Hem > Okategoriserade > Don’t worry, be happy…

Don’t worry, be happy…

Hufvudstadsbladet i Helsingfors har hävdat att ”det Kalla kriget aldrig tog slut, det tog bara en paus under Rysslands ekonomiska kollaps efter Sovjetsunionens fall”. Andra har talat om det Kalla kriget 2, ett nytt kallt krig, med kanske andra förtecken, som startade då ett nyvaknat och rustande Ryssland började utmana USA:s hegemoni och EU:s sammanhållning.

I en krönika i RIA Novosti hävdar Polens förre premiärminister Leszek Miller att världen inte är på väg in i ett nytt kallt krig eller att det gamla startat om. De förutsättningar och förhållanden som gradvis byggdes upp under perioden 1946-1989 föreligger helt enkelt inte längre.
Det Kalla kriget karaktäriserades av ideologiska motsättningar som inte längre är aktuella, umgänget mellan väst och öst var krigiskt i allt utom att vapnen inte talade, rustningskapplöpningen pågick hela tiden och människor levde i skräck för kärnvapenkriget. De två blocken var varandras uttalade fiender, inställda på att besegra varandra, ideologiskt, ekonomiskt eller, ytterst, militärt och bägge var övertygade om att just de skulle vinna.

Dessa förutsättningar är, enligt Miller, inte giltiga längre. Även om motsättningar finns är ingendera parten inställd på att besegra den andre; man kan ha skilda åsikter i olika frågor, men man är inte fiender.
Även om samhällssystemen är olika finns inte samma ideologiska konflikt som under det Kalla kriget och några andra konflikter med verklig potential att återstarta ett kallt krig finns inte heller.
Georgienkriget är hittills det enda tillfälle då det hettat till efter 1989, men viktigt är att USA stödde president Saakasvhili, inte av ideologiska skäl som den sista utposten mot den ryska faran, utan av strikt geopolitiska orsaker, allt enligt Miller.

Att Ryssland skulle kunna eller vilja utnyttja energivapnet för att nå avgörande fördelar tror inte Miller på. Det vore kontraproduktivt och skulle förmodligen skada Ryssland mer än Västeuropa. Ryssland är helt enkelt beroende av gas- och oljeinkomsterna för sin fortsatta modernisering och uppbyggnad. Så långt Polens förre premiärminister Leszek Miller.

Om nu det inte är fråga om ett nygammalt kallt krig och det inte finns några riskfyllda grundläggande motsättningar mellan USA, EU och NATO på den ena sidan och Ryssland på den andra, måste, åtminstone jag, ställa mig frågande till en mängd andra faktorer som skapar osäkerhet och frågetecken kring sakens verkliga läge, till Rysslands avsikter och till landets långsiktiga mål i åtminstone vårt närområde.

För småstater i ytterkanten av västs tyngdpunktsområde är Medvedev- och Putindoktrinerna en realitet. Den ryska militära upprustningen lika så, där för Östersjöstaterna de återskapade landstignings- och luftlandsättningsförmågorna är särskilt oroande.
Stora övningar i gränsområdena och till havs med styrkesammansättningar och genomföranden som rimmar illa med de officiella syftena att bekämpa terrorister utan mera liknar de förutsättningar som gällde under just det Kalla kriget, hårda ord till och direkt inblandning i grannstater, envist hävdande av rätten till det ”Nära utlandet”, stingsligt skyddande av den egna tolkningen av historien är bara delar av verkligheten omkring oss, listan kan göras lång.

Det är mycket möjligt, kanske rentav troligt, att de förutsättningar som skapade ”det gamla” Kalla kriget inte finns längre, det är mycket möjligt, till och med troligt, att USA och Ryssland inte är varandras uttalade fiender längre. Detta är dock inte till stor hjälp för Sverige eller andra småstater i Rysslands närhet som ser hur Rysslands militära förmåga bara ökar och hur den politiska självmedvetenheten tar sig uttryck i diverse doktrinära uttalanden av hotfull karaktär; detta utan att kunna säkert avgöra vilka de långsiktiga avsikterna är. Det faktum att världen inte längre är lika polariserad med två maktblock stående mot varandra gör också att Sveriges mellanställning blivit än mer tydlig. Det tidigare underförstådda och självklara stödet från USA/NATO är inte lika självklart längre. Vi kan inte längre räkna med att ”min fiendes fiende är min vän” eftersom de forna fienderna inte är det längre.

Sveriges reaktion, åtminstone vad gäller försvarspolitiken, har hittills varit att stoppa huvudet i sanden, att titta åt andra hållet och att desperat söka förklaringsmodeller som tonar ner alla risker och bromsar kraven på påtagliga nationella åtgärder. Detta är en riskfylld chanstagning som det bara är att hoppas aldrig blir synad.

