Hem > Okategoriserade > Old sailors….

Old sailors….

Ledarskapet hos dagens försvarsmaktledning ifrågasätts ofta med anklagelser om bristande kommunikation, obefintlig förankring och dialog, toppstyrning och brist på förtroende för personalen.

I en dödsruna i dagens SvD över viceamiral Per Rudberg, CM i slutet av 1970-talet, beskrivs han med de egenskaper som alltför många efterlyser hos dagens höga chefer:
…hans utomordentliga ledarförmåga som bottnade i en djup kulturell bildning och stor empatisk förståelse.
Han lät sin personal handla självständigt och när han tvingades ingripa bemödade han sig att förklara bevekelsegrunderna för sina beslut.

Dödsrunor är vad de är och ger förmodligen inte hela bilden av en person men beskrivningen av amiral Rudbergs ledarstil formulerar ändå på ett utmärkt sätt hur det borde vara; något som det uppenbarligen inte är, eller i varje fall inte uppfattas vara, idag.

Annonser
Kategorier:Okategoriserade
  1. Anonym
    01 juni 2010 kl. 9:01

    En hypotes som förklarar ”bristande kommunikation, obefintlig förankring och dialog, toppstyrning och brist på förtroende för personalen” kanske är att det är en naturlig följd av den tillplattade ledningsstrukturen (1996?). All förädling av kommunikation via mellanstaber försvann tillsammans med kompetensen. Nu är det direktkontakt mellan högsta politiska/militära ledning och förbandsverksamhet. Glappet är relativt stort så länge den högsta politiska/militär ledning tror att de leder en Försvarsmakt innehållande exempelvis en armé, när de egentligen utövar motsvarande fördelnings-/divisionsledning som mest. Med den tillplattade ledningsstrukturen och avveckling av mellanstaber, så gjordes också i ett slag alla inarbetade processer, rutiner och handböcker (t.ex. H Mål) irrelevanta som stöd för verksamheten. Mycket litet har gjorts, utöver att ta bort orgenheter och personal, för att rätta upp sådana saker. Med omtransformering mot nya mål och med nya förutsättningar förstärkes irrelevansen av tidigare organisatoriska arbetssätt och stödfunktioner ytterligare. Trots det förväntades allt fungera som tidigare och inga insatser eller resurser prioriterades för att skapa nya arbetssätt, regelverk, direktiv, handböcker, etc. som är anpassade för det nya försvaret. Alltså upplever vi det ledarskap vi upplever. Problemet är kanske mer systematiskt än kopplat till individuella egenskaper?

  2. 01 juni 2010 kl. 10:59

    @ Anonym 010901

    Sant är att, på armésidan, milostaber och prodledande fördelningsstaber och vad gäller territoriell verksamhet, även fostaber fungerade som ett filter och som stötdämpare både uppåt och nedåt i organisationen. Motsvarande torde även ha gällt för de blå stridskrafterna.
    Den högsta ledningen ledde inte direkt utan påbuden från Kejsar Augustus transformerades och anpassades till regionala och lokala förutsättningar. De regionala beslutsfattarna med sin handläggarkader befann sig även på talbart avstånd, både konkret och bildlikt. Även truppbefälet om inte kände dem så i alla fall kände till dem, hade träffat och talat med dem vid inspektioner, kontroller, (utbildnings)fältövningar.
    Det fanns en närhet i organisationen som nu helt är borta; en förlust som vare sig ledning eller de ledda kunnat eller velat anpassa sig till.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s