Hem > Okategoriserade > Det var inte lite. Kan vi hoppas på mer än en tumme?

Det var inte lite. Kan vi hoppas på mer än en tumme?

– Organisera armén i brigadförband
– Återupprätta en särskild Gotlandsbrigad och gruppera långräckviddiga sjörobotar och luftvärn på ön
– Återskapa en regional ledningsorganisation
– Skaffa vapen och sensorer i tillräcklig mängd till JAS-systemet
– Stoppa avvecklingen av kvalificerad materiel
– Köp större ytstridsfartyg från den internationella hyllan
– Återuppta krigsplanläggning, fältövningar och KFÖ-verksamheten
– Genomgör en stor luftförsvarsutredning och lägg inte ned fasta anläggningar i väntan på den
– Fullfölj Afghanistaninsatsen och andra internationella engagemang
– Gå med i NATO eller utred i varje fall frågan på samma sätt som man gjort/gör i Finland
– Smakar det så kostar det; det har man redan insett i bl.a. Norge och Finland som höjer sina försvarsanslag.

Det är ingen liten önskelista som FP via Allan Widman presenterar på SvD ledarblogg. Hade det inte varit för att numerären blir så pass mycket mindre hade man nästan kunnat tro att FP vill föra oss tillbaka till det gamla invasionsförsvaret. Sanningen är väl den att man insett och vill åtgärda att Sverige i dagsläget saknar reell nationell försvarsförmåga och att dagens FM bara är en rekryterings- och utbildningsorganisation för utlandsstyrkans behov och en utprovnings- och marknadsföringsresurs för SAAB.
Den insikten ska applåderas och varje försök att göra något åt det ska uppmuntras; sen kan man diskutera den konkreta utformningen av ett nytt nationellt försvar.
Själv är jag exempelvis tveksam till en hel brigad på Gotland. Luftvärn ja, sjörobotar ja, direkt gripbara mekförband med hög beredskap ja; men en hel brigad med allt vad det innebär i ordets normala/gamla betydelse verkar vara en suboptimering av de resurser som kan tänkas skapas, även i FP idéskiss.

Jag är däremot lockad av Widmans tankar om kontraktsanställda soldater och sjömän med möjlighet till en avsevärt längre tjänstgöringstid än som föreslagits för ”det nya försvaret”. Här tror jag Widman har rätt, pengar finns att tjäna, civil kompetens kommer att efterhand tillföras FM och den folkliga förankringen stärkas.

Sen var det ju det där med pengar. Som i fråga om alla önskelistor måste det i slutändan till prioriteringar; kortsiktiga och långsiktiga. Själv prioriterar jag kortsiktigt Gotland och vår luftförsvarsförmåga och långsiktigt arméns förmåga att uppträda i större förband med tillräckligt eget understöd och förbandsbundet luftvärn.
COIN och vad det kräver må vara rätt i Afghanistan men på den europeiska arenan har man börjat återgå till traditionella mekaniserade enheter som uppträder i brigad och sammansatta stridsgrupper.

NATO då? Som sägs i artikeln är ett NATO-medlemskap ingen ersättning för en bristande nationell förmåga. Tvärt om torde NATO kräva att vi har något att bidra med innan alliansen kan tänkas vara intresserad av vår slutliga medverkan. Frågan om ett svenskt NATO-medlemskap är dessutom inrikespolitiskt så infekterad att en sådan diskussion och en alltför hårt driven sådan inriktning skulle kunna äventyra den nationella lösning och det nationella återtagande som ändå måste vara högst prioriterat.
Om ens något i FP önskelista ska kunna förverkligas gäller det att ta saker och ting i rätt ordning och hålla tungan i rätt inrikespolitisk mun. Motståndet mot att satsa reellt på försvaret kommer att vara tillräckligt starkt ändå, också utan en uppslitande NATO-debatt. Den måste tas men i rätt ordning och förutsättningslöst

SvD opinion

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s