Hem > Okategoriserade > Vem vågar gå till val på försvarsfrågan?

Vem vågar gå till val på försvarsfrågan?

Militärhistorikern Mikael Nilssons tar på Brännpunkt i dagens SvD upp frågan om riskerna med den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen och hur våra folkvalda sålt ut vår nationella säkerhet i naivitetens, opportunismens och det politiskt korrektas namn.
Hans resonemang kring de säkerhetspolitiska frågorna och de eventuella riskerna med den förda politiken är intressant och inte så lite skrämmande i sin yttersta konsekvens.

Om den förda politiken bygger på stora delar naivitet så är Nilssons förslag på att göra försvars- och säkerhetspolitiken till en valfråga lika naiv; åtminstone om han förväntar sig att detta skulle innebära en förändring till, ur hans och många andras synvinkel, det bättre.
Inga partier vill driva frågan, man vet i partikanslierna att försvaret inte är någon röstmagnet. Man vet att svensken i gemen är ganska ointresserad och att det i slutändan är plånboksfrågorna som styr. Pensioner, bolåneräntor, jobb och livsmedelspriser är konkreta jordnära frågor som i dagens Sverige alltid kommer att slå ut mera abstrakta frågor om en eventuell framtida händelseutveckling, vad den kan komma att innebära och vad vi kan tänkas göra åt det.

Att det blivit på detta vis är egentligen ganska självklart. Krig eller hot om krig är för svensken något svårgripbart som händer andra på andra sidan jorden. Det är något han ser på TV eller läser om i tidningen, något som mindre utvecklade främlingar eller amerikaner med imperialistiska ambitioner ägnar sig åt. Den som påpekar den ryska upprustningen och drar slutsatser av ryska uttalanden och ryskt agerande avfärdas som en relik från det kalla kriget.

Genom politiska uttalanden från alla håll har man fått klart för sig att krig är ett svunnet begrepp vad gäller umgänget mellan civiliserade stater, åtminstone i vårt närområde och genom avvecklingen av vår nationella förmåga till försvar har man fått ett påtagligt bevis för att så måste vara fallet. Att andra stater i vårt omedelbara grannskap har en annan syn på tingens ordning vet han inte, för rapporteringen om detta lyser med sin frånvaro i alla våra stora medier.

Då värnplikten var levande och nästan alla män med jämna mellanrum blev inkallade till och genomförde KFÖ, då det fortfarande fanns en generation av politiker och beslutsfattare med personliga erfarenheter av beredskapstiden, då hotbilden var tydligare och världen polariserad mellan onda och goda, öst och väst, fanns ett naturligt intresse och en större kunskap om försvars- och säkerhetspolitik. Nästan alla hade en, direkt eller indirekt, relation till Försvaret som dessutom genom sina övningar var synligt över hela landet på ett helt annat sätt än dagens flashiga utställningar och materielshower. Om det inte var en hela folkets angelägenhet så var det i varje fall något som på ett eller annat sätt berörde stora delar av befolkningen.

Sedan försvaret och säkerhetspolitiken avförts från den politiska agendan och folkets direkta koppling till och erfarenhet av Försvarsmakten klippts av finns det alltså ingen anledning att förvånas över det generella ointresset. Att försöka göra det till en valfråga skulle knappast öka intresset; det skulle med dagens röstmaximeringspolitik och prioriteringar bara innebära att försvaret ställdes mot pensionerna, dagisplatser mot JAS-plan och detta utan någon fördjupning eller kunskap om varför sådana val kanske måste göras. Försvaret som en valfråga 2010 är alltså en utopi om inget verkligt omskakande händer i vårt närområde innan dess.

Det läge vi befinner oss i idag beror på lika mått naivitet, fromma förhoppningar och politisk opportunism. Tyvärr är det nog lika naivt att tro på en snabb förändring eller att åtminstone folket får ta ställning genom att göra det till en valfråga. Tänk om folket röstar fel…

Annonser
Kategorier:Okategoriserade
  1. jonfro
    02 december 2009 kl. 11:31

    Du har helt rätt!
    Säga vad man vill om våra politiker men de som har förmånen att sitta i Försvarsutskottet (de som faktiskt förbereder besluten i försvarsfrågor) har i allafall någon kunskap om försvaret och färgas(oftast) inte av populistiska eller budgetteknisk beslut.
    Risken att folket skulle rösta ”fel” är uppenbar. Försvaret är viktigare än att styras en rubrikmakare på Aftonbladet. Se på Schweitz hur det kan gå med ”för mycket” demokrati….

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s