Arkiv
Solidaritet? Javisst, men inte med småfolket.
Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det säger ansvarige ministern Tobias Billström (M) om de afghanska tolkar som möjliggjort den svenska ISAF-styrkans arbete och som, förutom att de riskerat sina egna och sina familjers liv även indirekt räddat livet på otaliga svenska soldater. Allt enligt Johanne Hildebrandt i dagens SvD.
Egentligen är detta inget att förvånas över; det ligger ju helt i linje med svensk tradition. Ingen ska särbehandlas, ingen ska ha några särsilda förmåner (om man inte är politiker) och alla ska leva efter den självklara regeln att ställa sig sist i kön som alla andra.
Dessutom rör det sig ju bara om lokalanställda som fått bra betalt för sina tjänster, avsevärt bättre än vad flertalet afghaner ens kan drömma om, så varför klaga??? och tar vi dem till Sverige kanske talibanerna följer efter och alla vet ju vad det kan innebära i förlängningen, eller….?
Även om jag misstänker att allt detta snurrat genom Billströms huvud tror jag att det avgörande skälet till en annars fullständigt obegriplig svensk njugghet är rent politisk.
En gräddfil för tolkarna till Sverige skulle vara att medge ett misslyckande. Den svenska insatsen i Afghanistan skulle ju innebära att vi gjorde och gör skillnad, där, då och nu. Att vi drar oss ur efter ett, om inte mission accomplished så näst intill.
Att skillnaden inte blev större än att lokalanställda skulle behöva särskilt skydd kan inte politiskt accepteras.
Att vi satsat miljarder och människoliv för att få vara med och leka och visa principiell solidaritet och lyhördhet innebär tydligen inte, enligt Billström, att vi måste göra detta konkret för den lilla människan.
Solidaritet med den enskilde anställde med familj som riskerat och framgent riskerar livet ger inga storpolitiska poäng som kan inkasseras då vi behöver lösa ut vår egen solidaritetsdoktrin. Det hindrar inte att agerandet är en skam för Sverige och något som knappast kommer att underlätta rekryteringen av tolkar i kommande missioner!
Afghanistan, döden för Armén….
Afghanistaninsatsen kan på sikt komma att förstöra det som finns kvar av den svenska markstridsförmågan!
Ja, jag vet att den ger utmärkta möjligheter till skarpt ledarskap, att vi får officerare och soldater som är ”battle proven” och att insatsen har varit och är drivande vad gäller materielutveckling och utveckling av stridsteknik. Allt borde vara alldeles utmärkt om det inte var så att anskaffningen och utvecklingen i mycket varit helt missionsstyrd och att arméns viktigaste uppgift faktiskt inte är småskaliga skärmytslingar i grupp och halvpluton.
Är det inte så att med denna totala satsning på denna specifika mission försvinner så mycket annat? Att vår förmåga till strid i högre förband än halvbataljon i stort sett är borta det vet vi, men vad medför Afghanistan i övrigt?
Att under åratal vara fokuserad mot och uppträda i en miljö med total avsaknad av lufthot, med noll hot från indirekta system, med en för nationella förhållanden osannolik tillgång till CAS, med en tekniskt underlägsen motståndare som ständigt viker undan mm, mm kommer till slut att, om så inte redan är fallet, göra att en mängd förmågor och ryggmärgsstyrda rutiner faller i från, helt enkelt därför att man inte upplever behovet i den för tillfället styrande, skarpa miljön. Allt från grundläggande soldatförmågor till självklara förbandsrutiner.
Maskering, spårdiciplin, signaldiciplin, åtgärder för självskydd, utspridning, skenåtgärder, täta omgrupperingar, underhållstjänst under långvarig stridskontakt osv osv.
Och våra stödfunktioner? De som inte ”får vara med”….personalen kanske eller förmodligen, men systemen?
Art-, lv-, fältarbets- och logistikförbanden och vad som nu eventuellt finns kvar i armén; vad övar de mot och med och hur upprätthåller de sin förmåga till understöd av och samverkan med dem som är fokuserade på något helt annat?
Det talas om det osannolika i ett tillbakadragande från Afghanistan 2014; uppgiften är inte löst, målet är inte nått, afghanerna ute i byarna kommer att drabbas hårt.
Mycket möjligt, men för den svenska armén tror jag att det vore nyttigt att få lägga fokus på något annat, att få återta grundförmågor, grundrutiner och förmågor för nationella behov innan det kan bli aktuellt med någon ny Långtbortistanmission.
