera vad som bjuds, inte vad vi vill ha?

SvD

Annonser
  1. 06 februari 2012 kl. 11:06

    Det att machoismen får råda i olika grad i olika länders försvar brukar vara direkt relaterat till ineffektivitet. Men jag förstår poängen. Det är ingen som säger att vi har rätt när vi reglerar våra soldaters fritid, men våra soldater har i alla fall en större chans att komma undan med livet i behåll efter en strid, förutsatt att soldaterna är väl rustade och tränade.

    Roger Klang

    Roger Klang

  2. Lew
    06 februari 2012 kl. 11:32

    Britterna. Britterna rekryterar folk som kanske inte är ”Guds bästa barn”.
    Dessutom skriver de kontrakt som sträcker sig över x år utan att soldaten kan säga upp det. Om knekten inte kan säga upp sig när han vill är det självklart mindre farligt att de spöar upp varandra och i allmänhet inte trivs med sin vardag – de är ju fast (suckers!). Den vardag du beskriver med supande och kompanislagsmål är något jag känner igen från min egna vpl på 00-talet, vi trivdes inte heller med varken jobb eller varandra.
    På arbetsplasten FM där soldaterna kan säga upp sig när som helst är det allvarligare om personalen tycker så illa om varandra att det bara krävs en eller ett par bärs för att de ska börja veva.

    Eller: Om vi har sådana här avhopp när de tycker om varandra, hur i helvete skulle det vara om de tyckte illa om varandra?

    Förresten, lärde sig Britterna någonsin åka skidor?

  3. Sumatra
    06 februari 2012 kl. 19:58

    Blåögda svenska officerare? Det var väl de BRITTISKA soldaterna som fick blåögonen eller missade jag något? 😉

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s