RIA Novosti

Redigering
Jag kan så här i efterhand inte låta bli att länka till en artikel som illustrerar vartåt det ryska samhället är på väg, eller i vart fall visar hur svårt det är att greppa för oss som inte lever i det.

Annonser
  1. spanaren
    27 september 2009 kl. 8:57

    Är det törhända så att en tillfällig maktkamp
    mellan olika ideologier ersatts av ”Historiens
    återkomst” trots svenska politikers försäkringar
    om ”historiens slut 1989/1991 (jmf Fukuyama)”
    och ”den eviga freden (jmf Kant)”?

    Stalin hade liksom sina föregångare i Kreml
    inga planer på att tåga till varken Berlin
    eller Paris. Det som skedde 1814 och 1945
    var händelser styrda av krigsutvecklingen
    inte långsiktig planering. Stalins krigsmål
    1939 var den ryska gränsen av år 1914 vilket
    med undantag av Finland i stort hade uppnåtts 1940.

    Är kanske den nuvarande ryska statsledningens
    mål ett återuppbyggt ”Ryska Huset” i Europa
    dvs (Sovjet/Tsarryssland) med en ”vallgrav” av
    ”finlandiserade” stater väst därom?
    Detta är i överensstämmelse med Rysslands politik genom seklerna.
    För Sveriges återstår att se var ”vallgraven” skall grävas.
    Den skall INTE grävas i Finland….

    http://www.forsvarsmakten.fi/puolustusvoimainkomentaja/5493.dsp

  2. spanaren
    28 september 2009 kl. 5:39

    Den säkerhetspolitiska bloggen ”Gyllenhaals lästips”
    har ett intressant inlägg om de pågående ryska
    militärmanövrerna i vårt närområde och en kommentar
    till desamma.

    Spanaren konstaterar att undertecknad inte är ensam
    om att tvivla på ”historiens slut – evig fred” i vår
    del av världen och att det finns fler ”alarmister”
    än Spanaren.

    Vore intressant att höra Peter Hammarbergs och andra läsares kommentar till Rysslandsexperten Gyllenhaals inlägg.

    http://gyllenhaals.blogspot.com/

  3. 28 september 2009 kl. 6:08

    Lars Gyllenhaal lämnar noggranna hänvisnigar, sammanställningar och länkar för den som vill skapa sig en så detaljerad bild som OSI och läsarens kunskaper i ryska medger.
    Vad gäller hans syn på utvecklingen och verkligheten omkring oss, skiljer den sig inte i nämnvärd grad från vad som framförts här, av mig och diverse kommentatorer, inklusive honom själv.

  4. spanaren
    28 september 2009 kl. 9:10

    De rysk/vitryska militärmanövrerna går in i
    slutskedet med en landstigningsövning i ”Oblasten”
    (Kaliningrad) med deltagande av större delen av
    den ryska flottans landstigningsfartyg.
    http://www.en.rian.ru/russia/20090928/156273312.html

    Oklarhet råder om hur stora styrkor som övas.
    Tidigare rapporterades om deltagande i ”Zapad 2009”
    av två hela ryska armeer (bla 20:e armen Moskva MD)
    med förstärkningar från Ural MD. I senare rapportering
    angavs 12.500 man från vardera Vitryssland/Ryssland
    och nu 12.500 man totalt deltagande i övningen.

    Är det en tillfällighet att 12.500 man ligger
    strax under gränsen för Confidence-and Security
    -Building Measures (CSBMCs) Stockholm Document 1986?

    Är det en rysk ”Maskirovka” för att kringgå kravet
    att inbjuda utländska observatörer till ”Zapad 2009”
    eller en av någon anledning initialt felaktig
    rapportering? Någon som vet?

  5. 28 september 2009 kl. 9:26

    Om det är något man verkligen vill visa upp, ny mtrl,nya eller goda förmågor etc, då bjuder man in observatörer vare sig det krävs eller inte. Om inte annat så för att sända de signaler man vill få ut.

    Omvänt gäller att har man något man inte vill visa; skarp planläggning, befarat bristande förmågor, ny mtrl man ännu inte vill visa eller fortfarande gammal där det borde varit ny, ny organisation som ännu inte är färdigutprovad etc lägger man sig under, eller påstår sig ligga, under observatörsgränsen.

    Man även trixa genom att dela upp övningar geografiskt och till tiden för att komma under gränsen, trots att övningarna är en del av ett gemensamt operativt sammanhang.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s