Bortarisk och hemmahot; bägge en realitet
Både försvarsminister Tolgfors och (S) utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tycker sig se ett samband mellan den generellt ökade aktiviteten och våldsanvändningen i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan och den svenska debatten och det förestående riksdagsbeslutet om den svenska insatsen. Både Talibaner och olika kriminella grupperingar har en god underrättelsetjänst och att inte förutsätta att de har en ganska detaljerad bild av hur debatten går och hur stämningsläget är i Sverige vore naivt.
Om nu denna koppling mellan ökat våld och förestående riksdagsbeslut är en realitet, torde vi kunna vänta oss en ytterligare eskalering i Afghanistan och vi får heller inte blunda för att risken för terrordåd i Sverige rimligtvis borde öka.
Just genom terrordåd på den spanska hemmaplan lyckades al Quaeda 2004 påverka det spanska parlamentsvalet och tvinga fram ett snabbt beslut om hemtagning av de spanska trupperna från Irak.
Med det allmänna svenska opinionsläget rörande vårt ISAF-engagemang och givet ställningen i riksdagen, är det nog ingen högoddsare att påstå att ett eskalerande våld mot den svenska ISAF-styrkan kombinerat med ett, kanske aldrig så litet, terrorattentat i Stockholm, skulle resultera i en snabburdragning av våra förband i Afghanistan.
Större är inte den svenska motståndskraften eller solidariteten.
Attentat förresten? Det räcker förmodligen med ett trovärdigt hot…
En sensationell nyhet: Krig är farligt
En soldat har stupat, en familjemedlem har gått bort; allt mycket tragiskt, ledsamt och förmodligen traumatiskt för familjen och kamraterna i förbandet. Jag känner djupt för dem.
En soldat har stupat och mediasverige går i spinn. Sida upp och sida ned med fakta, gissningar, grafik, hur-känner-du-dig-intervjuer; allt för att något så föga sensationellt som att en soldat i ett stridsområde har stupat.
Det enda som egentligen kunde motivera mediahysterin, men då med en helt annan vinkel, är det parlamentariska läget i riksdagen och den förestående omröstningen om den svenska Afghanistaninsatsens fortsatta öde. Samtidigt vore det synnerligen tragiskt om minnet av Kenneth Wallin skulle vara att han blev ett inrikespolitiskt slagträ i den svenska sandlådan.
Jag kan faktiskt inte komma ifrån tanken att denna svenska mediefascination vid en stupad soldat faktiskt har paralleller med debatten om och motståndet mot Försvarsmaktens utlandsobligatorium.
Min tes går ut på att Försvaret under en väldigt lång tid betraktats som, och till vissa delar de facto varit, ett statligt verk bland andra och att försvarsanställda följaktligen betraktats, även av sig själva, som statstjänstemän vilka som helst.
Statstjänstemän som vidmakthåller en organisation, går hem kl 17.00 och i övrigt är som folk är mest. Stupar och dör på jobbet gör man definitivt inte och om man skulle göra det vore det i samband med det stora anfallet österifrån, och då skulle alla vara i samma båt i det totala krigets totala kaos och någon sensation skulle det inte vara.
Att tiderna förändrats, förutsättningarna är annorlunda och att svenska soldater numera mycket väl kan stupa och dö på jobbet utan att det totala krigets totala kaos råder hemma och utan att det egentligen borde vara någon sensation, verkar inte riktigt ha sjunkit in; lika lite som det sjunkit in hos alla försvarsmaktsanställda att man inte är, och för den delen aldrig har varit, en statstjänsteman vilken som helst.
En stupad soldat fyller medierna och orsakar politiska svallvågor eller åtminstone krusningar på ytan. Hur ska det då inte bli den dag vi råkar ut för en masskadesituation, en totalförlust av en patgb 203 med full besättning? Krig är faktiskt farligt, även för svenskar.
Har du inget att säga som inte redan är sagt, håll tyst!
Som bloggare förväntas man vara ständigt på hugget; alltid ha en åsikt, en kommentar eller en snitsig formulering i bakfickan.
Jag har den senaste veckan kunnat konstatera att jag inte svarar upp mot dessa mina egna krav; huvudet har varit tomt, engagemanget borta och åsikterna fullständigt alldagliga och platta.
Tyvärr måste jag erkänna att de två senaste stora sakerna rörande Försvaret, uppsägningen av dem som inte köper utlandsobligatoriet och den stupade soldaten i Afghanistan, inte heller lyckats sätta fart, vare sig på skrivandet eller på tyckandet.
