Hem > Okategoriserade > Att skjuta mygg med luftvärnskanon

Att skjuta mygg med luftvärnskanon

På flera håll framförs oro över Rysslands nyvaknade intresse för amfibieoperationer kopplat till närheten till 76. GLLD i Pskov som uppgraderas, övas och i snabb takt övergår till att vara ett rent proffsförband.

Självklart ska de nya ryska inriktningarna och förmågorna tas på största allvar och visst, svensk försvarsdoktrin som helt bygger på avsaknaden av rysk offensiv förmåga i Östersjöregionen har under de senaste åren gradvis blivit fullkomligt obsolet och strutslik.

Vad gäller den återtagna luftlandsättningsförmågan och eventuell anskaffning av fartyg av Mistral-typ, på sikt kombinerat med tillförsel av ytterligare hangarfartyg, måste man nog lyfta blicken bortom Östersjöns eller Svarta Havets vattenspeglar och fundera över vilka storstrategiska tankar som döljs bakom Kremls murar.

Luftlandsättningsdivisioner är just vad de heter, förband som kan lufttransporteras långa sträckor. Deras fredsgruppering och utbildningsorter har lite med att göra var de eventuellt kan komma att sättas in varför Pskov-förbandet knappast kan anses utgöra ett hot primärt riktat mot staterna i Östersjöområdet. (Ingen tror väl att US 82nd Airborne med hemmabas Fort Bragg , North Carolina, i första hand är avsedd för insats mot Mellan-Amerika?).
Samma resonemang måste föras vad gäller de ryska planerna på att anskaffa amphibious assault- fartyg av Mistral-klassen. Dessa fartyg kan visserligen användas i både Östersjön och Svarta Havet, men det vore att skjuta mygg med luftvärnskanon. Fartygstypen är avsedd för mera avlägsna operationer och ska, tillsammans med olika typer av stödfartyg och helst hangarfartyg kunna projicera supermaktsambitioner globalt.

Det är här den stora frågan kommer. Varför satsar Ryssland på en förmåga till global maktprojektion som aldrig fanns eller ens eftersträvades under sovjettiden? Vilka hot ser man eller vilka egna ambitioner har man som motiverar dessa satsningar?
Luftlandsättningsförmågan har man alltid haft men man har saknat förmågan att kunna följa upp den globalt. Därför har denna förmåga tidigare varit begränsat till att utgöra stödoperationer för den eurokontinentala markstriden.
Landstigningsförmågan och förmågan till lokala och regionala amfibiska operationer har man också haft, i Östersjön, i Svarta Havet och i övrigt kustnära i anslutning till eget territorium. Man har saknat både rätt fartygstyper för mer avlägsna företag och de hangarfartyg som krävs för operationer utom räckvidden för det landbaserade flyget.

Nu moderniserar och uppgraderar Ryssland sin luftlandsättningskapacitet, man står i begrepp att skaffa oceangående amfibieattackfartyg, man har ett hangarfartyg, Admiral Kuznetsov, och man planerar för ytterligare fyra-fem.
Allt detta är naturligtvis av yttersta intresse för både Sverige och exempelvis Georgien men den samlade resursen, de stora satsningarna lär primärt inte vara avsedda för lokala operationer i Östersjön eller Svarta Havet även om det vid behov vore fullt möjligt.

Varför strävar man mot en supermaktsförmåga som inte ens SSSR i sin glans dagar hade? Varför lägger man resurser på förmågor som inte behövs för en kontinental stormakt eller för att möta de hot som ett officiellt defensivt Ryssland kan tänkas utsättas för från USA/NATO eller Kina?

I väntan på svaren på dessa frågor kan vi ju nöja oss med att konstatera att förmågorna är synnerligen användbara även lokalt och regionalt; något som förhoppningsvis kommer att avspegla sig i den svenska försvarspolitiken. Om Georgienkriget var ett lackmustest i närtid så sattes rysk amfibieförmåga i Östersjön långt tidigare upp som en av de snubbeltrådar som skulle utlösa svenska reaktioner. Faan tro’t!

SvD
Wiseman
Chefsingenjören

Annonser
  1. spanaren
    30 november 2009 kl. 12:24

    Onekligen kan man fråga sig vad Ryssland
    som återuppstånden supermakt planerar globalt
    på lång sikt.

    På kort/medellång sikt är det kanske för Sverige
    av större intresse vilka geopolitiska intressen
    Ryssland har i sitt närområde.

    Efter den första ryska geopolitiska katastrofen
    under 1900-talet återintegrerades alla de provinser
    i Europa som bildat ”utbrytarstater” utom Finland/Baltikum och Bessarabien 1918-1922.
    Baltikum och Bessarabien återtogs 1939-1940 medan
    man i fallet Finland nöjde sig med Peter den Stores gräns.

    Efter den andra geopolitiska katastrofen, Sovjets
    upplösning, splittrades Imperiet på samma sätt med
    ett antal IDAG självständiga ”utbrytarprovinser”
    som i vissa fall för en mot Ryssland fientlig politik.

    Stalins krigsmål 1939 var Rysslands gräns av 1914.
    Framryckning till Elbe 1945 var en ren bonus som
    bekräftades i Jalta.

    Med hänvisning till ovan menar undertecknad att
    Ryssland i första hand kommer att återställa
    Sovjets gräns från 1989 och därefter fortsätta
    med Peter den Stores krigsmål år 1700…..

    Liksom Stalin 1939 inte hade några tankar på
    att låta Röda Armen tåga till Berlin och Paris
    finner jag det osannolikt att dagens ryska
    statsledning har planer åt det hållet.

