Hem > Okategoriserade > (M) kräver rättning i ledet

(M) kräver rättning i ledet

Egentligen hade jag tänkt kommentera SvD:s artikel om den förändrade fordonsutrustningen vid den svenska ISAF-styrkan i Afghanistan, men en avsevärt mindre uppslagen text på ledarsidan fick mig att skifta fokus som det så fint heter. Afghanistan överlåter jag åt andra denna gång.

På ledarsidan kommenterar och fördömer Johan Wennström den kandidatförsäkran som (M) kräver att de som ställer upp till val för partiet, från kyrkofullmäktige till riksdagen, ska skriva under.
Innebörden är tydligen att om den valde förlorar sina gruppkamraters förtroende, vederbörande omedelbart ska avsäga sig sitt uppdrag. Orsaken kan vara ett begånget brott men också om man går emot den fastlagda partilinjen eller ett av gruppens majoritet beslutat ställningstagande i en specifik fråga.

Först baxnar man. Det är väl väljarnas förtroende som ska avgöra någons plats i en demokratisk församling? Man är väl vald för att tillgodose väljarnas krav och önskemål, inte partiets eller partikamraternas? En ledamot av en politiskt vald församling är väl först och främst ansvarig inför sina väljare, inte partiet?
Är takhöjden inom (M) så låg att man inte kan tolerera en avvikande mening i en sakfråga eller att en politiker ger uttryck för och kämpar för ett högst personligt ställningstagande?

Det är den ena sidan av saken, den strikt principiella, teoretiska, demokratiska tågordningen. Verkligheten och sättet på vilket den svenska demokratin fungerar är kanske en annan. Nu röstar vi inte på individer i Sverige, oavsett olika kosmetiska personvalsprojekt. Vi röstar på partier där det är partihierarkin som bestämmer vilka som ska stå på valsedlarna och i vilken ordning. Som väljare lägger jag min röst på en paketlösning, en i program och valmanifest framförd partilinje, på en varudeklarerad åsikt. Jag lägger inte min röst på Lisa Svenssons personliga tyckande.

Sådan är verkligheten i dag men så måste det inte vara! Jag är starkt för ett ökat inslag av personval, av ett större spelrum för individer och starka personligheter med en egen agenda, av ett ökat personligt ansvar för politiker; ett ansvar som utkrävs på valdagen och inte i slutna gruppdiskussioner. Det skulle öka vitaliteten i och det allmänna intresset för politiken, det skulle ge oss politiker som kände ett större ansvar för sitt uppdrag och som verkligen måste söka väljarnas och inte partiapparatens förtroende.

Nu är vi dock inte där och så länge som vi har den tingens ordning vi har, har jag en viss förståelse för kravet på en kandidatförsäkran; även om den går emot min principiella, demokratiska magkänsla. Ibland måste verkligheten få styra oavsett höga principer. Det gäller istället att ändra verkligheten.

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s