Allt, eller det mesta, är ju faktiskt redan sagt, av mig i flera inlägg och kommentarer och av andra förmodligen bättre och i ännu flera.
Att Kenneth Wallin tragiskt stupat ändrar inte på de under lång tid behandlade övergripande frågorna kring Afghanistaninsatsen och att FM ultimatum om utlandsobligatoriet skulle få de konsekvenser de fått är heller inget som inte kommenterats och diskuterats fram- och baklänges och på gränsen till leda.
Kvar finns nu bara spekulationen om den senast stupade soldaten oförskyllt ska bli ett slagträ i riksdagsdebatten om ISAF-insatsens vara eller inte vara; om bisak ska få överskugga huvudsak, om en stupad soldat ska göras till en politisk symbol.
Val både här och där
I morgon söndag är det valdag, en dag då vi i Sverige kan utnyttja det vi uppfattar som vår självklara rätt att välja de partier och personer vi vill ska styra landet. Vi tycker till och med att det är så självklart att många låter bli.
Att vi nu tar den allmänna rösträtten som något självklart innebär inte att den alltid varit det. Vi har fått den efter en lång och stegvis genomförd process. Olika spärrar har efterhand lyfts bort, begränsningar avvecklats och åldersgränser sänkts och det har tagit mer än hundra år för oss att komma dit vi nu är och detta trots, eller kanske tack vare, en process som kunnat genomföras i fred och utan något verkligt politiskt våld.
Samtidigt som i Sverige är det val i Afghanistan. Ett val präglat av hot om och verkligt påtagligt våld. Ett val präglat av starka motsättningar, korruption och rena ifrågasättanden av ett demokratiskt samhällssystem. Ett val som knappast kommit till stånd över huvud taget och som inte skulle kunna genomföras på söndag utan närvaron av kombinationen av utländska hjälparbetare; civila såväl som militära.
Alla i Sverige och kanske mest de som tänker prioritera sofflocket före valurnorna, de som tar demokratin för något så självklart att man inte personligen behöver delta, kan ju ägna en tanke åt de afghaner som trots risken att dödas och lemlästas, trots risken att få sina hem förstörda och flickornas skolor brända ändå går, ja bokstavligen går, kanske miltals, till valurnorna för att utnyttja sin nyvunna rätt att påverka liv och samhälle.
Samtidigt kan vi då också reflektera över det solidariska i att, för att tjäna inrikespolitiska poäng, propagera för ett snabbt tillbakadragande av den svenska ISAF-styrkan.
Rom byggdes inte på en dag, inte heller den afghanska demokratin. Vi ska vara kvar till dess åtminstone grundstenarna ligger stadigt!
Den ack så viktiga gränsen mellan krig och krig…
Mona Sahlin mfl är upprörda över de nya reglerna för svenskt agerande i Afghanistan. Frågan är vad som gjort henne mest upprörd, ändringarna som sådana eller att hon inte blivit orienterad eller tillfrågad i förväg.
Nu klarar hon ut att något ”skjut först och fråga sen” aldrig kan komma på fråga och att ett sådant agerande inte ligger i linje med vare sig uppdraget eller svensk tradition.
Nu innebär väl de nya ROE (Rules Of Engagement) knappast någon övergång till fri jakt eller till Vilda Västern; snarare möjligheten till ”skjut innan den andra hinner göra det”. I sammanhanget kan jag dock inte låta bli att citera mig själv från ett inlägg i frågan från den 4. mars:
Om några ändringar ska genomföras i ROE vill man att de genomförs i det tysta och utan öppen debatt. Skälet till detta är enkelt.
Från politisk håll vill man till varje pris upprätthålla chimären av en i grunden fredsbevarande insats med karameller och skolböcker som det viktigaste vapnet. Att öppet debattera och argumentera för ”aktivt självskydd” skulle påvisa en verklighet man vill hålla undan från debatt och tidningssidor….aktivt självskydd skulle rycka bort den sista spärren från den verklighet som kallas krig och krig sysslar ju Sverige, som vi alla vet, inte med.
Om nu ROE ändras gäller det att skapa nya gränser och att vara medveten om risken för en eskalering. Steget från ”aktivt självskydd” till ett ännu mera aktivt uppträdande, till ”search and destroy”, sök upp och bekämpa, är inte långt. Tar vi även det steget, som mycket väl kan motiveras både med utgångspunkt i force protection och uppgiften som sådan, har vi verkligen klivit in på krigets bana.
