Hem > Okategoriserade > Förändringens vindar i Finland?

Förändringens vindar i Finland?

I debatten om det svenska försvaret hör man ofta argumentet: ”Titta på Finland…”.
Jämfört med Sverige är Finland onekligen intressant. Man har där behållit sitt nationella integritetsförsvar samtidigt som man aktivt deltar i internationella insatser och detta till en kostnad som avsevärt understiger den svenska.
Finska ungdomar gör fortfarande värnplikten i full omfattning, repetitionsövningar genomförs och försvaret finns fortfarande representerat med sina garnisoner över hela landet.
I en kris kan den finska armén mobilisera drygt 300 000 man och det finska flygvapnet flyger fortfarande högmoderna amerikanska F 18-plan.

Allt är dock inte frid och fröjd och verkligheten börjar hinna upp även de finska försvarsplanerarna.
Huvuddelen av mobiliseringsförbanden har materiel som börjar bli, eller redan är, föråldrad och repetitionsövningar har inte kunnat genomföras i full omfattning varför utbildnings- och samövningsnivån för många förband nått en oacceptabelt låg nivå.
Den stora och på sikt överdimensionerade grundorganisationen drar stora kostnader och den fortfarande positiva inställningen hos de unga till värnpliktstjänstgöringen minskar.

Man har även i Finland börjat inse att det går inte att utkämpa dagens eller morgondagens krig med gårdagens (eller snarare Vinterkrigets) organisation, utrustning och utbildning och även om det kanske skulle gå, skulle förlusterna, i dagens samhällsklimat, i ett sådant krig bli oacceptabelt höga, både vad gäller människoliv, skadade och infrastruktur.

Insikten om detta har funnits länge hos finska försvarsplanerare som nu börjar diskutera i termer av en radikal reduktion av antalet arméförband till förmån för modernt utrustade enheter med god utbildning och hög beredskap.
Med tanke på landets historia och minnena från Vinter- och Fortsättningskrigen blir detta nog ingen lätt process och det ska bli mycket intressant att se var och i vilka avvägningar man slutligen hamnar.
Ett är dock säkert. Förändringarnas vindar kommer att blåsa även över Finland. Det är bara att hoppas att de inte når samma stormstyrka som i Sverige där de blev till en okontrollerbar tornado som skapade kaos istället för något nytt och trovärdigt användbart.

Annonser
  1. spanaren
    18 mars 2009 kl. 8:40

    Är förnyelsen av den finska krigsmakten
    en förberedelse för ett eventuellt framtida
    NATO medlemskap?

    I de patetiska resterna av vad som var den
    svenska krigsmakten finns tydligen liknande
    tankar vad gäller ledningen av Flygvapnets
    JAS C/D plan.

    Vad får ett finsk och svenskt medlemskap i
    NATO för inverkan på det säkerhetspolitiska
    klimatet i Östersjöområdet med gällande
    Medvedevdoktrin och Alexander Dugins inflytande
    i Kreml och bland ryssarna i allmänhet?

    Stratfor har skrivit i ämnet.
    http://www.realclearworld.com/printpage/?url=http://www.realclearworld.com/articles/2009/03/natos_expansion_and_russias_fe.html

  2. 18 mars 2009 kl. 9:03

    ”Any discussion of Sweden joining NATO is just as terrifying to Russia as the debate over Ukraine and Georgia because where Stockholm goes, Helsinki often is not far behind.” skriver STRATFOR i sin analys över Sveriges och Finlands förhållanden till varandra, NATO och till Ryssland; en analys som är översiktlig, grund och, enligt min mening, till delar felaktig.
    Den bygger helt på förutsättningen att eventuella konflikter mellan Ryssland och ”väst” med nödvändighet blir militära, helt bortseende från de politiska och ekonomiska faktorer som i en allt större utsträckning kommit att prägla dagens konflikter.
    Påståendet att Finland går dit Sverige går, saknar all relevans, har inga historiska belägg och visar på en stor okunskap om det intrikata politiska spelet i Norden.
    I Finland förs en öppen säkerhetspolitisk debatt, inklusive NATO-frågan. I Sverige är, eller var tills för någon vecka sedan, försvars- och säkerhetspolitik en ickefråga där NATO överhuvud taget inte är något alternativ hos stora delar av både befolkning och det politiska etablissemanget.
    Det skulle inte förvåna mig ett dugg om Finland går med i NATO långt före Sverige. Om det sedan skulle vara till en säkerhetspolitisk fördel för något av länderna är en annan fråga.

  3. spanaren
    18 mars 2009 kl. 9:45

    Som en bilaga till Peter Hammarbergs
    huvudinlägg kan det, även med tanke på
    den svenska ”debatten”, vara av intresse
    att ta del av vad Kommeddören för
    försvarsmakten amiral Juhani Kaskeala.
    http://www.forsvarsmakten.fi/puolustusvoimainkomentaja/4954.dsp

    Vad gäller Stratfors artikel är det nog så
    sant att Sverige och Finlands säkerhetspolitik
    varit helt annorlunda med Finlands deltagande
    i VK2 på Tysklands sida följt av beroendet
    av Sovjet i den sk ”vänskaps och biståndspakten”.

    Även i Ryssland torde Putin/Medvedev i Dugins
    anda liksom Stratfor tänka i militärpolitiska termer.
    NATOs eventuella frambasering till Karelen och Murmansk närområde är kanske lika oacceptabelt som
    NATO-baser i Charkov/Donetsk/Sevastopol
    för Kreml och dagens motsvarighet till ”Stavkan”.

    Van KAN då hända i vårt närområde?

  4. Peter Hammarberg
    18 mars 2009 kl. 11:36

    En offensiv NATO-basering i Nordfinland eller till den karelsa gränsen skulle nog uppfattas på samma sätt som man i Pentagon uppfattade de sovjetiska missilerna på Kuba i början av 1960-talet.
    Nu betyder ett eventuellt finskt NATO-medlemskap med automatik inte detta. Man kan vara medlem på många nivåer och med nationella restriktioner på vad som i fredstid får göras och inte göras.

    Norge är en fullvärdig medlem av NATO men tillåter inte basering av främmande stridskrafter på sitt territorium i fredstid annat än för tidsbegränsad övningsverksamhet. Man tillåter inte förhandslagring av kärnvapen. Nordnorge med de norska förbanden och NATO:s underrättelsesensorer, gränsar direkt till Ryssland och ligger vapentekniskt lika nära Murmansk som finska Lappland. Det norska medlemskapet och NATO:s övningar har ännu inte lett till några avgörande konflikter och ett eventuellt finskt medlemskap kan nog hanteras på ett likartat sätt.

    Ett torde dock vara klart. Man skulle inte skratta ihjäl sig i Kreml om Finland, eller för den delen Sverige, gick med i NATO. Man skulle försöka använda alla möjliga medel, ekonomiska och politiska påtryckningar, stängda gränser, avbruten handel, stopp i låneamorteringar och en massiv medial smutskastning, för att förhindra det men om medlemskapet lades på en anpassad nivå skulle det inte utgöra en Casus Belli.
    Finland och Sverige ligger när allt kommer omkring inte i ”Det nära utlandet”.
    Ett finskt medlemskap på maxnivå med fast baserade offensiva vapen, amerikanska flygförband, stora NATO-baser och ett provokativt uppträdande vore en helt annan sak.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s