Hem > Okategoriserade > Afghanistan, döden för Armén….

Afghanistan, döden för Armén….

Afghanistaninsatsen kan på sikt komma att förstöra det som finns kvar av den svenska markstridsförmågan!
Ja, jag vet att den ger utmärkta möjligheter till skarpt ledarskap, att vi får officerare och soldater som är ”battle proven” och att insatsen har varit och är drivande vad gäller materielutveckling och utveckling av stridsteknik. Allt borde vara alldeles utmärkt om det inte var så att anskaffningen och utvecklingen i mycket varit helt missionsstyrd och att arméns viktigaste uppgift faktiskt inte är småskaliga skärmytslingar i grupp och halvpluton.

Är det inte så att med denna totala satsning på denna specifika mission försvinner så mycket annat? Att vår förmåga till strid i högre förband än halvbataljon i stort sett är borta det vet vi, men vad medför Afghanistan i övrigt?
Att under åratal vara fokuserad mot och uppträda i en miljö med total avsaknad av lufthot, med noll hot från indirekta system, med en för nationella förhållanden osannolik tillgång till CAS, med en tekniskt underlägsen motståndare som ständigt viker undan mm, mm kommer till slut att, om så inte redan är fallet, göra att en mängd förmågor och ryggmärgsstyrda rutiner faller i från, helt enkelt därför att man inte upplever behovet i den för tillfället styrande, skarpa miljön. Allt från grundläggande soldatförmågor till självklara förbandsrutiner.
Maskering, spårdiciplin, signaldiciplin, åtgärder för självskydd, utspridning, skenåtgärder, täta omgrupperingar, underhållstjänst under långvarig stridskontakt osv osv.

Och våra stödfunktioner? De som inte ”får vara med”….personalen kanske eller förmodligen, men systemen?
Art-, lv-, fältarbets- och logistikförbanden och vad som nu eventuellt finns kvar i armén; vad övar de mot och med och hur upprätthåller de sin förmåga till understöd av och samverkan med dem som är fokuserade på något helt annat?

Det talas om det osannolika i ett tillbakadragande från Afghanistan 2014; uppgiften är inte löst, målet är inte nått, afghanerna ute i byarna kommer att drabbas hårt.
Mycket möjligt, men för den svenska armén tror jag att det vore nyttigt att få lägga fokus på något annat, att få återta grundförmågor, grundrutiner och förmågor för nationella behov innan det kan bli aktuellt med någon ny Långtbortistanmission.

Annonser
  1. Luttrad
    18 maj 2011 kl. 10:55

    ”återta grundförmågor”, ”nationella behov”

    Har du (också) helt missat att Sverige har beslutat att inte längre ha en armé för försvar av svenskt territorium? Får sådana ändamål förslår inte åtta bataljoner särskilt långt. Om man förnekar den nya (möjligen huvudlösa) säkerhetspolitiken tillräckligt länge så kanske den försvinner?

    Materielförsörjningen handlar t.ex. inte längre om att upphandla state-of-the-art materiel dimensionerad mot worst-case scenarion för att läggas i beredskapsförråd i väntan på det stora fosterländska kriget. Den handlar idag mer om att upphandla tillräckligt bra lösningar mot behov här och nu. Att fylla och ersätta behov allteftersom de uppstår.

    Med en platt ”armé” bestående av åtta manöverbataljoner, så är kanske behovet av långsiktig planering och förberedelser inte lika akut? Annat är det om man har en mer komplex armé för försvar av ett stort territorium. Då behövs antagligen ett större mått av förtänksamhet, planering, förberedelser och samövning. Den armén har vi inte längre, och ska inte längre ha enligt våra politiker.

    Vår armé är främst dimensionerade för att i internationell samverkan bidra för att hantera konflikter utanför vårt eget territorium. Det politiska medlet ”armén” är inte längre främst värdefullt i termer av militär förmåga och militär maktutövning inom ramen för traditionell försvarspolitik, utan mer ett symboliskt utrikespolitisk verktyg för att markera svensk lojalitet mot våra brödranationer inom EU inom internationell krishantering. Svensk säkerhets- och försvarspolitik är idag mer grundad på en framgångsrik utrikespolitik än på militär territoriell förmåga. Rätt eller fel, men så länge den inriktningen råder så är det tämligen meningslöst att drömma om forna tiders svenska armé.

