Hem > Okategoriserade > Aktivistiska eller bara aktiva?

Aktivistiska eller bara aktiva?

I sin del två på Krigsvetenskapsakademiens debattforum tar Johan Wiktorin och Karlis Neretnieks upp olika konkreta aspekter på den svenska solidaritetsförklaringen, bl a olika scenarier som kan innebära svenskt aktivt uppträdande i Baltikum.

Jag ska vidga deras diskussion och koppla den till den nu genomförda övergången från ett värnpliktsförsvar till en Försvarsmakt baserad på olika former av anställd personal och med en uttalad skyldighet att tjänstgöra utom riket.
Om vi förutsätter att ominrikningen av FM ger önskat resultat kommer statsmakterna att inom en 5-10-årsperiod disponera direkt gripbara, välövade förband med förhållandevis hög materiell status. Genom olika former av internationella insatser och övningar har förbanden dessutom god interoperabilitet med andra försvarsmakter och med NATO-strukturen.

Detta innebär att Sverige och vår politiska ledning skaffat sig ett instrument för ett avsevärt mera aktivt, ja rent av aktivistiskt, säkerhetspolitiskt agerande än vad som någonsin varit möjligt med ett värnpliktsbaserat försvar. Vare sig vplförsvaret som sådant eller de lagar och förordningar som styrde utnyttjandet av medborgarna medgav några snabba insatser utanför landet och även med gynnsamma tidsförhållanden krävdes inte bara politiska beslut utan även en allmän acceptans för insatsen som sådan för att säkerställa rekryteringen till förbandet.

Den ”nya Försvarsmakten” innebär alltså helt nya möjligheter för ett aktivare agerande och även om jag finner Wiktorins/Neretnieks exempel med en deployering till Baltikum för att utgöra något slags solidarisk snubbeltråd, alternativt för att verka krisdämpande, en aning orealistisk kan man inte bortse från vare sig möjligheten att situationen kan inträffa eller att Sverige verkligen agerar enligt solidaritetsförklaringen.

Diskussionen om de praktiska möjligheterna att lokalt försvara Baltikum mot en rysk militär aggression eller risken för att en framgruppering av främmande stridskrafter skulle verka krishöjande snarare än -dämpande lämnar jag tv.
Intressant är istället statsmaktens möjligheter att riskera landets säkerhet, att dra in oss i en storkonflikt eller att rent allmänt agera på ett sätt som skulle kunna vara negativt för landet; en möjlighet som knappast fanns med ett värnpliktsförsvar annat än eventuellt med hemmabaserade flygstridskrafter.
Man kan naturligtvis vända på resonemanget och påstå att nu skapas möjligheten att snabbt släcka elden innan den blossat upp, att vi skapar trovärdighet åt solidaritetsförklaringen och att snabbt insatta, slagkraftiga förband, kan nå ett snabbt avgörande som räddar oss från något avsevärt värre, men vi kan ändå inte bortse från riskerna.

Hela detta resonemang landar till slut i frågan om Försvarets folkliga förankring och risken för att vårt nya försvar utnyttjas på ett sätt som landets befolkning inte förstår eller accepterar.
Insatser i Långtbortistan, oavsett verkliga eller officiella motiv, har för det mesta accepterats eller varit ointressanta för andra än de direkt berörda, men är Sveriges befolkning berett att gå i krig och riskera allt vad det innebär för att, enligt Wiktorins och Neretnieks exempel, skicka en snubbeltråd till Baltikum?
Jag har ingen direkt lösning på problemet. En återgång till det rena vplförsvaret är lika orealistiskt som det blev redan på 80-talet. En massa formella och byråkratiska spärrar och en långdragen beslutsordning skulle omöjliggöra den snabbhet som ibland kan vara avgörande. Viktigt är dock att frågan kommer upp, att innebörden klargörs och att alla får klart för sig vad solidaritetsförklaring och ett yrkesförsvar i kombination kan komma att innebära.