Vi måste samtidigt vara medvetna om att ett mera aktivt agerande är resurskrävande och att den nuvarande numerären och dess sammansättning rimmar illa med de eventuellt nya metoderna om styrkan ska kunna ha någon uthållighet och möjlighet till uppträdande över ytan.
Oavsett nya ROE eller inte, har insikten om verkligheten och förhållandena för den svenska ISAF-styrkan uppenbarligen börjat tränga igenom de politiska filtren. Förhoppningsvis ska den insikten också resultera i något av de två möjliga alternativen. Antingen lägger vi rök och drar oss ur eller också ges styrkan de resurser, personellt och materiellt, som krävs. Att fortsätta som om inget hänt eller händer håller inte i längden.
Ute och cyklar med helikoptrar
Försvarsmaktens helikoptrar (eller snarare bristen på sådana flygetyg) har tyvärr blivit en allt tråkigare och träligare soppa. Jag tänker inte fördjupa mig mera i den nu utan nöjer mig med att konstatera att även den oftast välinformerade Claes Arvidsson på SvD ledarsida kan hamna fel i helikoptersmeten.
Om det är för att vinna poäng i sin i övrigt talande beskrivning av situationen vet jag inte. I varje fall trampar han iväg på den Blå Monarken då han försöker använda helikoptersituationen i Afghanistan och Johan Palmlövs och Gunnar Anderssons tragiska öde som argument. Men som vi vet fanns det inte några sjukvårdshelikoptrar att tillgå när kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson stupade den 6 februari i år.
Jag är övertygad om att Arvidsson är väl medveten om att MEDEVAC-hkp är en gemensam ISAF-resurs och att eventuella svenska sådana vid det aktuella tillfället mycket väl kunde ha varit insatta till stöd för en annan kontingent på ett helt annat kartblad.
Hela den svenska helikopterfrågan skall nagelfaras och kritiseras men i sitt val av exempel trampar Arvidsson denna gång helt snett. Kn Palmlövs och lt Anderssons minne är värda ett bättre öde än att på ett felaktigt sätt användas som slagträn i en i övrigt viktig debatt.
Fire, yes – friendly????
Så har det återigen hänt; genom misstag, oklarheter, klantigheter, nervositet, skjutgladhet eller helt enkelt på till synes korrekta grunder i en svårtolkad situation, har tyska förband bekämpat fel mål.
Det förra spektakulära misstaget med flyganfallet mot en tankbil med stora, rent civila, förluster, har nu följts av ett eldöppnande mot den afghanska armén med minst fem stupade som följd.
Förluster p.g.a. ”friendly fire” är naturligtvis alltid beklagliga men samtidigt något man tyvärr måste räkna med alltid kommer att inträffa; krigshistorien är full av exempel, från enstaka felskjutningar till massförluster p.g.a massiva vapeninsatser på felaktigt eller osäkert underlag. Att räkna med dem och inse att de kommer att inträffa är dock inte detsamma som att med en axelryckning acceptera dem. Allt måste naturligtvis göras för att begränsa riskerna, utreda inträffade händelser och dra lärdom inför framtiden.
En tragisk lärdom och som kanske ligger bakom den senaste incidenten, har varit att det inte alltid går att lita på afghanska förband eller på afghanska uniformer. Händelser som den som Sverige råkade ut för med förluster som följd, kan tyvärr innebära att flera säkringar än nödvändigt rent mentalt har kopplats bort.
Den senaste händelsen kommer med stor sannolikhet att resultera i att den tyska insatsen i Afghanistan åter kommer att ifrågasättas. I Tyskland är det tyska deltagandet i ISAF avsevärt mera kontroversiellt och debatterat än det svenska i Sverige. Att Tyskland deltar med stridande förband utomlands har varit en mycket stor fråga i Förbundsrepubliken och de tyska förbanden hade inledningsvid mycket starka, på gränsen till orealistiska, nationella restriktioner för sitt agerande.
Om den senaste händelsen skulle resultera i nya restriktioner för de tyska förbanden eller i att Tyskland drar sig ur och lämnar Afghanistan, skulle detta få synnerligen negativa effekter för den svenska ISAF-styrkan.