    Enda fördelen med alla som hårdnackat vägrar att ta till sig den politiska omsvängningen och dess konsekvenser, är att den politiska retoriken i högre utsträckning än tidigare tillåter sig att åtminstone tala om det nationella, territoriella försvaret igen. Tyvärr framstår det dock enbart som munväder för att tysta kritiker. Utan en konkret vilja att öka försvarsanslaget och öka volymerna av förband, så är väl dagens nyttjande av ”armén” det enda trovärdiga alternativet. Jag skulle vilja se den försvarsplanering mot ett väpnad angrepp som dagens ”armé” skulle lösa. I bästa fall har vi väl en eller två bataljoner på plats i Sverige, utbildade, utrustade och tränade. De kan ju kanske skydda slottet eller riksdagshuset mot lede fi? Att vi har förrådsställda stridsvagnar på Gotland lär väl också avhålla en och aning motståndare från att försöka sig på något där. Vi har väl alla sett ”Transformers” och vem vet…kanske behövs ingen personal för att de ska bli farliga?

    Det är ganska uppenbart att våra politiker inte tar behovet av territoriellt försvar särskilt allvarligt längre. De har väl kommit fram till att det är för dyrt för Sverige att hålla sig med en tillräckligt stor och självständig svensk armé och tycker sig se en långsiktig lösning i dagens säkerhets- och försvarspolitik. Så länge det är fallet så kommer alla förslag som handlar om att (åter)upprätta svenskt markterritoriell försvarsförmåga att klinga för döva öron. Oavsett hur rätt det kanske är.

  2. 18 maj 2011 kl. 11:16

    Be that so…men…
    Med en ensidig satsning på ”Afghanistanförmågor” får vi förband och soldater för just detta och som är mindre användbara på andra platser. Det må vara nationellt (fn inte i ropet och inte efterfrågat) eller internationellt någon annan stans.

    Med vidmakthållna generella förmågor, grundläggande och självklara förbands- och soldatfärdigheter, får vi meranvändbara enheter; nationellt såväl som internationellt.
    Att sedan jag personligen prioriterar den nationella aspekten är väl ingen nyhet även om jag är väl medveten om rådande politiska strömningar….

  3. 18 maj 2011 kl. 20:04

    Själv uppfattar jag inte situationen så mörk som du gör avseende afghanifieringen av Armén.
    Att det övas allt mindre i större förbandsvolym är pga att Sverige har lagt ner förbandsvolymen och inte ett utfall av det som påkallats av förutsättningarna i Centralasien.

    CAS kan du jämföra med annan indirekt eld. Tillgången hemma är jämförbar. Många av det grundläggande soldatuppträdandet är klart jämförbart med hemma, även om kraven på maskering är mindre där borta. Men jo, det grävs värn, maskeras, omgrupperas, skengrupperas, minspanas, mm mm.

    För att utveckla Armén behövs numerär och övning i större numerärer. Komponentmässigt är Armén bättre än på länge men som system har Armén havererat eftersom den inte är en armé längre.

  4. Per A.
    19 maj 2011 kl. 18:57

    En intressant parallell kan vara det franska ‘Korea’ regementet som efter en framgångsrikt fälttåg i Korea överfördes till det pågående kriget i Indochina.
    Det förstklassiga regementet hade enligt samtida källor det väldigt svårt att anpassa sig till det fattigmanskrig Frankrike förde i Indochina.

  5. 05 juni 2011 kl. 23:14

    Det är nog ingen fara på taket, Sverige ska lägga pengarna på ensamkommande unga män och deras eftersläntrande familjer, när vi inte löser ut Sydeuropéer ur skuldfällan.
    Ty vi hade själva tur som kunde vrida om armen på balterna så de späkade sig så Sverige slapp stödja banksektorn med ytterligare 150-200 miljarder.
    15 år till så kommer vi behöva A-stan bataljonen här hemma när de ska försöka hålla insurgenter i schack i Malmö, GBG eller Sthlm.

    Ingen kommer vilja angripa oss, snarare så kommer de vilja skydda sig mot ett muslimskt Sverige.

  6. majoren
    22 juni 2011 kl. 12:01

    Ni har fel, försvarsplanering gällande Sverige är i högsta grad i ropet och aktuell. När dessutom beslutet är taget att behålla både förmågan och hårdvara avseende stridsvagnar (och dessutom förrådsställa vagnar på Gotland) är steg tagna ”på riktigt”.
    Problemet är snarare att ”the A-boys” tror att de har alla svar med sig hem.

    Och, Per A, vilket skulle detta franska ”Korea-regemente” vara?

    Och Nilsson, om Sverige är muslimskt om 15 år, vilka är då insurgenterna i Malmö? ;-D

    majoren

  7. Per A.
    23 juni 2011 kl. 18:05

    ”Och, Per A, vilket skulle detta franska ”Korea-regemente” vara?”

    Regiment de Coree

    http://en.wikipedia.org/wiki/French_Battalion_in_the_Korean_War#Post_Korea

    Påståendet att det hade svårt att anpassa sig till ‘fattigmanskriget’ i Indochina kommer från Bernard Falls ‘Street without joy’.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s