Hem > Okategoriserade > Oss grannar emellan

Oss grannar emellan

Stöd Våra SoldaterDiplomatiskt, kulturellt och ekonomiskt samarbete är viktiga förtroendeskapande metoder som borde komma till ett större utnyttjande i vårt umgänge med Ryssland. Detta framför Mikael Nilsson på dagens Brännpunkt i SvD. Jag kan inte annat än hålla med. Visst ska Sverige, och alla andra stater för den delen, har ett normalt mellanstatligt umgänge med Ryssland; landet ska inte särbehandlas på något sätt åt vare sig det ena eller andra hållet.
Jag kan även hålla med om att vi ska ta Rysslands säkerhetspolitiska oro på allvar och arbeta för att ta bort grunderna för denna. Verkligheten är ju det självklara att man i Kreml agerar efter hur man där upplever omvärlden, inte efter hur omvärlden tycker att man ska tolka den. Många tenderar att glömma att Ryssland har precis samma legitima rättigheter som alla andra stater att tolka sin omvärld, att reagera och försöka påverka, att utöva inflytande och verka för sina egna nationella intressen och långsiktiga mål.
Vari ligger då problemen, varför denna misstänksamhet mot Ryssland och oro för vad landet ska ta för sig?

En del ligger väl i att Ryssland nu åter börjat agera på den internationella scenen och i flera avseenden försöker axla Sovjetunionens supermaktsmantel. De som efter SSSR fall haft fritt fram i sitt agerande och mött litet eller inget motstånd annat än ord utan täckning från Kreml, måste nu börja anpassa sig till ett nygammalt läge. Detta är naturligtvis en konfliktorsak i sig men som kanske inte i första hand ska skyllas på Ryssland.
Vad man däremot kan skylla på Ryssland och som förorsakar oro, främst bland landets omedelbara grannar, är det sätt på vilket landet hävdat, eller säger sig komma att hävda, sina intressen.
En självproklamerad intressesfär där man säger sig ha särskilda rättigheter och skyldigheter, en uttalad avsikt att på sätt och av anledningar som man själv väljer skydda ryska medborgare oavsett var de befinner sig, kombinerat med ett mycket generöst utdelande av sådana medborgarskap. En forcerad återuppbyggnad av landets stridskrafter parad med en accelererande övningsverksamhet som, oavsett officiella scenarier, har klara paralleller med det kalla krigets krigsfall. Ett oförblommerat användande av energivapnet för att påverka grannstater och direkt inblandningar i och officiellt uttalade preferenser i grannländers demokratiska processer. Om man till allt detta lägger den avstannade egna demokratiutvecklingen, är det inte att undra på att Ryssland ses med en alltmer ökad misstänksamhet och med en stor oro för vad framtiden kan komma att innebära.
För Sveriges del är det väl bara att konstatera att Ryssland ligger där det ligger och alltid har legat och att landet, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi väljer att blunda eller öppna ögonen, spelat, spelar och kommer att spela en avgörande roll i vårt närområde, i alla avseenden, positivt så väl som negativt.

Åter till Mikael Nilsson som tycker att Sveriges ensidiga militära samarbete med väst och NATO inte gynnar vårt behov av goda relationer med Ryssland. Han tycker att vi ska öva även med ryssarna. Sanningen är väl den att det gör vi, eller har i varje fall gjort. Även Ryssland är med i PfP även om man i nuläget dragit sig ur det direkta samarbetet. Ryssland har deltagit i flera PfP-övningar, framför allt på sjösidan och i ett antal av dessa deltog även Sverige. Utanför PfP och inom ramen för Barentssamarbetet har ryska förband dessutom vid flera tillfällen övat i Bodenomådet tillsammans med övriga länder med intressen i Barentsregionen.
Att sen det militära samarbetet har en kraftig slagsida västerut är väl ganska självklart. Förutom de politiskt-ideoligiska orsaker Nilsson framför, är det med olika västliga stater vi samarbetar och verkar tillsammans med i olika utlandsmissioner, det är västlig standard i teknik och terminologi vi använder på gott och ont och det är från väst som vi förväntar oss att hjälpen ska komma då våra egna resurser visar sig otillräckliga.

Vi gör alltså som ryssen, vi ser världen med våra ögon och anpassar oss därefter.

Annonser
  1. Observer
    24 augusti 2009 kl. 11:18

    Håller med dig och återger min kommentar till artikeln:
    Öva med Ryssland…
    går alldeles utmärkt att göra sedan 1994 inom de ramar som anges i NATO-samarbetet, dvs Partnership for Peace (PfP). Det finns inga som helst formella hinder för Sverige eller andra länder inom NATO/Pfp att göra detta. Däremot deltar Ryssland inte i PfP-övningar och erbjuder heller inga officerare till positioner som stabsofficerare inom PfP.Problemet ligger nog mest i Rysslands självbild och att de ökande resurserna medger att landets egna legitima intressen bevakas, men vem förvånas över det?

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s