Annonser
  1. spanaren
    01 september 2010 kl. 6:53

    När tillfrågades vi svenskar om huruvida det
    nya ”försvaret” och Carl Bildts utrikespolitik
    var något som folkmajoriteten önskade?

    Artikeln utgår från att fraterniseringen med
    västmakternas USA-ledda miltärallians NATO
    skall fortgå och fördjupas på ett sätt där även en
    svensk militär ”insats” på västsidan vid en konflikt i Baltikum inte är utesluten.
    Är detta något som har folkflertalets stöd?

    Vad gäller Nordic Battle Group inom en EU varför
    inte lägga den svenska insatsen i nivå med Estlands – det enda land inom EU som tillsammans med Luxemburg
    och Sverige har en ”arme” med bataljon som högsta
    enhet?

    Varför kan inte Sverige återgå till Karl XIV Johans
    svenska utrikespolitik ”alliansfrihet i fred syftande
    till neutralitet vid krig i vårt närområde” som
    höll vårt land utanför de europeiska konflikterna
    i 200 även om det fanns aktivister som förespråkade
    en svensk aktiv insats i Krimkriget, dansk-tyska kriget, båda världskrigen inkl. den planerade
    ”Operation Schakal” som inställdes pga krigsslutet.
    Aktivismen var särskilt stark i samband med det
    finska vinterkriget. Hade en insats av större delen
    av den svenska fältarmen på finsk sida gjort större
    skillnad för krigsutvecklingen på sikt än vad den jämförbara rumänska armen på tysk sida gjorde på
    östfronten intill dess rumänerna gjorde en
    ”italienare” och gick över till ryssarna?

    Varför måste den svenske ”soldat Markus” vara en
    mikrokopia av US Army elitförband organiserad i
    sex bataljoner med stöd av ”Folkstormen” av
    tvivelaktigt stridsvärde?
    ”Markus” har många muspekare i sin utrustning men fortfarande bara ett gevär.
    ”Soldat Pekka” har färre muspekare men lika många
    gevär som ”Soldat Markus” men det finns 350.000
    ”Pekka” mot sex bataljoner ”Markus”.
    Är det så VI vill ha det?

    Varför inte åter organisera ett totalförsvar som
    det finska baserat på återinförd allmän värnplikt
    med huvuduppgift att agera neutralitetsvakt vid
    en konflikt i Östersjöområdet och OM kriget kommer
    kunna möta och slå ett strategiskt överfall över hela det svenska territoritet och OM detta misslyckas agera som infanteri vid strid i skog med stöd av ett
    starkt artilleri intill dess västmakterna av
    egenintresse ingriper och Sverige förvandlas till
    ”terrängen” vid ett ”Koreakrig” kanske med insats av
    taktiska kärnvapen som i ryska manövern ”Zapad 09”.

    Sammanfattning:

    Det var bättre förr. Återupprätta den svenska
    neutraliteten stödd på ett för våra förhållanden
    starkt militärt försvar och vad gäller utrikespolitik
    ett gott förhållande till Ryssland.
    Föredöme Finland!

    Peter Hammarberg förklara hur fel jag har….

  2. 01 september 2010 kl. 10:14

    Invändningen Peter Hammarberg tar upp är valid. Det behövs en diskussion inom FM och i media. Kanske är det initiativ till offensiva militärstrategiska uttalanden, som Johan Wiktorin och Karl Neretnieks tar, det enda som leder till att försvarsmakten tillförs mer resurser? En slags ”utpressning” av regeringen genom att FM tar beräknade och förhoppningsvis välavvägda risker för Sveriges säkerhet. Vi vet att det tysta försvaret enbart leder till att försvaret avvecklas. Wiktorin och Neretnieks utnyttjar bara sin meddelarfrihet och yttrandefrihet, och regeringen kan inte göra något åt det utan att anklagas för ministerstyre.

    //Roger Klang

  3. 01 september 2010 kl. 10:28

    Ett fel är väl att bataljon är högsta nivå…

    Det var inte bättre förr, det var annorlunda. Vi kan inte gå tillbaka och försöka använda gårdagens lösningar på dagens eller morgondagens problem.
    Visserligen har planerare i alla tider,politiska såväl som militära, förberett nästa krig utgående från det förra, men nu är förändringarna, politiskt, tekniskt, ekonomiskt, geopolitiskt mm så stora att det som med nöd och näppe dög för tjugo år sedan är totalt passé idag.