    Utvecklingen i Europa kan ta en idag oväntad
    utveckling som Wiseman beskriver i artikelm
    om den nya Ententen och Medvedevs förslag om
    en ny europeisk säkerhetsordning.

    Den som lever får se…..

  2. 30 november 2009 kl. 13:25

    @ Spanaren
    Och just därför min fråga. Ryssland/Sovjet har genom århundradena varit en eurasiatisk kontinentalmakt där de geopolitiska strävandena varit säkra gränser, en buffertzon av lydstater och förbindelse med världshaven.
    Varför överväger man då förmågor som sträcker sig vida bortom dessa månghundraåriga mål?

    Jag förnekar inte att dessa eventuella nya förmågor vore synnerligen användbara för de ”traditionella” uppgifterna, men det vore att skjuta mygg med luftvärnskanon och inte särskilt kostnadseffektivt. Som jag resonerat i ett tidigare inlägg: Varför och till vad?

  3. spanaren
    30 november 2009 kl. 15:36

    @Peter Hammarberg

    Understundom skriver jag fortfarande inlägg
    på Carl Bildts blogg ehuru intresset för
    svensk utrikes/säkerhetspolitik därstädes
    är om inte helt obefintligt så mycket svagt.

    Länkar till mitt inlägg om frågan om de ryska
    planerade hangarfartygen – varför-vadtill-var?

    På lång sikt om/när USA/NATO lidit nederlag och/eller
    tvingats till utdragning ur Afghanistan och om
    USA återgått till samma isolationistiska politik
    som före andra världskriget vilket kan medföra att
    NATO upplöses och EU faller sönder i de historiska
    ryska/tyska/franska intressesfärerna med
    anglosaxarna väst om Brest och konflikter om
    råvaror/energi i global skala – då kan de ryska
    hangarfartygsstridsgrupperna komma till användning.

    http://carlbildt.wordpress.com/2009/11/30/bloggen-i-kina/#comment-74603

  4. Alamo
    01 december 2009 kl. 10:21

    För en vink om framtiden, läs boken ”Geopolitikens grunder” av Alexander Dugin, skriven med bistånd av en framstående rysk general vars namn jag just nu ej minns.

  5. 02 december 2009 kl. 0:18

    Jag blir uppriktigt sagt vansinnigt arg på våra folkvalda. Det är ett blocköverskridande högförräderi när det kommer till dom senaste 15 årens försvars och säkerhetspolitik. Särskilt när det gäller kring millenieskiftet och framåt. Jag bor i Norge för tillfället och såg något på nyheterna idag som fick det att vända sig i magen på mig. Där rapporterades det om att ryska bomb och jaktflyg identifierats i eller farligt nära norskt luftrum 74 gånger bara i år. Så frekventa ryska patrullflygningar har inte setts här sedan kalla krigets glansdagar. Hela världen ser det, alla svenska bloggare som skriver om försvars och säkerhetspolitik skriker rakt ut, men likväl är det snudd på knäpptyst i media och svensk politik angående den ryska björnens uppvaknande och eventuella ambitioner att i framtiden skapa sovjetimperiet på nytt. Och dras ämnet upp angående Afghanistandoktrinen så biter Tolgfors direkt ifrån med standardrepliken ”vi bygger säkerhet tillsammans med andra” i den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen. Men vad har vi för garantier? Inga! Ryssland arbetar ju för fullt med att splittra EU och syna NATOs bluffar. Alltså i slutändan är det var man för sig och då vill jag gärna se Tolgfors snabba lätta insatta försvar på ett par tusen man utan nämnvärt understöd slå tillbaka ryska pansarklossar och VDV soldater som faller som regn över Stockholm. Hade IB 2000 fått genomföras till fullo, allmän värnplikt (gärna könsneutral) varit kvar och mobiliseringsförråden fyllda så hade vi haft en rimlig chans att bita ifrån ordentligt åtminstone. Eller en bra bas att rusta upp ifrån ifall den berömda tarmavsöndringen träffar fläkten. Vad skulle det inte kosta att rusta upp igen pga all materiel som skänkts bort och hamnat i smältugnarna (jag har själv jobbat i ett stålverk en stund och varit med om högar med AK4 och k-pistar som åkt ner i smältugnens helvetiska hetta)? Hur lång tid skulle det inte ta framför allt? 20 år kanske. Minst. Nyanskaffning, uppbyggnad av utbildningsorter, utbildning av värnpliktiga och officerare, krigsplacering och planläggning etc. Ja vilken soppa vi sitter i. Men det är ju lugnt för så länge det inte finns landstigningsförmåga på östersjön från rysslands håll så hävdar Tolgfors att vi kan sova lugnt… Men vänta nu, det FINNS ju det och snart i kapacitet som får kalla krigets landstigningsarmador att se ut som Lidingös segelsällskap. Med risk för att låta ännu mer dramatisk, våra folkvalda har satt oss i en sits som i framtiden kan totalförstöra/radera nationen Sverige och dess folk från världskartan. Och det är inget jag eller förmodligen restrerande folk med Svenskt pass vill se hända. Är det en sådan prestigeförlust att inse att det gjorts ett kardinalt fel när den eviga freden utropades? Varför blev invasionsförsvar synonymt med den fulaste svordomen i ordboken? Varför anser politikerna att det är så fel att värna om svenska folket och dess fortlevnad och framtid med ett stabilt totalförsvar som rör alla? Vi sitter i samma båt, alla måste ro annars sjunker vi i stormen.

    Tack för en trevlig och läsvärd, om ändock skrämmande stundtals, blogg.

    //Ante. Exilsvensk i Norge och allmän förståsigpåare.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s