Hem > Okategoriserade > Förlorade förmågor

Förlorade förmågor

FM alla förlorade förmågor har varit föremål för både arga och nostalgiska inlägg i bloggosfären.
Idag upptäckte jag att även jag förlorat en tidigare alldeles nödvändig och för det svenska infanteriet utmärkande förmåga; nämligen förmågan till praktisk cykeltolkning.
Inte direkt ock konkret men bra nära. Under dagens cykelmotionering behövde jag dra upp blixtlåset i jackan och till detta krävdes bägge händerna. Till min förvåning konstaterade jag att jag inte kunde cykla med bibehållen balans och samtidigt släppa styret… Hårdhänt påmindes jag om övningens betydelse för förmågornas bibehållande.

På den tiden det begav sig kunde jag, och de flesta andra infanterister org 66R eller norrlänningar org 69, släppa tolklinan och under våldsamt trampande behålla platsen i tolklaget samtidigt som vi släppte styret, tog av oss handskarna, lade in en snus, satte på oss handskarna för att till slut fatta både styre och tolktamp. Och detta på isiga vägar och med skidor och stavar fastbundna på cykeln…

Jag undrar hur många i dagens Försvarsmakt som skulle klara det sådär rätt upp och ned….

Annonser
  1. 25 augusti 2011 kl. 17:36

    Om det går att cykla utan händer på styret eller inte har nog mer att göra med cykeln än med den egna förmågan. Det krävs en välbalanserad ”framvagn”. För min del har jag aldrig lyckats med konststycket med nuvarande cykel, den viker av direkt. På förra hojen gick det däremot utmärkt – tills jag lyckades aningen deformera framgaffeln i en smärre olycka, vill säga. Därefter var det bara att glömma.

  2. Lövet
    26 augusti 2011 kl. 12:28

    Jag stöttar Börjessons notering. Jag har teorin att växel och bromsvajrar monterats på ett sätt som drar styret snett. Det viker omedelbar och alltid åt samma håll.

  3. jan-ivar askelin
    01 september 2011 kl. 20:39

    Det hänger som ovan nämnts på cykeln. Jag har flera cyklar så jag vet. Om cykeltolkning vet jag också en del. Har praktisk erfarenhet. Brigadluftvärnet i Norrlandsbrigaden var på 60-talet traktoriserat. En traktor, en liten kärra, pjäserna (20 mm) och så pjässervisen. Det var mycket fältmässigt förstås. Jag var så kallad observationsman som skulle varna för flygplan och atombomber. När pjäskillarna övade cykeltolkning under sommaren låg vi gräset med våra radioapparater och var glada över att vi slapp detta. Under slutövningen på vintern visade det sig dock att även vi skulle cykeltolka. Det är en tjusig sport sa reservkaptenen från Stockholm. Vi skulle lära oss denna sport på vinterväg på några timmar och sedan var vi krigsdugliga. Norrlänningarna var livrädda för cykeltolkningen. De ville skidtolka. Vi stockholmare kunde inte åka skidor. Det hände inga olyckor, men det var nog bara rena turen. Största faran var nog förfrysningsskador. I 30 graders kyla måste man stanna var femte minut och se sin kompis i ansiktet. Så det gick inte särskilt fort. Cykeltolkningen var det pris man fick betala för kvantiteten. Med tanke på att Norrlandsbrigaden skulle kunna möta angriparen och att detta var under arméns storhetstid så kan vem som helst förstå att det inte gick ihop.

    Luftvärnssoldat i Luleå 65/66

  4. 05 oktober 2011 kl. 7:48

    Ingen förlorad förmåga !.

    Käre du –
    I dagens Högteknologiska försvar behövs inget Cykeltolkande,
    ty Dagens krig avgörs mycket hastigt med den Högteknologi som finnes.
    Några Sega Gubbar är inte längre aktuellt och strid i våra samhällen kommer aldrig hända ty,
    några Massarmeer kommer inte invadera oss.

    Arne Strand.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s