    Närhistoriskt förberedde vi oss för ett storanfall inom ramen för den alleuropeiska stormaktskonflikten.
    Är det en realistisk hotbild idag?

    Vi påstod oss sträva mot neutralitet men levde under det amerikanska kärnvapenparaplyet och med nära militär samverkan med NATO i många, konkreta avsenden.
    Gäller detta idag?

    Vi hade ett mobiliseringsförsvar som planläggningsmsässigt skulle kunna mobilisera, koncentrera och uppmarschera under förhållandevis ostörda förhållanden.
    Var det ens då särskilt trovärdigt?
    Skulle det ha klarat dagens snabba, högintensiva förlopp med kort förvarning.

    Vi behöver en kombination av direkt gripbara högkvalitativa förband (dvs heltidsanställda yrkessoldater/sjömän) med modern materiel med hög tillgänglighet och hög beredskap och kontraktsförband med i huvudsak samma stridsvärde men lägre krav på beredskap och tillgänglighet. (Jag talar enstaka dagar, inte veckor….)

    Vi behöver ett territorialförsvar grundat på ett moderniserat hemvärn och som bemannas både av frivilliga och värnpliktiga. Stridsvärde motsvarande dagens hv insatsplutoner/-kompanier ++.

    Om allt detta tror jag vi i grunden är överens och mycket av detta ligger också inom ”Den nya försvarsmakten”. Problemet är att allt detta kostar, framför allt för att nå den numerär och upprätthålla den infrastruktur som vi bedömer krävs. Det är här skon klämmer för de flesta; för lite och ibland av fel sort.

  4. spanaren
    01 september 2010 kl. 11:11

    Peter Hammarberg,

    Tack för ditt informativa svar med frågor.

    Min utgångspunkt är den finska krigsmakten med
    dess återuppsatta hemvärn och stora fältarme
    med huvuduppgiften att möta och slå ett ryskt
    strategiskt överfall och OM resurser därutöver
    finns medverka i internationella missioner.
    Varför har Sverige en rakt motsatt prioritering?

    Organiserar och övar svenska armen idag brigader
    för att inte tala om de sju fördelningar vi en
    gång för inte så länge sedan mönstrade?

    ”Livlinan” skulle gripas först efter ett angrepp
    från Sovjetryssland var ett faktum inte som idag
    med svenskt deltagande på västmaktsidan från dag 1.
    Varför inte återgå till ”alliansfrihet i fred
    syftande till neutralitet vid krig i vårt närområde”
    – vi lämnas kanske utanför konflikten om vi organiserar en trovärdig ”neutralitetsvakt”.

    Vi är överens om att vi idag som Georgienkriget
    visade behöver en styrka för omedelbar insats
    av den typ Du beskriver som kan kombineras med
    vpl i en återinsatt värnpliktsutbildning av
    finsk omfattning för att få erforderlig numerär.

    Vi är helt eniga om att, särskilt mina förslag
    är helt utopiska, med nuvarande kostnadsramar
    för Försvarsmakten i Sverige.

    Vad gäller hotbilden så är den kanske större idag
    med tanke på Baltikum och den låga ryska tröskeln
    för insats av militära maktmedel – även kärnvapen
    (jmf Zapad 09)
    I det sammanhanget bör vi kanske notera Putins
    uttalande igår om att mötet i Muenchen (starten
    på det andra kalla kriget) ingalunda är bortglömd.

    Har inom parantes försökt väcka intresse för
    försvars och utrikespolitiska frågor på
    Carl Bildts blogg men tyvärr med ringa resultat
    varför jag nu ger upp mina försök….

  5. Lars Gyllenhaal
    16 september 2010 kl. 10:14

    Synnerligen tänkvärt.

    Bästa hälsningar,

    Lars

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s