Bortsett från att tyskarna står för en av de största kontingenterna i regionen som svarar för ett viktigt och insurgentinfekterat område, svarar Tyskland också för mycket av det indirekta understöd som är en förutsättning för att de svenska förbanden ska kunna verka på ett säkert sätt. De kvalificerade sjukvårdsresurserna i området är tyska liksom de närmast och snabbast gripbara helikoptrarna.
Friendly fire-förluster kommer naturligtvis också att utnyttjas av motståndarsidan som nu med talande exempel kan visa på att de utländska förbanden är allt annat än friendly.
Klimatet kan komma att hårdna, motståndet att öka liksom stödet för talibaner och olika rent kriminella grupperingar.
En händelse som denna kommer att öka pressen på ISAF-förbanden och öka riskerna för dem. Kraven på dem att detta inte får inträffa igen kan innebära både officiella och rent mentala restriktioner som gör att de håller inne med nödvändiga åtgärder, väntar för länge med att agera och därigenom ökar riskerna för både dem själva och för insatsen som sådan.
Dilemmat kommer att vara stort och svårt, både för cheferna på fältet och för politikerna hemma. Var ligger den korrekta avvägningen mellan force protection med risken att det kan bli katastrofalt fel och restriktioner som kan ge samma negativa effekter för de egna styrkorna men samtidigt långsiktigt gynna insatsen som sådan?
För de tyska beslutsfattarna är frågan ännu svårare och större; ska och kan Tyskland vara kvar med stridande förband överhuvud taget?
Vad angår oss Afghanistans affärer? Mycket!
Av förståeliga och tragiska skäl har Afghanistan och Sveriges deltagande i ISAF blivit aktuella i den svenska debatten.
Någon snabb svensk urdragning lär inte vara aktuell, därom råder bred politisk enighet, men hos (V), bland många debattörer och ledarsidor (främst AB) varierar viljan till ett fortsatt engagemang från klart sviktande till omedelbar urdragning. (Inom parentes kan man sedan fråga sig om det bara är Sverige som ska dra sig ur eller om hela världssamfundet ska lämna Afghanistan militärt. Kritiken och kraven luktar lite grann av att då det blir farligt ska vi överlåta åt andra att stå för riskerna, kostnaderna och eventuella spridningshot på hemmaplan….)
Bland de sansade förespråkarna för ett svenskt tillbakadragande framförs många goda argument och väcks flera relevanta frågor; det som får mig att förundras är istället de som kräver ett tillbakadragande av en enda orsak, nämligen att insatsen leds av NATO och att USA är inblandat.
För dessa, och de är många, är motiv, resultat, alternativ eller följder ointressanta. Motiven kanske är goda, resultaten ibland hoppingivande, alternativen oklara och följderna eventuellt oacceptabla. Detta är ändå fullkomligt ointressant så länge NATO och USA finns med i bilden. Detta faktum uppväger allt annat och är orsak nog att kalla hem den svenska kontingenten, oavsett eventuella negativa konsekvenser.
Motviljan och tveksamheten gentemot NATO har våra politiker skapat själva genom det kalla krigets neutralitetsretorik och den spänner över hela det politiska fältet, även om tyngdpunkten ligger vänsterut.
Aversionen, hos somliga rentav hatet, mot USA, är en mera ideologiskt betingad företeelse som dessutom till delar grundlagts av USA självt genom landets agerande på världsarenan.
Det rena USA-motståndet är en sak, sekteristiskt präglat och kanske av liten inrikespolitisk betydelse. NATO-motståndet är en annan. Det ligger djupare, är mera spritt och skär över partigränserna.
När ytterligare svenska förluster kommer, och särskilt om vi skulle hamna i en masskadesituation, kommer med största sannolikhet motståndet mot vårt deltagande att öka och den politiska viljan, av inrikespolitiskt taktiska skäl, att minska. Av än större inrikespolitiskt intresse är att ett ökat motstånd mot vårt ISAF-deltagande även kan komma att innebära ett ökat ifrågasättande av NATO rent generellt och, återigen av inrikespolitiskt taktiska skäl, försvåra eller än en gång skjuta upp den förutsättningslösa NATO-debatt vi så väl behöver.
Så tillvida kan alltså den svenska ISAF-insatsen, precis som våra politiker säger fast av andra skäl, få en direkt inverkan på vår nationella säkerhet och försvarsutformning.
Komplettering tnr 101755:
Ett talande exempel på ett mindre sakligt inlägg typiskt för vad man kan hitta hos dem som inte har andra argument än ”kryperi för kapitalet” hittar man här. AB 3
Stöd våra soldater
Kommentarer