Hem > Okategoriserade > Var det det här jag ville?

Var det det här jag ville?

Att läsa bygderegementens gamla årsböcker kan vara både intressant, lärorikt och ge upphov till aha-upplevelser.
Nyligen läste jag en från slutet av 40-talet som handlade om ”Regementet under och efter beredskapen”. Det som gav aha-upplevelsen var inte beredskapsskildringarna utan olika medarbetares syn på tiden efter beredskapen. Det som framfördes av hög som låg, civil som militär, kan sammanfattas i det, åtminstone för mig något förvånande:
Skönt av vi äntligen kommit tillbaka i normala gängor och får ägna oss åt vår huvuduppgift!

För de anställda vid detta anrika bygderegemente var huvuduppgiften helt klart att grundutbilda värnpliktiga, att administrera och vidmakthålla det som i senare tid kallades grundorganisationen, att upprätthålla och vårda traditioner och rent allmänt att vara en institution i samhället. Beredskapen hade varit ett, visserligen nödvändigt och viktigt men ändock, avbrott i vad som egentligen var det väsentliga.

Efter att ha läst och begrundat detta kunde jag inte låta bli att göra kopplingar till dagens Försvarsmakt och debatten kring utlandsobligatoriet. Är det rentav så att många av dem som nu protesterar mot oklara förutsättningar, låga ersättningar, oklara insatsfrekvenser kombinerat med den uttalade viljan att försvara Sverige i Sverige, i själva verket argumenterar för något helt annat?
Att de för sig själva och andra med dessa argument döljer det verkliga problemet, nämligen att deras yrkesval kanske var i grunden fel?
Det kanske fortfarande är så att en stor del av officerskåren valde yrket för ett stärkande friluftsliv, relativ frihet, arbete med ungdomar och teknik, kamratskap, mässliv, arbete 0700 – 1700 med avbrott för förbandsövningar då och då; allt kryddat med en ganska bra och säker lön den 25. varje månad?
Tanken på krig, livsfara och örlog var kanske lika främmande för dem som den verkar vara för våra politiker vad gäller risker i närområdet.

Med dessa tankar i bakgrunden är det lättare att förstå protesterna mot utlandsobligatoriet. Statsmaktens ökade beredvillighet att använda Försvaret som det säkerhetspolitiska instrument det är, har inneburit att verkligheten hunnit upp dem som föredrar de normala gängorna och huvuduppgiften……

Annonser
  1. fd. officer i invasionsförsvaret
    22 september 2010 kl. 14:40

    Stämmer nog ganska rätt på många officerare födda upp till 70-talet. Yrket idag är inte detsamma som vi trodde oss rekryteras till. Redan på 90-talet blev det uppenbart att yrket inte längre var ett livstidskall, vilket många av oss trodde när vi började.

    Själv insåg jag att den nya Försvarsmakten inte längre erbjöd mig de förutsättningar som passade mina livsplaner. Jag hade också goda förutsättningar att byta arbetsgivare och yrke, med en delvis användbar teknisk utbildning från det militära utöver en akademisk utbildning delvis finansierad av Försvarsmakten. Därmed klev jag av. Stannade dock onödigt länge på grund av någon sjuk känsla av lojalitet som faktiskt idag inte värdesätts av någon inom FM. Många upplever tyvärr att de sitter fast i yrket. Att utbilda Hells Angels i skyttegrupps strid med pansarskott är ingen alternativ karriär. Deras lojalitet uppskattas inte. De känner sig säkert lurade, satta på pottkanten och bittra. Den sedan urminnes tider ökänt kassa personalhanteringen inom FM bidrar säkert inte.

    Skulle du uppskatta att stämplas kass efter en lång och lojal karriär, när du igår var en värdefull medarbetare och idag betraktas som en belastning? Ska vi skuldbelägga de ”gamla” officerarna för situationen där säkerhetspolitik och yrkesroll har drastigt förändrats under tiden sedan de rekryterades? De har lojalt ställt upp under många år och förtjänar att få respekt. Att det finns ett arv av ”felaktiga” medarbetare kanske är ett faktum, men det hedrar inte FM hur man väljer att hantera sin personal.

  2. Cynisk
    22 september 2010 kl. 20:42

    Jag tror att det ligger mycket i det du skriver. Det kan vara jobbigt med att få grundvalarna i sina livsval omskakade.
    Jobbet är inte så skoj längre, det är allvar med skadade och döda kollegor och hårt tryck. Men det kan också vara nydanande, relevant och stimulerande, om man kan inta den approachen.

    Det är nog så att en ny försvarsmakt till del behöver ny personal. Åtminstone bör mindset hänga med i förändringen, även om personnumren förblir de samma.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s