Hem > Okategoriserade > Vi är inte bjudna till kalaset

Vi är inte bjudna till kalaset

ledarsidan i dagens SvD uppmärksammas NATO’s 60-årsjubileum. Claes Arvidsson tar samtidigt tillfället i akt att, lätt ironiskt, filosofera kring svensk NATO-politik och det faktum att vi deltar i det mesta NATO ägnar sig åt i dagsläget utan att som fullvärdiga medlemmar har möjlighet att påverka beslut eller inriktningar.
Han ställer sig också frågande till varför NATO i Sverige gjorts till en ickefråga, medan man i Finland i varje fall utreder konsekvenserna av ett eventuellt medlemskap.

Svaret till ickefrågan är enkelt. I den i det svenska folket djupt inbäddade historieskrivningen, klarade vi oss undan två världskrig p.g.a. en skickligt, visserligen pragmatisk men dock, neutralitetspolitik.
Under det kalla kriget upphöjdes mantrat ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” till en religiöst omhuldad dogm som inte fick ifrågasättas. Att vi levde under det amerikanska kärnvapenparaplyet förträngdes och det intima försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med väst var känt av bara ett litet fåtal.
Svensken i gemen, och alltför många politiker, uppfattade att neutraliteten gav Sverige en röst och ett inflytande i världspolitiken vida större än vad som var sakligt motiverat. Med stolthet tyckte svensken att ”vi var att räkna med”! Detta, som skapades av våra politiker under främst 50- och 60-talen är en av grunderna till dagens folkliga och till delar politiska motstånd mot att gå med i en försvarsallians.

Svenska folket och våra politiker vet att NATO utan USA är en tandlös tiger. Bara USA har förmågan till global strategisk underrättelseinhämtning, till strategiska flygtransporter, till världstäckande informationsöverföring och till snabb global maktprojektion genom sina hangarfartygsstyrkor. NATO kan inte göra något som räknas om inte USA är med på båten medan USA av många uppfattas använda NATO för sina egna syften.
Med den uppfattning om USA och amerikansk politik som länge varit rådande i Sverige, är det förståeligt att NATO-frågan läggs åt sidan.

De för många svenskar sista spikarna i NATO-kistan är dels frågan om vad organisationen efter det kalla kriget egentligen är, annat än den som svarar för internationell militär standard, dels alla nya medlemsstater i det traditionella västerlandets gränsmarker. Är det en allians för ömsesidig säkerhet eller har den blivit en organisation vid sidan av FN för insatser, även utanför paktområdet, till stöd för vad som för tillfället är politiskt korrekt?
Är den ömsesidiga säkerhetsgarantin enligt § 5 trovärdig med sådana medlemmar som de baltiska staterna och snart också valda delar av Balkan? Är de gamla och stora medlemmarna beredda att gå i krig mot Ryssland för exempelvis Estland? Skulle vi i Sverige, om vi blev medlemmar, gå i krig för Albanien?

Så länge våra politiker tror att de kan förlora snarare än vinna röster på ett förslag om NATO-medlemskap kommer frågan att vara död.
Svenska folket har heller inte presenterats någon lättfattlig och övertygande anledning till att ge upp ett koncept som enligt vad det fått sig itutat, fungerat alldeles utmärkt i mer än 50 år, framför allt inte om alternativet skulle vara en allians med USA.
Svenskarna har, enligt färska opinionsundersökningar, blivit mera positiva, eller i varje fall mindre negativa, till NATO. Frågan är om de vet vad det är de tagit ställning till.

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s